Cancersjuk körde jag mitt livs cykellopp. Kunde slutat med min död!

Vi var 4000 som startade i Köge, Danmark. Många danska elitcyklister. 
Och jag. 
Amatören. 
Själland Runt, nästan 32 mil. 
Året 1997. Jag skulle fylla 51 år. Min cykeltröja hade jag fått av OS-guldmedaljören, Bernt Johansson. Stalltröjan Bernt körde i när han blev proffs i italienska Fiorella Moccasin 1977. Det var en stolt cyklist som startade i Köge, vid 22-tiden en fredagskväll. 
Jag var bra tränad med tempokörning i 9 mil. Varje dag. Sex dagar i veckan. De första timmarna i den ljumma danska sommarnatten gick lätt. Det sjöng i ekrarna. 
Efter depåstopp vid Tjäreby och 153 km cykling fick jag punktering. Nej, inte i mina keflardäck utan i kroppen. 
Det danska landskapet började gunga. Magen började sjunga. Det blev tvärstopp. En snabb rusch ut i ett danskt betesfält lättade på trycket. Näsduken fick offras. 
Nästa stopp. 
Ett nytt betesfält. 
Ingen näsduk. 
Ny depå efter 185 km. En vinglig färd in på närmaste bajamaja. Bernt Johanssons cykeltröja laddades med toapapper. En annan laddning trycktes in under sadeln. 
Nya fält, denna gång sädesfält. 
Omväxling. 
Magen helt slut. Cyklade på ren vilja. 
Efter 250 km störtade jag samman med hojen över mig i ett dike. Fick knappt luft. Såg livet rinna förbi. 
En följebil stannade och ville plocka upp mig. 
"Aldrig, kved jag, har jag kommit så här långt ska jag min själ skita mig igenom loppet." Fortsatte. 
Nu var det inte bara magen som skriade utan hela kroppen. 
I en backe gick vänster knä sönder. Jävlar vad ont det gjorde. Livet blev en smärtsam dimma. Kunde inte tänka. Danmark åt helvetet. 
Vid den sista depån i Osted efter 296 km förbarmade sig en sjukvårdare. Lindade mitt trasiga knä. Ska du inte bryta? 
"Nä, finns inte på kartan. Bara några mil kvar." (texten fortsätter efter bilden)

Jag rullade i mål alldeles i Köge-se bilden här ovanför- ensam exakt kl. 19:34 på lördagskvällen. 
Jag hade slitet på sadeln i  närmare 22 timmar på raken.
Mer död än levande.
Idioti? 
Visst. 
Köge i lördags fylla. Sången från  det danska gemytet ekat ut över det tomma torget. Jag mer död än levande, men vid liv. 
Trots allt. 
Borde lagts in på sjukhus. 
Det gjordes lite senare. 
Prognos: njurcancer. 
Läkaren skakade allvarligt på huvudet och sa skarpt: 
”Du har cyklat 319 km med en allvarlig dödlig cancer i kroppen. Nästan 32 mil. Du kunde lika väl varit död. Du har haft tur.” 
Jag opererades akut. 
Jag överlevde, fast det är möjligen en annan historia.