


Det började med att jag skrev om boken ”Havets vargar”, ubåtskriget under andra världskriget, den 8 oktober här på BLOGGEN.
Vännen Hans-Inge i Hässleholm hörde av sig. Han är gammal militär, men hade inte läst boken. Hans intresse väcktes.
I sina gömslen fann han boken, läste och på sidan 261 blev det tvärstopp. Där räknas de mest framgångsrika tyska ubåtskaptenerna upp. Ett av namnen var Wohlfarth. Det ringde en skeppsklocka i Hans-Inges huvud.
Hustrun Christine kopplades in. Jovisst, var det Herbert Wohlfarth, kapten på U-137, märkligt nog samma beteckning som den berömda ryska ubåten som strandade i Gåsefjärden, Blekinge, 1981.

-Min morfar. Han dödades, säger Christine Lindulf till mig.
Jag gick i taket. Christine satt på hela materialet. Det var bara för mig att hala in hela trossen via mail.

Ludvig Danielssons kropp flöt i land på ön Muck utanför Skottland. Tack vare en guldring Ludvig hade på sig, kunde hans anhöriga, hustrun och tre barn, spåras upp i Sverige.


Gravplatsen hittades. Lars åkte till ön Muck och placerade dit en minnesplatta-se bild här nedanför.
Christine fann också morfar Ludvigs sista brev hem till familjen innan tragedin.
Han skriver om sin saknad och längtan efter sin lilla familj hemma i Sverige. Mer än så blev det inte.
Krig är obarmhärtigt.

FOTNOT 1: Herbert Wohlfarth blev sedan befälhavare på U-556. Den 19 juni 1941 sänktes ubåten av brittiska korvetter utanför Islands kust. Besättningen kapitulerade. Herbert själv tillbringa sex år i fångenskap i Kanada.
Han dog 1982, 67 år gammal, i staden Villingen, Tyskland.
Jag vill också rikta ett speciellt tack till Christine Lindulf för all hjälp. Utan hennes insatser hade jag aldrig kunnat berätta om Ludvig Danielssons tragiska öde.
Jag vill också tacka hennes man, Hans-Inge, för hans skarpögdhet. Det krävs en gammal militär till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar