I dag fortsätter jakten i Lomma på den gäckande läckan. Det är inte alls roligt, utan börjar bli sorgligt. Klockan nio brummar grävmaskinen igång igen.
Bilden här ovanför fick jag från vännen Leif. Han bor granne med eländet.
Jag gråter med fröken Plommon, för i dag ryker både Täppa, träd, buskar och gryende vårlökar.
Så här har några hundra människor det i Lomma Anno 2010:
Kranarna tomma på vatten. Allt vatten som den mänskliga varelsen behöver måste kånkas från de två öppna brandposterna. Detta är inte något direkt fräscht vatten. Det måste kokas innan man kan dricka det.
Duscha kan man glömma. Toalettbestyren förvandlas till en mardröm. Skiten går inte att spola ner utan man får slå i 10-20 liter vatten i muggskålen. Har man tur funkar det och skiten försvinner. Nej, det är ett helvete.
Bostadsföreningen Ankarets ordförande Tony Gustafsson, 72 år, lever mitt i en mardröm. Det är kring honom hela cirkusen snurrar.
Tony, börjar det inte bli aktuellt att köra ut en tankbil med friskt dricksvatten till de boende?
Hemtjänsten har ett litet eget helvete. Det bor många äldre på området. Vissa är svårt sjuka. Min gamla sjuka mor hör till de mer privilegierade.
Vi bär hem hinkvis med friskt vatten till henne från vår egen kran.
Jag bor själv i grannområdet i bostadsföreningen Skrattmåsen. Vi har vatten, tack och lov, än så länge, är kanske bäst att tillägga.
I dag ska jag kontakta vår ordförande.
Hur har vi själva det med ritningar?
För Ankarets ritningar som gäller för allt UNDER marken finns tydligen inte.
Därför drar man i dag åter igång letandet.
På måfå.
Var fan finns läckan?
Jo, så har Sydsvenskan äntligen vaknat HÄR!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar