

Egentligen är det inte riktigt klokt vad en ofrälse måste stoppa i sig. Nu har jag tuggat mig igenom ”Den motvillige monarken-Carl XVI Gustaf” (Linds förlag). Jag vilar i regel ut som bäst i det skönlitterära språket. Nu blev det en dryg resa genom 340 sidor, en textmassa med det journalistiska språket som sällskap. Det blir för mycket på en gång.
Huvud

Den första delen av boken gick trots det tämligen smidigt. Det blir 209 sidor som avhandlar kungen som baby, uppväxt, skolor och lumpen till kröningen. Avsnittet om Älvsnabben är rätt så kul, tämligen oskrivet kapitel.
Annars bestod den första resan mest i att man citerar en radda böcker som getts ut om kungen. Ett journalistiskt fuskhantverk som jag själv tar till när glöden falnat. De redovisade källmaterialet är otaliga, ca 51 stycken.



Nej, då var det klart mera fräs över bokens andra avdelning. Här pumpas ut skvaller på löpande band. Kaffeflickorna och kurtisanerna som lyst med sin frånvaro i första delen, kladdar ner den svenska konungen så till den milda grad, att en annan som är pryd sitter och skäms.
Fast de

Nu räcker det inte med en gangster eller kungens gullande med Camilla Henemark. Det här är en skitbok som inte för journalistiken framåt en meter, snarare närmare stupstocken.
Jag begriper inte att tre personer (Sjöber-Rauscher-Meyer) behövde flera år på sig för att slå samman materialet. Jag lovar att jag skulle ha fixat det på en kafferast.
Nu ska vi ut och jaga älg.

FOTNOT: Bilderna ingår inte i boken, utan är illustration till texten. Vinjettbilden samt bilderna med pratbubblor är montage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar