Ryssarna hotade ockupera Finland om inte tyskarna fördrevs ut hur landet. Knut, 92 år i dag, stod med sin kikare vid Muonioälvens strand på den svenska sidan och följde den blodiga kampen, rakt över älven, 300 meter bort.
Knuts fotoalbum från kriget, är sprängfyllt med intressanta bilder.
Vi har fått se bilder både på tyska desertörer och dödade unga tyska soldater.
Ruggiga bilder.
Alla har en far och en mor.
100 000-tusentals människor flydde med sitt lilla lösöre och boskap.
Knut och de svenska soldaterna som var förlagda i Muodoslompolo, Pajala kommun, hamnade mitt i detta kaos med sårade, döda och tusentals kor.
”Ja, det var fasansfullt. De döda fick vi stapla som vedträn i ett uthus. Skriken från sårade. Minnesbilder man aldrig glömmer. Först bara grät jag, sedan härdades man av allt elände”, berättar Knut stillsamt för mig.
Det var inte bara flyktingar som kom över älven.
”Tack och lov var det ingen hemma”, fortsätter Knut sin berättelse.
En dag kom det en liten gosse knallandes till det svenska tältlägret-se bilden här ovanför..
Knut berättar:
”Det var isande kallt. Pojken hade nästan inga kläder på sig. Enbart kortbyxor i kylan.
Vi skojade med honom. Gav honom lite mat och så, samlade ihop pengar och åkte och köpte kläder åt pojken.
Sedan tog vi med gossen hem till mamman som grät av tacksamhet. Fattigdomen i stugan fruktansvärd”.
Se där, mitt i all bedrövelsen med döda och lemlästade människor en solskenshistoria.
En solskenshistoria från det blodiga kriget i norr för snart 70 år.
Bilden här nedanför.
Gossen före med pipan i munnen och efteråt med varma nyinköpta kläder, för den kommande stränga vinterkylan.
Undrar hur pojkens liv gick sedan?
Någon som vet?
OM ni klickar HÄR, kommer ni in på det senaste inlägget före detta. I slutet finns länkar till samtliga inlägg om Knuts krig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar