Jimmie Åkesson på plats i flyktingkrisen-lång näsa åt övriga partiledare

Läser om Jimmie Åkesson på Expressens webbsida.
Sverigedemokraternas partiledare lär befinna sig mitt i röran bland desperata flyktingar på gränsen mellan Turkiet och Grekland.
Här står han och delar ut flygblad med ett enda budskap:
Sverige är fullt.
Utan att blygas är det signerat, ”Svenska folket, Sverigedemokraterna”. Själv lägger han ut det på Twitter-se bilden här ovanför-som en annan Donald Trump, och får naturligtvis ett stort genomslag. Det är en enorm PR-kupp.
Hemma i Sverige sysselsätts Stefan Löven av ett förbannat virus. Övriga partiledare vet jag inte riktigt vad dom pysslar med idag.
Jo, vissa pressar på för öppna upp Sverige för en ny flyktingvåg. Då räcker Jimmie Åkesson en lång näsa till övriga partiledare.
Tar hem matchen.
Får publicitet.
Jag kan riktigt höra hur KD-ledaren, Ebba Busch, gnisslar tänderna. Själv besökte hon en kyrka i Uppsala som drabbats av brand.
Inte alls lika het potatis som den Åkesson befinner sig på.
Inte ens nära.
Överkörd?
Visst.
Hoppas kaffet och bullarna smakade gott, i alla fall.
Bilden här nedanför, är från Ebbas konto på Facebook.
Tack för kaffet-säger Åkesson...

Blogginlägget gav mig blåfrusen kulpåse

Det började med att vännen Kerstin frågade mig på Facebook den 31 oktober, om jag visste något om filminspelningen på Malmövägen, utanför centralorten Lomma. Nej, ingen aning, svarade jag. 
När det sedan sattes upp nya skyltar om avstängning av vägen även den 4 december, för nya filmscener, väcktes min nyfikenhet. 
Den 4 december sken solen. Några grader plus. Västan från Öresund låg på med starka 15 m/sek. Om inte mer. 
Jag klädde mig varmt. 
Det kunde behövas. 
För sitta still i mer än en mil i en el-scooter med topphastigheten 10 km/tim kräver något av rätta virket. 
I den tuffa vinden.
Visserligen var vägen avstängd. Jag satsade på ta mig fram till filminspelningen via gång-och cykelvägen. Körde utefter ett hav i uppror.
Det funkade. Bättre än jag trodde. Storyn alltså. Fick material till ett blogginlägg om Carmas utsatta situation. 
Däremot slutade jag funka. 
Den hårda tuffa vinden blåste rakt igenom alla klädlager. När jag kom hem var inte bara kulpåsen blåfrusen, utan hela jag. Hustrun fick lirka loss mig från el-scootern. Jävlar vad jag frös.  Det var ingen måtta på det. Nej, denna 72-åring har inget hårt virke kvar. Det är bara till att erkänna det.
Senast jag upplevde en liknande köldchock var som ungdom i det sena 1950-talet. Malmö FF:s hockeymatcher på ”månskensrinken”, Södra Isbanan i Malmö. 
Dåtidens varma kläder var inte mycket att skriva hem om. Gummistövlar med raggsockor. Fötterna var som isklumpar när man kom hem. 
Hoppas Kerstin är nöjd med mitt svar. 
Jag tror jag tar mig ännu en kopp varm choklad.