
Tack och lov överlevde min indränkta Nikon. Därför kan du se bilden av ett förbannat hav som piskar allt och alla i dess väg.
Jag kan fortfarande känna sältan av stormen på mina läppar.
Vad gör man inte för konsten?


Grejen är den, att bilden är från exakt samma plats, där det rytande havet nu på förmiddagen ville sluka mig med hull och hår.
Mia, visst längtar vi till nästa sommar.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar