Ett litet vykort från Calle

Fick ”hyllningstelegram” på sin 60-års dag: Avskedad!

När alla andra svalkade sig i badet, satt jag under mitt parasoll i Täppan. Vårdade min nackspärr och bläddrade i gamla pärmar fyllda med artiklar som jag skrev för över 40 år sedan i tidningen Arbetet. 
Plötsligt poppade det upp ett märkligt klipp som visar hur tuff den svenska arbetsmarknaden var en gång i tiden. 
Filaren Henry Johansson firar sin 60-årsdag med släkt och vänner, kaffe med tårta. Då får Henry ett telegram från sin arbetsgivare, Stridsberg & Björck i Trollhättan. 
Efter 37 år på företaget får han sparken på grått papper. På sin födelsedag. Ett sketet telegram från sin arbetsgivare. Tack och adjö i present.
Sorgligt. 
Andra tider. 
Ruggiga tider.

Nyare tider, men inte annorlundare journalistik. 
Läste i gårdagens Kvällsposten om hur läkarna lyckades sy fast en avsågad hand. 
Jag bläddrar vidare i pärmhögen med mina artiklar från en svunnen tid. 
Plötsligt får jag läsa om Smögenfiskaren, Nils Karlsson, som inte bara fick handen utan hela armen avsliten. I tre delar. Nisses arm fastnade i vinschen. Panik. Dessutom långt ute till havs. Ordet dramatiskt räcker inte ens till.
På Uddevalla lasarett fanns på den tiden en helt otrolig läkare, Torben Tofte, då 45 år. Han sydde samman alla delarna av armen, så Nisse kunde återgå till fisket. 
Inte nog med det. 
Några månader senare fick Kungshamnsfiskaren, Håkan Viktorsson, också armen avsliten. Doktor Torben Tofte fick åter ta ta fram nål och tråd. Och lyckades igen. 
Jag skrev alltså för 41 år sedan om samma typ av olycka som Kvällsposten slog upp stort i gårdagens tidning. 
Inget är nytt under solen. 
Märkligt nog fastnade filaren Henry Johanssons hemska avskedstelegram i mitt huvud. 
Kan det bero på nackspärren?
FOTNOT: På den tiden var Gösta Axelsson, Uddevalla, min fotograf. Vi utvecklades till ett oslagbart team.

Sommarlåt i tiden

Sommaren för 46 år sedan var den här låten en superhit. Den tonade ut över Svea Rike från morgon till kväll. 
Mats Olin som sjöng blev idolen som dansade en sommar. Han har inte hörts av sedan 1967. 
I stället var det hans syster, Lena, som hamnade i Hollywood och blev berömd både sommar som vinter. 
På YouTube fann jag sommarlåten. Packad med dåtidens baddräktsmode. 
Se, lyssna och bli 46 år yngre. 
I svart-vitt.

Nackspärr

Så var det tid igen. En ny skada pga allt bloggande-nackspärr. Det är priset man får betala, och hålla i gång bloggen i 1835 dagar. 
Och. 
10 000 timmar! 
En magisk gräns. Det är först när man tränat i 10 000 timmar som man blir virtuos på sitt instrument: antingen du spelar fotboll, spelar ett instrument, går på lina, bloggar osv. 
Jag har alltså nått dit nu med bloggen. Jag har lagt ner mina 10 000 timmar och är alltså en virtuos på att blogga. 
Fan tro´et. Det måste också till uppslag. Idéer. Plus mycket annat som inte går att räkna i tid.
Och så då bloggskador som kommer som ett brev på posten. Just nu har jag åkt på nackspärr-se bilden på löpsedeln.
 

Under resans gång har jag tidigare skrivit om mina bloggskador. 
Den 12 februari 2009 berättade jag på bloggen om min första skada. Efter 400 blogginlägg drabbades jag av bloggskuldror. Ont värre. Thomas Andersson i Lomma gav mig massage och fixade till mig.
 

Den 16 juni 2011 efter 1281 inlägg skrev jag om att jag drabbats av musarm. 
Stökigt. 
Det tog sin tid. Musen stökade runt med mig. 
Jag led och bloggade vidare. 
Musen överlevde inte, men det gjorde jag. 

Den 6 mars 2012 efter 1575 blogginlägg åkte jag på STUDENTARMBÅGE. 
”Du har fått studentarmbåge. Slemsäcken svullnat. Kärlbristningar. Vilat på armbågen. På fel sätt under många år. Bloggat för mycket, helt enkelt, förklarade kiropraktor, Laszlo Halasz, på Ryggcentrum i Lund för mig. 
Och i dag efter 2235 inlägg på bloggen, är det tid för nackspärr. Alltsammans är skitåkommor som man inte dör av. Visst gör nackspärr ont, men det är bara till att köra vidare. 
Är man en virtuos efter 10 000 blogg timmar, så är man. 
Det har varit värt alla uppräknade skador. 
Roligaste blogg inlägget att skapa av alla 2235?
Jo, att min son Johan kommer ut med en barnbok, Magister Tutnäsa. 
Efter det kan jag ta vilka bloggskador som helst, så det så. 
Boken kommer ut i augusti, men redan nu kan du förbeställa boken om den sköna men tokiga, Magister Tutnäsa.
Klicka HÄR!

Journalistiskt dårskap

Jag fick den förnämliga tidskriften, Filter, i brevlådan i går. Tidskriften ger ut Etiopien fångarna, Johan Persson och Martin Schibbyes, bok om äventyret den 14 september. 
Men redan nu bjuds vi läsare på en smakbit från boken, själva inledningen innan gripandet.
En dramatisk och märkligt detaljrik berättelse som mer påminner om ett manus till en actionrulle i Hollywood. 
Det är inget fel i det. Hollywood kan faktiskt nappa och då är projektet i hamn med råge. 

Rent journalistiskt är projektet däremot rena rama dårskapet. En Ding, Ding, Ding, Ding värld som jag slår fast i vinjettbilden som jag skapat. Alltså inte Filter. 
Ingen normal journalist ger sig frivilligt ut på en ökenvandring på 20 mil i fiendeland. Dessutom tillsammans med gerillan. 
Tunga marscher i sand under flera dygn. Äcklig mat med stor risk för att dra på sig dödliga sjukdomar. Vattnet tar slut. Törsten outhärdlig. Diskuterar om man kan dricka kiss osv. 
De borde varit tränade som amerikanska elitsoldater, men är inte alls tränade för situationen, även om de framhåller det. 
Bullshit. 

Det är ingen hejd på allt elände i Ogadens ökenlandskap. Hela tiden rädslan att bli upptäckta av den etiopiska armens patruller som först skjuter dödliga skott innan frågan ställs. 
Det är många gånger värre än Tin-Tin i Afrika, om mitt Herrskap förstår vad jag menar. Allt detta för att journalistisk scoop om Lundins oljefält på Afrikas horn. 
Jag tänker på pressfotograferna som spändes fast längst fram på tanksen under Vietnamkriget. Allt för bilden. 
Scoopet. 
Och så dog man. 
Johan Persson fotograferade också. Maniskt. Och så gick det åt helvete. 
I boken kommer actionrullen att löpa vidare. Själva gripandet, fängelsetiden och frisläppandet. Men hjältar? 
Absolut inte. 
De misslyckades faktiskt med sitt uppdrag på Afrikas horn. Knäcket sprack som yrkesjargongen lyder. 
Det blev ett helt annat knäck.
”Gossarna” tog inte snabbaste vägen till Hollywood, precis.
 

Barnens nya idol: Magister Tutnäsa!

Lomma har fått en ny barnboksförfattare. Det är Johan Rockbäck, 36 år, på bilden till höger. 
Jodå, mycket riktigt. Det är min son. 
Får man vara en stolt pappa? 
Ja, det får man allt vara. Hur mycket som helst. 
Faktiskt. 
Johan har i lönndom knåpat på sin bok om, ”Magister Tutnäsa”, under kylslagna mörka vinterkvällar. 
En dag damp det ner ett bokmanus på mitt bord. 
”Läs pappa. Jag har skrivit en barnbok”. 
Jag läste och kiknade av skratt. 
Johans berättelse om, ”Magister Tutnäsa", visade sig bli en fantastisk resa. Johan skrev med glöd och en enastående kreativitet, sida upp och sida ner. 
Jag blev alldeles matt. Och glad, naturligtvis. 
”Det här måste ges ut”. 
”Det är redan på gång. Idus Förlag i Lerum, är intresserade ”.
 

Johan har varit med på min blogg många gånger. Ni känner honom väl. 
För det mesta har det handlat om tokroliga stories. 
Däremot är det första gången som Erika Palovaara är med. Det är Erika som fångat karaktären, ”Magister Tutnäsa”, på pricken med sitt ritstift. Erika Palovaara har alltså illustrerat Johans barnbok. 
Jag måste säga att hon lyckats med emfas. 
Mästerligt. 
Om ni tittar närmare på bilden här ovanför, förstår ni varför. 
Slår man samman Johan med brillorna och Erikas härliga självporträtt, så-simsalabim,”Magister Tutnäsa”, träder fram. 
Barnens nya idol, sanna mina ord. Det kan knappast bli så mycket bättre. 
Boken släpps av Idus Förlag i augusti, men redan nu kan du provläsa/förbeställa. 
Du bara klickar på länken HÄR! 

RENA CIRKUSEN I LOMMA

Cirkusnyhet: 
Söndagen den 4 augusti kommer Cirkus Maximum till Lomma, vid McDonalds. Föreställningen börjar klockan 19. 
Bengt Källquist firar i år 30-årsjubileum som cirkusdirektör och föreställningen har därför fått namnet Celebration. 
Först "Magister Tutnäsa" och sedan en härlig cirkusnyhet. Dagen kan inte bli så mycket bättre. 
Bara kul.
Rakt igenom.
Nej, nu får jag ta mig en kopp kaffe.

BILDEXTRA: Arbetsförmedlingen som gick upp i rök!

När Maud Olofsson var näringsminister löd hennes mantra: 
"Alla ska ha jobb". 
I Arlöv fick i alla fall brandmännen jobb, när Arbetsförmedlingen brann ner. 
När jag kom dit i förmiddags pågick eftersläckningsarbetet. 
Brandrök. 
En brandman stod på taket med en brandspruta (översta bilden). Såg faktiskt farligt ut. 
När jag drog upp den understa bilden, kunde jag konstatera att klockan slocknat ca 04.40. Om det nu kan ha någon avgörande betydelse i sammanhanget. 
Av Arbetsförmedlingen fanns inget kvar. Brandlukten sökte sig t o m in på Burlövs köpcentrum en bit bort. 
När elden är lös, gå ingen säker. Trist att skåda. 
Bara det inte är en arbetslös som tröttnat och eldat upp hela rasket?
Det är alltid mycket lättare och förstå överslag i ett el-skåp eller en kvarglömd kaffebryggare eller en cigarettfimp eller vad dom helst, bara inte en mordbrand. Polisen utreder. 
Läs mer om branden på Sydsvenskan. Klicka HÄR!