Finns det ett liv utanför OS!

Ja, svarar vissa. Nej, varför det, svarar andra. I dag ställdes jag inför fullbordat faktum. För första gången sedan OS startade den 27 juli satte jag nosen utanför mitt hem i Lomma. Popsen röst hackade fram allt godis som vi skulle bjudas på under eftermiddagen i TV. OS i London har nu fått upp ångan och kör så det ryker. Laurell boxas. Guldfigh om hon vinner. Brottaren som är en svensk kastmaskin. Hästar hoppar åter för medalj. Seglaren seglar vidare mot ett brons osv. Jag hamnade på hjärtmottagningen i Lund. Det var bokat så. Där satt jag alldeles ensam och lyssnade på en radioapparat. Brottaren lyfte och kastade folk till höger och vänster. Då skrek jag av glädje. Ut störtade sjuksköterskan. Hjärtstopp i väntrummet? ”Hur är det”? ”Bra, svensken kastade en turk eller vad det nu var”, svarade jag och pustade ut. ”Jaså, var det inte värre än så”. ”Nä, OS du vet”. ”Ja, man vet aldrig”, svarade hjärtsköterskan och klappade min svettiga panna. ”Ta det lugnt”. Jag träffade min läkare, en ryss, Pjotr, ett riktigt ess. ”Ditt hjärta funkar eller hur man nu ska uttrycka sakens tillstånd”, sa han . Jag satt och tänkte på den svenska brottaren som är en kastmaskin. På vägen hem radades OS-godiset upp i P4, bilradion. Plötsligt sa rösten: ”Nu går vi över till P3”. Då gick dagen åt helvete. Mitt emellan Lund-Lomma. Det gick inte att få in P3 alls. Bara pip och en massa oljud. Jag var på vippen att återvände till hjärtkliniken på Lunds Universitetssjukhus. Om inte annat hade syrgas suttit fint. När jag störtade in i hemmet med hjärtat i halsgropen skrek jag åt hustrun: ”Nej, det finns inget liv utanför OS i TV. Jag vet. Jag har sett. Jag mår skit”. ”Ja, ja, sätt dig ner och ta en kopp kaffe”. Jag gjorde så. Glad att jag levde, men lovade att aldrig mer lämna hemmet igen före den 13 augusti. Något liv utanför OS finns inte. Och TV:n surrade som nervmedicin. Kära Popsen! Jag ska inte lämna dig igen. ALDRIG. FOTNOT: Annars var folk som de är mest. Såg helt vanliga ut med kortbyxor från 1950-talet.