Memoarer: ”Björn Kjellmans pappa ville jag skulle bli skådespelare”

Läser med stort intresse en artikel i Expressen/Kvp/GT (pust) om skådespelaren Björn Kjellman, 50 år. Utmärkt skriven av Malin Roos. 
”När du var 22, vad var jobbigt i ditt liv”, lyder en av Malins frågor. 
”Att min farsa var sjuk. Han fick alzheimers och dog 1995. Det var en jättejobbig period”, svarar Björn Kjellman. 
Svaret skakar mig. Jag får vila ut och ta in texten. 
Blir ledsen. 
Inte så att jag fäller en tår, bara ledsen som man kan bli när något berör en på djupet. 
Skådespelaren Björn Kjellmans pappa dog efter levt med alzheimer i tio år. 
Fasansfullt. 
Björns pappa var en underbar lärare och människa. 
Och brann för teatern. (texten fortsätter efter bilden)

 

Våra vägar korsades för snart 50 år sedan. Då jag kom som elev till Östra Grevie Folkhögskola, några mil utanför Malmö. 
Det är jag i den vid pilen här ovanför på klassfotot. 
Björn pappa styrde och ställde på sitt mjuka vis skolans teatergrupp. 
Snart blev jag en av hans elever. 
Snart också en av hans favoritelever i olika spännande uppsättningar. 
Snart nog spelade enbart han och jag en pjäs av en rysk författare på skolans teaterscen. 
Björns pappa var fantastisk skådespelare, så nu vet vi var Björn Kjellman fått sin talang i från. 
Björns pappa ansåg att jag var ett stort skådespelarämne och ville jag skulle satsa på yrkesbanan (bilden till höger).
Mellan våra repetitioner lullade jag med sonen Björn, 2 år, som ofta sökte sig till mitt knä. Det minns naturligtvis inte Björn Kjellman i dag. 
Björns pappa såg också till att jag fick ett stipendium. En bok om teater. 
Du kan se boken här nedan. Det är ett kärt och ömt minne. 
Tack för att du fanns, Bengt Kjellman.
Du kan vara stolt över din son. 
FOTNOT: Är det någon som känner igen någon på klassfotot. Hör av dig till mig. Du kanske rent ut av finns med själv?