Mina akutintag

Dessvärre har jag en hel resväska full med akutintag. I alla fall med besök under mitt omåttligt spännande liv. Visserligen skiljer sig mina nödvändiga besök från många andras. Jag har nämligen aldrig sökt för en fis på tvären. Jo, en gång. I Norge. Mer om det längre ner i texten.
Jag hör inte till dom som inte behöver sitta i timmar och vänta på min tur. Oftast blir det full rulle direkt.
Jag har kommit gående.
Jag har kommit på kryckor.
Jag har kommit i rullstol.
Jag har kommit i ambulans.
Det sista är garanterat bäst. Du får gräddfil. Motorväg rakt in bland slangar, nålar, sjuksköterskor och läkare.
Fisen på tvären kom alltså i Norge. I vackra Sognefjorden. Campingliv. Far skulle visa sina små barn hur Tarzan gör. Plums i fjorden. Jävlar vad kallt. Far nästan sprang på vattnet upp ur fjordens isande fjällvatten. Barnen skrattade medan Tarzan (far) skakade loss isbitar ur skägget.
Framme i Trondheim kom betalningen för avkylningen. Halsfluss. Den gick inte ens att bota med norskt potatisbrännvin som håller 60 procent. Penicillinlarm. I väg till akuten på sykehuset. Kösystemet originellt. Inga kölappar utan stolar för alla med en fis på tvären, så där satt vi i en trång korridor i en lång rad på stolar. Tom stol langades genast bakåt i turordningen.
Systemet visade sig fungera. Det blev en penicillinkur.
Nu har jag också varit med om något så ovanligt som anhörig till en svårt sjuk närstående som kom med ambulans till Malmös nya fina akutmottagningen. En av Europas tjusigaste för miljarder.
Det var en rysare.
Vakter. Låsta dörrar. Chicago 1925, ungefär. Ingen visste var vi befann oss. Kom varken fram eller bak. Olika färgade avdelningar. Ännu mer lås. Fiollådor. Sjukvårdspersonalen.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser fann vi vad vi sökte. Vår älskade anhörig. Vid liv. Ännu så länge.
Därför får det framöver, bli som det blir med bloggeriet.
Håll andan-andas ut!