En kvinna skriker ut sin förtvivlan. Fyra kvinnor samt en man dödade. Tre andra skadade. Det har skjutits i USA.
Dock ingen skolskjutning denna gång. Det skjuts människor till döds ändå i USA.
Denna gången i Wilkinsburg, en förort till Pittsburgh (minst dubbelt så stor som Stockholm). Min normala reaktion hade varit, ”jaså”. Så avtrubbade har alltså vi människor blivit över allt våld som sköljer över oss dagligen.
Den här gången sa jag inte ”jaså.”
Orsaken är den här. (texten förtsätter efter bilden)
Under första hälften av 1990-talet tillbringade familjen mycket tid i Pittsburgh. Den här dagen hade vi varit och hälsat på goda vänner, några mil från jättestaden.
När vi körde hem på kvällen ringde våra amerikanske vänners varningsord i öronen: vad ni än gör, stanna inte bilen. Får ni motorstopp sitt kvar i bilen och vifta med en vit näsduk genom en springa ut genom sidorutan. Må Gud vare med Eder.
Min äldste son körde.
Problemet. Vi var tvungna köra genom den tungt kriminellt belastade förorten, Wilkinsburg. Där sköt och rånade man folk lite hur som helst.
Rena rama krigszonen.
Titta på bilden här ovanför.
Vid 1 (krysset) inträffade nattens skjutning med fem döda.
Vid pilen fick vi rött ljus.
”KÖR!”
Skrek jag till sonen.
Han tryckte gasen i botten och körde mot rött ljus.
Jodå, vi kom hem lyckliga och välbehållna till Northumberland Street vid nr 2 (krysset). Därför kom döden i Pittsburgh extra nära hela min familj denna gången.
Förstå mig.
Det råder tuffa tag när man är ute på vift i USA.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar