Snusdosan

En gammal snusdosa med ett monogram på. Där står A som i Axel och L som i Larsson. 
Axel Larsson. 
Min morfars snusdosa. 
Morfar dog 50 år gammal. 
Julen 1943.
Denne urstarke skogskarl föll samman i den lilla stugan, i norra Uppland.
Död. 
Man gjorde ofta så förr i tiden, innan medicinernas tidevarv. Föll död ner som någon drog ut kontakten till bordslampan. 
Slocknade för alltid, men efterlämnade minnen som tex en snusdosa. 
Tre år senare, 1946, såg jag dagens ljus. 
Jag fick alltså aldrig träffa min morfar. Däremot har jag i min ägo hans väl använda snusdosa med det vackra monogrammet: blanksliten på undersidan av tiotusentals vändor ner i byxfickan, luggsliten förgyllning på insidan, kvarlämnade spår efter morfars naglar som ivirgt format en mullbänk av lössnuset. 
Jag vårdar dosan som ett spädbarn. Den ger mig en form av kontakt med morfar. Fråga mig inte hur. 
Kroppskänsla. 
Enbart. 
Förstår då att jag bli förbannad över att EU som vill förbjuda svensken att snusa. 
Min morfar, skogskarlen som alltid luktade sågspån och kåda från skogen (mormor berättat), hade plockat fram snusdosan, lagt in en prilla, skrattat åt dårarna i EU och spelat en trudelutt på fiolen eller nyckelharpan. 
Ett skönt sätt att lösa all dårskap på. 
Min morfar sägs ha haft ett glatt sinneslag. Bara han hade sin snusdosa. 
Då var allt fint som snus.

Regnoslakgnål (långkalsonger-baklänges)

Jag träffade tre unga gentlemän från Ljungby i Småland i måndags. Redan i unga år, ärrade av allt strul med vädret som vår Herre Skapare bjudit Småland på; orkanvindar som förvandlat landskapet till kalhygge. Tomt på el i månader. Snö i mängder slutför sedan jobbet. ”Fast ni har mer snö än vad vi hade när vi körde hemma ifrån i morse”, sa den ena skäggiga gentlemannen till mig. Det räckte. Öppningen. Givetvis satte jag genast i gång med att skryta, så jag fick Pinoccio-näsa.

Jag tog chansen och berättade om när jag var i Sibirien 1978. -50 grader. Varje dag. Då fick man min själ ha långkalsonger. Helly Hansen. Dåtidens järnspisar till långkalsonger. ”Man kunde t o m koka ägg i brallorna”, skröt jag och plattade därmed till Småland. Men för att vara på den säkra sidan, berättade jag inte om skinnmössan. En makalös sibirisk tryckkokare som smälter hjärnan under -10 grader. Gentlemännen kunde vara djurrättsaktivister och i stället börjat kasta ägg på en annan förtappad sate. Förtappad känner sig också min granne, Benny. Varför är Benny ledsen? Ber att få återkomma till det. En kanonkille ska inte behöva vara ledsen. För övrigt har Maud Olofsson utsetts till Årets Ragata, eller vad det nu var. Livet har sina sidor.

Lisa Nordén fick bragdguldet!

"Jag är jätteglad", säger Lisa Nordén som fick beskedet i träningsspåret. Hon stack ut och joggade sig varm i Sicklas snömodd i Stockholm kl 7.00 i morse.Isande kallt. Just nu har man -17 grader. Även det en bragd av Lisa, tycker en annan soffpotatis. Grattis Lisa! Du är värd medaljen. Ingen blev direkt förvånad.

”Halledudene mej” Vad håller Lena Philipsson på med?

Lena Philipsson krypandes på alla fyra? UNDER scengolvet på Rondo i Göteborg! Där hon kör sin succéshow, ”Min drömshow-25 år som artist”. Det är sådant som får en att bli orolig över LP:s hälsa. Det ser både kul och högst egendomligt ut. Krypa omkring på det där viset. ”Halledudene mej”, så rätt det trots allt blir till slut.

Titt ut! Plötsligt tittar hon fram, med sin späda kropp sammanpackad under scengolvet. På bilden ser hon så där finurlig ut som bara Lena Philipsson kan i sina bästa stunder. På sin Facebookuppdatering lade hon själv ut de högst ovanliga bilderna på sig själv. Förklaringen: ”Jag kryper till en lucka under scengolvet”. Jaha, det ingår alltså i showen, utan att publiken ser hur stjärnan tar sig fram till själva hålet som öppnas i scengolvet. Sedan ska hon alltså helt överraskande poppa upp ur golvet. Jag lånade bilderna av Lena. Roliga bilder är det alltid trevligt att få visa upp. Tack Lena, för att du vågar bjuda på dig. ”Halledudene mej”.

Hatten av för Lomma- brottsbefriad!

Ja, hatten av för Lomma kommun. Lomma kommer nämligen på andra plats i Sveriges kommuner och Landsting (SKL), ranking av tryggaste kommunen. Öckerö utanför Göteborg tog hem första platsen, men så är det också en begränsad ö, med alla de fördelar det medför i brottsstatistiken. Otryggast är Malung-Sälen, Sollefteå och Helsingborg. Trygghetsperspektivet har man fått fram genom att titta på våldsbrott, personskador, bränder och stölder. Om nu kärlekslåsen på Varvsbron i Lomma har spelat roll, så är det bara till att pussa på och hänga upp lås. Grattis Lomma! Det är härligt tryggt att bo här.

Fågelskådaren

Så fort det börjar snöa, far fan i mig. Jag förvandlas till en ivrig fågelskådare som tappar all sans och vett. Medan flingorna sakta dalar ner över min enkla person, laddas holken med Dagens Rätt. Waldvogelfutter. Mumsiga frön som består av hampa, rybs, skalad havre, röd, vit och gul hirs, linfrön, kanariefrön, negerfrön (aj, aj). Min glädje över att få skåda små pippis i fjäderskruden är lika okontrollerbar som det lilla barnets som strålar av jul. Med åren har jag lärt mig, att parkera mig bakom glasrutan inne i kökets trivsamma atmosfär. Där sitter jag sedan på en pinnstol och stirrar förhäxat på den ståtliga holken i Täppan.

Det är nu jag får problem. Tålamod. Jag har inget. Det är så mycket som måste göras när jag satt mig ner. Jag fladdrar som en pippis. Upp och ner. Drömmer mig bort. Det är just det som skiljer mig från sådana skådarproffs som Björn i Genarp och Tobias i Malmö. De kan handlöst kasta sig ut i livet om larmet gått om att en ovanlig pippis skådats i fjärran. Sedan sitter de där och stirrar. Och stirrar. Det handlar alltså om tålamod; att stå ut i timmar, dagar, veckor månader och år. När det så dyker upp en pippis, infinner sig genast nästa problem; jag kan inte skilja på en blåmes och en hussvala. Fast jag bryr mig inte om mina bristande kunskaper. Jag blir bara så hejdlöst glad över att kunna få bjuda in mina små pippis till vinterns uppdukade matbord. Smaklig spis. FOTNOT: Det är inte mitt fel att det finns negerfrön i påsen.

Lars-Gunnar Björklund och Anders gav mig ett härligt yrkesliv

Ett gulnande tidningsurklipp. Och så då skaparen av det populära TV-programmet Tipsextra, Lars-Gunnar Björklund som avled i går. Premiärmatchen mellan Wolverhampton-Sunderland 1-0 sändas i TV den 29 november november 1969. Tipsextra blev omedelbart en tittarsuccé. På den tiden var det inte vanligt med tipsexperter i tidningarna. Därför blev min debut i branschen just som tipsexpert. Det gulnande klippet är från den 18 februari 1970, snart 43 år sedan. Min debut som journalist. Egentligen är jag Lars- Gunnar ett stort tack skyldig. För det var hans lansering av Tipsextra som gav mig en startbana in i journalistikens omåttligt spännande värld. (texten fortsätter efter bilden)

På den tiden bodde jag i Lerum utanför Göteborg. Ung och stilig, åt Clark Gable-hållet. Tämligen nygift men barnlös. Jag var prissättare på ett företag i Göteborg. Satt dagarna på ändan och satte priser på muffar, toalettstolar m m. Dödande tråkigt. Min dröm var att bli journalist. Nöten att knäcka var hur jag skulle ta mig in i branschen. Jag såg ingen räkmacka. Då kom Lars-Gunnar med Tipsextra. Jag upptäckte att Elfsborgs Läns Tidning med avläggarna Alingsås-och Lerums Tidning inte hade något tips alls. Jag fångade tillfället i flykten. (texten fortsätter efter bilden)

Snabbt spretade jag ner ett förslag på ett papper. Knallade upp till sportchefen, Anders Thorn, på Elfsbors Läns Tidning i Alingsås. Anders vände och vred på pappret, tittade på mig och sa: ”Intressant, kör i gång”. På så vis blev jag plötsligt tipsexpert på inte mindre än TRE tidningar. Jag hade fått in ena foten i branschen, I dag berättar Anders Thorn, 68 år, för mig: ”Minns det väldigt väl. Din ”Calles Menu” blev en sensation i tidningarnas spridningsområden. Det var något alldeles nytt. Dessutom skrev du personligt, vilket gick hem. Jag glömmer det aldrig”. (texten fortsätter efter bilden)

Jag är alltså även Anders Thorn ett stort tack skyldig som trodde på mig. Min karriär i journalistikens värld gick sedan i expressfart. Sju år fram i tiden den 18 februari 1977, alltså samma datum (!) som debuten 1970, fick vi vår andra son, Johan. Då var jag riksredaktör på Göteborgs Tidningen i Skövde. Skrev om allt mellan himmel och jord, mord, rån, olyckor, kungen och gamla mor Emma som kommunen hotade med att dra en väg rakt över hennes lilla röda stuga. Vi vann, Emma och jag. Numera är jag en sexig bloggare (66 år) med glöd i pennan. Så kan det gå. En annan gång kanske jag berättar om när en bandit hotade med att skjuta min söta skalle i bitar med ett avsågat hagelgevär. Memoarer? Nä.

FOTNOT: Lars-Gunnar Björklund fick jag möjlighet att på yrkets vägnar träffa några år senare. Det är en helt annan historia.