När silkesmasken lever i sin puppa, matas den med mullbärsträdens gröna bladverk. Den väver sin nystan av tråd kallad kokong. Ungefär så.
Sedan urminnes tider i Kina, skapas sedan de med häpnadsväckande vackra ting av äkta silkestrådar.
I Kina finns en stad som heter Sozhou, alldeles vid Yangtzefloden vid Kejsarkanalen, några mil norr om Shanghai.
När jag var här hade sidenstaden fem miljoner invånare. I dag är det över tio miljoner. Ofattbart.
Min lilla turistgrupp fick den stora förmånen följa den unika sidentillverkningen. Det var häpnadsväckande.
Med mig fanns också den fina familjen Nasradin Redar, teknisk förvaltare i Stockholm, med sina unga döttrar.
Den ytterst begåvad dottern, Lawren Redar, har seden dess hamnat i Riksdagen, samt seglat upp som något av socialdemokraternas talesperson i kulturfrågor.
Denna förtjusande unga kvinna, kommer vi få höra talas om mycket i framtiden. Lawren är redan ute ur sin kokong. Påverkad av silkespupporna bland mullbärsbladen, spinner hon en klar och tydligt uppfattning om det mesta av det bästa. Jag får väl bli hennes rådgivare, när den dagen kommer (HIPP!).
Lawren var faktiskt med om slaget om kulturministerposten. Själv är jag ännu så länge en silkespuppa. Nedtyngd av sjukdomar och skador. Med en dynamo i form av hustrun, ska det gå spinna fram något vackert för framtiden.
Med mig hem från Kina, köpte jag två tavlor från Shanghai Museum, tillverkade av, just det, tunna silkestrådar.
Inget turisttrams utan konstverk i den högre skolan, så det så.
Se här nedanför.
När större delen av Sverige dränks med snö, tittar våren fram i Lomma. Inte en snöflinga att skåda. Däremot är snödroppen i livlig knopp.
Idag badade Täppan i sol. Våra snödroppar gonade sig i solgasset. En fröjd att skåda. Visst kan livet vara bra orättvist.
Sverige har bäddats in i vinterns järngrepp med sträng kyla och snö.
Inte Lomma.
Det var hustrun som kom med scoopet.
”Snödroppar på gång i Täppan”, kvittrade hon förtjust.
For ut och tog bilderna.
Där satt jag efter en sömnlös natt med mitt onda ben. Kände av yrsel. Nej, det var inte värktabletterna, utan vårens absolut första tecken: det vackra ordet snödroppe. Visst kan livet vara värt att leva en sådan dag.
Bingo i Täppan.
Hejdå, snö Sverige.
Lomma kommer med våren.
I januari.
Det här är inget vanligt bordsben.
Det är mitt vänstra ben som åkt på en smäll.
Vårdcentralen i Lomma slog under förmiddagen (måndag) in mitt ben med en Coban linda. En självhäftande binda som ger stadigt stöd och kompression. Helt enkelt en spjälning av skadan. På onsdag ny omläggning osv.
Det går alltså inte riktigt som jag tänkt mig. Benet måste vila sig i form. I bästa fall. Bloggen är med andra ord justerad, för en stund, i alla fall (hoppas).
Hur det kommer sluta, vet ingen.
Den kvinnliga doktorn tog skadan på stort allvar.
Kändes väldigt bra.
Fast det kunde varit värre.
Det fanns en tid i Sverige, då kloka kärringar tog fram yxan och högg av skiten. Så visst fan har vår sjukvård gott framåt.
Tack Vårdcentralen för Coban lindan. Många gånger bättre än yxor.
Håll ut!
Jag är snart tillbaka med fräschare blogginlägg.
Det här är Anna.
En gång i tiden drev hon Doris i Lomma. En mycket populär klädbutik för damer i den rätta åldern.
På bilden tester Anna sångrösten med stolpsång på Centrumtorget i Lomma. ”Den rösten var inte mycket att ha,” sa hon, skrattade och skuttade vidare.
Centrala delarna av Lomma har nämligen utsatts för en aggressiv värvningskampanj efter blivande körsångare.
Raggningslappar fladdrar från varje stolpe.
Liten som stor.
Bakom kampanjen står VocalLife som är en internationell organisation med musikal-och filmkörutbildning. Basen(hrm...) finns i Lund.
Projektet i Lomma startar vecka sju i Folkets Hus.
Pengar kostar det också. Något som inte framgår av lapparna på stolparna. En pensionär får punga ut med 1190 riksdaler.
Jag tror jag håller mig till PRO-kören. Där betalar man endast 350 kronor för en termin. Jag spar alltså 840 spänn, på att sjunga upp mig tillsammans med körledaren Bodil Wirén. Det går också alldeles utmärkt nöja sig med stolpsång som Anna.
Det är nämligen helt gratis och jag sjunger som Kal P. Dal:
”Jag vet, det är bara rock’n’roll
Men jag kan li det, jag kan li det, jag kan li det liaväl
Li det, jag kan li det, jag kan li det liaväl”
Under trettiosju (37) år, har jag upplevt parkeringskaos på sjukhusområdet i Lund. Debuterade som patient i januari 1982. Minns tydligt vilket stök och bök det var redan då få en parkeringsplats.
Mellan varven har jag haft handikappsparkering, vilket naturligtvis underlättat betydligt. Fast långt ifrån alltid.
Så var det i måndags.
Fick leta både länge och väl innan det uppenbarade sig en tom parkeringsruta för handikappade.
Det fanns bara ett problem: det var alldeles för långt att gå till njurkliniken som är inhyst i det gamla barnsjukhuset.
Snömodd var det också. Turligt nog hade jag plockat med mig rullatorn. Kryckkäppar inte alls att rekommendera.
Snömodd är inte rullatorers bästa kompis. Fann bänkar att vila ut på. Det blev en kamp. Livrädd stupa död över rullatorn. Grejen är den, att man själv vill klara av saker och ting
Efter mycket om och men, nådde jag till slut målet.
Levande.
Tillbaka då?
Hustrun hämtade bilen och plockade upp mig. Det är bra vara gift ibland.
Varför körde inte hon dig dit från början, kanske du helt riktigt tänker?
Grejen är den, att man som sagt var, vill själv försöka leva någorlunda normalt. Andra sidan framstår Region Skåne mer som skräckfilmen Dr Mabuse.
Nu var jag stygg.
Ack, ja.
Plötslig rullades våren i Lomma upp inför mina ögon. Lommabon, Peter Aspe, delade inlägg om en vårkonsert med Lomma-Bjärreds Dragspelsorkester i Lommas Folkets Hus, dök upp i mitt allmänna flöde på Facebook.
Det blir alltså glada dragspelstoner, med sång och glädje, till Göteborgaren, Lasse Dahlquists, käcka berömda sånger.
Det var inte utan det började spritta i den gamla nötta kroppen. Sannerligen är det våren som börjar knoppas i Rockbäck. Bara tanken på våren i snöslasket, gör en stackars sate glad. Ja, nästan överväldigad av förtjusning.
Visserligen är vårkonserten inte förrän söndagen den 10 mars, men ändå. Bara ordet våren, mina vänner, gör att allting känns mycket lättare.
Inte nog med det.
Igår-måndag-dök också Hemmets Veckotidning upp med, att det våras för vårlökarna. Visst blir man glad?
"Oh boy, oh boy, oh boy!" skrev Lasse Dahlquist (1910-1979), och som vi sjunger på Folkets Hus i Lomma den 10 mars mellan 15.00-17.00.
Kan inte skrivas bättre.
För en tid sedan dök det upp en ny dokumentärserie på Netflix.
Begravningsbyrån.
Först trodde jag det var ett skämt.
Det var det inte.
Det var alldeles på riktigt. Exakt som det stod om serien:
”Den maoriska begravningsentreprenörerna Francis och Kaiora Tipene blandar gott humör med omsorg och respekt, när de hjälper polynesiska familjer att hantera sorgen.”
Det såg nästan ut som om det var ett nöje att få vara död. Med varsam hand och stor respekt behandlades både liket och kistan. Visst grät anhöriga och sjöng sina polynesiska sorgesånger, men begravningsentreprenören Francis Tipenes svävade som en ställföreträdande Gud över hela akten.
Det var en märklig upplevelse.
Dessutom var Francis en superpedant. Inte ens ett löv fick närma sig begravningsbyrån. Francis bekymmer var att lövblåsaren inte var kraftig nog.
Därmed hamnar vi i en helt annan märklig TV-serie på Netflix. Konsten att städa med japanskan, Marie Kondo.
Där har redan både Aftonbladets och Expressens kultursidor gått i spinn. Expressens kulturchef, Karin Olsson, vet inte till sig av lycka.
Undrar vem som blir först med att begrava sig i Begravningsbyråns sagolika hädanfärd? Banne mig.
Det blir en allt konstigare värld vi lever i.
Centerledaren, Annie Lööf, får göra som Charlie Chaplin i filmen, Guldfeber från 1925. Laga till sin högra sko och tugga i sig den.
Det är vad just Charlie Chaplin gör i filmen. En klassisk filmscen som verkar blivit helt bortglömd numera.
Själv älskar jag scenen med Charlie.
Kokt sko.
Saltar lädret. Sliter och drar i sulan och allt äts med kniv och gaffel. Ingen har gjort den kopplingen.
Märkligt.
Journalisterna är för unga. Det är mer inne städa som japanskan Marie Kondo, än skratta åt Charlie Chaplin.
Trist.
Det krävs tydligen min årgång för göra den roliga kopplingen.
Det finns en annan obetalbar scen med en sko i centrum.
I Bagdad den 14 december 2008.
På en presskonferens kastar den irakiske journalisten Muntazar Al Zaidi sin ena sko mot George W Bush. Muslimerna ser skorna som orena. Det verkar inte alla skosamlare ha tänkt på.
Då är det allt roligare med Charlie Chaplin.
Jag tror, Annie Lööf, håller med mig.
Under mitt långa liv har jag fått en del egendomliga telefonsamtal. En gång ringde en djupt olycklig man upp mig. Under stor vånda och gråt kved han fram, att han höll på förvandlas till kvinna.
Vad svarar man på det?
Självmordssamtalen var förr i tiden inget ovanligt.
Numera sköts sådant på nätet.
En annan gång sökte en kvinna min hjälp. Hennes problem var en väldigt klåda i underlivet. Jag skickade henne till närmaste akutmottagning. Kände inte alls för klia henne i underlivet. Någon måtta får det allt vara.
I veckan fick jag ett mobilsamtal som gjorde mig både förvånad och glad. Det var Gösta, 90 år, bosatt i en stad i Mellansverige.
Pastor var han också.
Han ville tacka mig för en turistresa från Strömstad till Israel som jag arrangerade sommaren 1969. Det blir för 50 år sedan. På den tiden väldigt ovanliga turistresor.
Gösta svämmade över av glädje, att han äntligen lyckats spåra upp mig. Nu ville han bara tack för en fantastisk resa. Den blev så lyckad, att efter den resan har han varit i Israel 30 gånger till. Kärlek alltså.
Nu väntar jag bara på, att alla de andra resenärerna ska höra av sig. Det var inte bara Israel utan även spännande utflykter med ångfartyget S/S Bohuslän, samt andra små eller stora fartyg. Jag säger då det.
Här nedanför min hemsnickrade löpsedel som jag spred över Strömstad sommaren 1969. Jag hade fullt upp.
Jag var bara 22 år gammal.
Hur vågade jag?
Malmöbon, Hector El Neco (1900-1965), var min barndoms stora idol som trollkonstnär. Är så fortfarande, faktiskt.
Det var inte bara vita kaniner som trollades fram ur hatten. Även glödande cigaretter från munnen. Hans förmåga plocka sedlar i luften förbluffande. Hans fingerfärdighet visste inga gränser.
Jag kom och tänka på Hector, när Stefan Löfven (s) nu kommer röstas fram som statsminister på fredag.
Målgång i regeringsbildningen.
Vänsterpartiet vek till slut ner sig.
Därmed har Löfven gått i land med ett svårt trolleritrick: spräcka Alliansen samt sy samman en ny maktstruktur i svensk politik med l, c, s och mp.
Jag tror även, Hector El Neco, hade applåderat. Hur det sedan kommer att gå, är en annan historia.
Själv har jag valt följa den här resan-se löpsedlar här nedanför-på ett annorlunda vis. Trött som jag blev på alla dessa beservissar till politiska journalister som dog i ett hav med felaktiga spekulationer.
När vi som mest behövde undersökande journalistik, fanns det ingen. Sveriges ledande grävredaktion, Uppdrag granskning, har som exempel valt idag visa en tiggares död.
I detta dödläge för journalistiken, har jag valt lyfta med lite kluriga löpsedlar.
Min utkikspost till det stora hela, är mitt hem i Lomma. Bara det ett trolleritrick som, Hector El Neco, hade gillat.
Hokus-Pokus, på er.
Medan, Stefan Löfven (s), läst sig trött på Metalls studiekatalog, har, Jonas Sjöstedt (v), skrivit tre deckare.
Medan, Stefan Löfven, fick en tuff start i livet som barnhemsbaby, växte, Jonas Sjöstedt, upp i en överklassmiljö. Pappan civilingenjör. Mamman läkare. Det är inget ovanligt att överklassbarn blir glödande kommunister.
Däremot är det mycket ovanligt, för inte säga unikt, att en svetsare som Stefan Löfven blir statsminister i Sverige.
Den tunga utbildningen fick han i Metall. Deras studiekatalog är omfattande. För inte säga gedigen. Rena universitetet, för den som vill och orkar. Det var där han tränades upp, till det förhandlingsproffs som Löfven verkligen är.
Tro inte annat än att Löfven räknade med att Sjöstedt skulle gå i taket, när de fyras gäng presenterade sin omfattande överenskommelse. Inte ens örnögat, Annie Lööf, borde bli förvånad.
Allt uträknat och planerat.
Så nu när timmarna rinner iväg, sitter, Stefan Löfven, med hela Metalls studiekatalog i huvudet. Jonas Sjöstedt som gett ut tre deckare, måste skaka fram ett lik i garderoben för ta hem spelet. Gissa vem som vinner?
Annie Lööf.
Visserligen får vänsterledaren, Jonas Sjöstedt, samtala vidare med Stefan Löfven. Fast egentligen är Sjöstedt ute efter få centerledaren, Annie Lööf, att dansa efter hans pipa (trumsolo).
Jag har följt talmansrundan, samt drös med presskonferenser i SVT under större delen av måndagen. Höger och vänster längst ut i vårt politiska landskap, ska kapas bort enligt den överenskommelsen som de fyras gäng enats om.
SD:s Jimmie Åkesson, tog det för vad det är. Han såg mer ut som den vinnande jokern, han faktiskt kan bli, i detta politiska rävspel för skaka fram en regering till Sverige. Däremot drog Jonas Sjöstedt på med världens trumsolo.
Vänsterpartiet vill också få en plats i de fyras gäng. I alla fall nagga in lite vänsterpolitik i kanten.
Då vet vänsterledaren, Jonas Sjöstedt, att det egentligen är Annie Lööf, som han måste få till att dansa.
Det är denna skarpa kvinna som styr och ställer mer än vad vi tror. Talmannen meddelade till slut att han skjuter upp omröstningen om Stefan Löfven, från onsdag till fredag.
Jonas Sjöstedt får 48 timmar till på sig.
Han blev tack vare sitt trumsolo dagens vinnare.
Gott folk, det tar aldrig slut.
Av Annie Lööf, får han emellertid nobben.
Det är jag säker på.
Är jag inte?
Filmen släpptes för över 50 år sedan. Vilda Västern-filmer var på väg dö sotdöden i Hollywood. Det var endast John Wayne som höll fanan högt i några värdelösa cowboyfilmer. Då kom Sergio Leone med ett nytt grepp.
Clint Eastwood red in i Vilda Västern som den gode, till ett odödligt ledmotiv. Spagettivästern var definitivt född.
Numera har vi också fått spagettipolitik i Sverige.
Statsminister Stefan Löfven är den gode. Han drar in det bästa och nära på det mesta från L, C och MP:s partiprogram.
Allt för få sitta kvar på tronen.
Den fule får bli, Annie Lööf, som höll Löfven på halster i fyra månader. Det har handlat om ett politiskt rävspel på högsta nivå.
Igår-fredag-utropade denna vackra kvinna sig som segrare. I kulisserna avvaktade förhandlingsproffset, men mindre vacker, Stefan Löfven, med ett fyrtal i ess. Han lyckades med vad han lovat: knäcka alliansen.
Den onde blir i detta fallet två.
Sverigedemokraterna, längst ut till höger och Vänsterpartiet, längst ut till vänster. De ska isoleras.
Kapas bort.
Det har den fule, Annie Lööf, bestämt och Löfven har fått tugga i sig. Mer spagetti än så, kan det inte bli.
Själv rider jag bort till solnedgången.
FOTNOT: Den gode, den onde, den fule, är den tredje filmen i dollartrilogin med filmerna, För en handfull dollar (1964) och För några få dollar mer (1965).
Här är bilden av mig i ungdomarnas värld på nätet. I Snapchat förvandlar mitt barnbarn, Alva 13 år, farfar till en grobian.
Snapchat!
Det är alltså här som 99 procent av alla flickor mellan 12-15 år håller till. Pojkarna är inte mycket sämre.
Pluggar in på Wikipedia, att applikationen 2015 hade nästan sex miljarder videovisningar varje dag. 100 miljoner dagliga användare. Läser vidare:
”Användarna kan ta bilder eller spela in videoklipp och sedan lägga på filter, stickers, text eller rita på dem. Dessa kallas "snaps" och kan sedan skickas till vänner eller läggas upp på användarens "story". Användaren kan välja hur länge mottagare kan visa deras snaps, mellan 1 och 10 sekunder, varefter bilden försvinner från mottagarens skärm såvida denna inte valt att ta en skärmdump.”
Det är alltså Snapchat som gäller.
Facebook är ute.
Ratas av ungdomarna.
”Stämmer”, bekräftar Alva för mig.
Facebook går alltså mot en dyster framtid. Om inget görs. Facebook har gjort sina försökt köpa upp Snapchat, men fått nobben. Prislappen inte att leka med, närmare 160 miljarder svenska kronor. Om inte mer.
Rätt kul att få vara grobian för en stund. Dessutom gratis. Den tekniska utvecklingen stormar fram. Farfar har all rätt i världen få känna sig lite mossig.
Tennistränaren, Anders Rosen, är något omskakad idag. Inte för dokumentären om hans 23 kvinnor av Nahid Persson. Hon en prisad dokumentärfilmare var en av Anders kvinnor. Det blev ett hejdlöst porträtt av Anders eskapader på Tinder.
En kärlekstörstande Nahid pressade på för få till sin dokumentär. Anders gick i fällan och hängdes ut till allmän beskådan.
Låt mig först få säga.
Anders Rosen är ingen sol och vårare som Raskenstam. Han förförde änkor och tömdes deras bankkonton. Alltid nobelt klädd i slips och kostym.
Nej, Anders är den charmiga sportiga typen med äventyr i blick och hår. Han gillar helt enkelt kvinnor. Sexmissbrukare är ett annat ord.
I dokumentären är det snarare filmaren Nahid Persson som plockar Anders på pengar. Vi får knappa svar på hur det gick med hans tenniskarriär, mer än att en skada satte stopp för honom för 30 år sedan.
Jag kontaktade oraklet, Björn Hellberg som kan allt om svensk tennis och lite till. Han om någon borde veta.
”Anders satte inga större avtryck i tennisvärlden. Jag vet knappt ens vem han är”, svarar alltså Björn Hellberg.
Varför är då Anders Rosen omskakad idag?
Någon dag efter dokumentären visades i SVT kom effekten. Det blev inte riktigt som Nahid Person kanske tänkt sig.
Vi män skrattar åt galenskapen.
Kvinnorna går i spinn.
”Calle, jag har fått ett par hundra dejtingförslag från damer. Helt sjukt”, berättar han för mig med en suck.
Tänk som det kan gå, när inte haspen är på.
Bingo!
Jag ser till min förtjusning, att gamla gubbar börjar bli populära.
Det är inte en dag för tidigt.
På 1980-talet beskylldes fyrtiotalisterna för vara bromsklossar i den samhälleliga utvecklingen. Vi var många, unga, friska och på hugget. Numera är vi något mindre, gamla, sjuka och på hugget i Arlövsrevyn.
Sven Melander, 71 år, spelar Lasse Tussilago som röker "hashish mot sin ischias", och det bakas cannabiskakor till kaffet på äldreboendet.
Men vi andra då som aldrig drogs in i hippierörelsen? Vi var faktiskt i kraftig majoritet. Hippiefolket var endast en liten förvirrande del av min ungdomskultur. De gömde sig oftast i de skogrika delarna av Sverige.
På den tiden besökte farfar ett och annat sunkigt kollektiv. Beskrev sedan deras flummiga liv i tidningen. Vanligt folk älskade läsa om tokstollarna som skulle överleva på odla morötter i vildmarken.
Idag vet vi att det var även annat som odlades. ”Hashish mot sin ischias” som Lasse Tussilago uttrycker det i Arlövsrevyn.
Den 23 januari har Mr Morfar premiär på Intiman i Stockholm. Allan Svensson, 68 år i februari, spelar rollen som Mr Morfar i enmansföreställningen. Då flyttas vi ner till även farfars nivå.
Vi gamla gubbar kommer känna igen oss.
Vi får ta att bli utskrattade.
Trots allt är livet bra spännande få vara farfar eller som Allan Svensson morfar. Varje morgon en överraskning. Överlevt natten och en ny dag randas. Det är sådant som kallas för leva livet fullt ut.
Lycka till med morfar, Allan.
Min son Johan (frimärksbilden längst upp till höger på löpet), har vi lärt känna som författare till en rad roliga barnböcker som Magister Tutnäsa och Rekordfarfar.
Nu visar det sig plötsligt, att han även är en fena på designa skal till mobiltelefoner. Något sådant skydd har jag inte.
Detta upptäckte Johan.
Vad gör människan?
Han uppfinner ett helt eget skal till mig: världens första skal till en mobiltelefon med MAD:s galning, Don Martin.
Fantastiskt.
Helt unikt-se bilderna löpet och här nedanför.
Det gör inte saken sämre, att jag sedan 1960, är en stor supporter till Don Martin. Fortfarande 59 år senare.
Hans makalösa "sjuka" teckningar med ljudlösa ljudeffekter som bildillustrationer är oslagbara.
När mina söner växte upp fick de en grundlig skolning i Don Martins komplett tokiga värld. Det var klart roligare än plugga tröttsamma bibeltexter.
Johan har så att säga Don Martin i blodet.
Det är den här kärleken han tog med sig i sitt skapande av världens första Don Martin skal till en mobiltelefon.
Jag är mycket stolt och glad över mitt unika skal.
Då sitter en avrundning som Don Martin skulle sagt: KLONK-TOONGA-BWAP-SPLAGOOK!
Det är inte konstigt att leksaksbutikerna får slå igen. Numera handlar allting om nätet. Julen som nyss passerade förbi blev det premiär för farfar spela Kahoot på nätet. Tidigare jular har det spelats brädspelet som kom som julklapp.
Tjuv och polis är en svensk klassiker som gavs ut första gången 1943. Det var i alla fall ett populärt brädspel i över 70 år.
Nu kan alla tjuvar och poliser dra något gammalt över sig.
Webbrymden anfaller. Kahoot heter spelet. Uppfanns av några norrmän, naturligtvis, för några år sedan. Används numera i skolorna. Kahoot kan nämligen bland mycket, även vara kunskapsberikande. Mer än 50 miljoner människor använder sig av Kahoot varje månad. I oktober 2018 värderades denna nätplats till 300 miljoner dollar. Svårt att begripa för en annan som är född 1946.
Farfar fick alltså ta språnget in i denna dataspelsvärld, för en tid sedan. Allt styrdes av mina barnbarn, Jonathan, 12 år, och Samuel, 10 år.
De skapade frågorna.
Styrde och ställde, så farfar blev yr i mössan.
Familjen kopplades upp via sina mobiler.
Där satt vi sammankopplade med våra mobiltelefoner och spelade Kahoot. Vi var plötsligt på en annan nivå.
Väldigt roligt.
Snabbt gick det.
Rymdens hastighet.
Annat än det sega Tjuv och polis.
Det var en premiär som fick farfar smacka belåtet. Tänk att man får leva och vara med om framtiden.
Lycka?
Jaaaa...
Jag har naturligtvis suttit och tittat på, Bergman-ett liv i fyra akter, på SVT. Jane Magnussons porträtterar konstnären och personen på ett mästerligt vis.
All heder åt henne.
Dokumentärserien i mästarens spår, avrundades med hur Bergman knäckte uppkomlingen Torsten Flinck. Naket berättat.
Ingmar Bergmans berömda humör fick vi alltså ta del av.
För ca 30 år sedan genomförde jag en släktforskning på ett antal berömda svenskar. En sådan kartläggning, tio år före Internets tid var en tung journalistisk uppgift. Fast vansinnigt spännande.
För ro serien i hamn, var det viktigt att de tänkta ”offren”, var med på noterna. Godkänna själva processen. Ställa upp och svara på frågor, om så behövdes. När som helst. Det blev många spännande samtal.
Av bara farten fick jag ett lysande kontaktnät. Lill-Babs Svensson var en av dessa kända svenskar.
Det visade sig att hon var släkt med både Akademieledamoten, Lars Forssell och sensationellt nog mäster själv, Ingmar Bergman. Jag ville då gärna sammanföra Lill-Babs med sina nya släktingar.
Lars Forssell-en härlig människa-ställde upp utan några krusiduller.
”Jävligt kul,” tyckte han.
Sedan var det då Ingmar Bergman. Bara trixa fram Bergmans telefonnummer till hemmet på Fårö, eller IB:s lya i Stockholm. En bedrift i sig.
Så satt jag där med bakelittelefonen. Slog numret utan darra på manschetterna. Ett par signaler gick fram. Till slut svarade en barsk röst.
”Ja, vad fan är det frågan om.”
”Är det Ingmar Bergman?” fick jag ur mig försiktigt.
”Vem fan skulle det annars vara?”
Presenterade mig.
Drog snabbt projektets upplägg, inför en muttrande världsstjärna.
Avrundade med att berätta att han, Ingmar Bergman, var släkt med Lill-Babs Svensson. Inte mer än så.
”Det var det jävligaste”
Pang på med telefonluren.
Bara så där.
Tvärt slut.
Pang på med luren i mitt öra.
Lill-Babs besvikelse gick att ta på.
Filmplanerna som en Bergman kvinna i krasch.
Löpsedeln här nedanför är från när det begav sig, för cirka 30 år sedan. Idag ett oslagbart minne som säkrat sin plats bland mina memoarflikar på bloggen.
Allting går inte alltid som man tänkt sig.
Jo, så är det.
Jag är ett lejon.
Augustibarn.
Fast jag är ett gammalt trött lejon som vandrar så sakta stigen fram. Helst njuter mitt otium under apbrödsträdets skugga ute på savannen.
Någon gnu, kan jag inte tugga i mig längre.
Tänderna.
En gång i tiden rakbladsvassa.
Numera som en slipad klipphäll i Bohuslän.
Hur ser 2019 ut för ett gammalt trött lejon?
För att få en klarare bild, gav jag mig ut och googlade på årshoroskop. Jag möttes av en kakofoni med horoskop för det nya året. Väldigt många kvinnor gav mig ett långt och innehållsrikt liv.
Det beskedet måste ett gammalt trött lejon vara nöjd över.
För att få lite extra glöd i tillvaron, forsade jag vidare ut på den tjeckiska marknaden. Här skulle de majestätiska lejonen (beran på tjeckiska) ha en kärleksaffär med Jupiter!? Inte nog med det.
Jag skulle välsignas av den äventyrliga, godmodiga och generösa Jupiter. Av bara farten också kallas för Guds kung.
Den riktiga passionen bryter ut i sommar.
Jag skulle också bli en brandman som släckte uppflammade kärlekseldar.
Du milde min tid.
Var fan finns orken till ett sådant stordåd?
Jag tror jag får ta mig en skvätt whisky.
Denna nyårsdag öppnade jag inte upp med varken nyårskonserten från Wien eller Vinterstudion i SVT. Inte ens Stina Nilssons framfart i skidspåren lockade mig det minsta. Storsonen bjöd mig nämligen på Tom Hanks som Ben Bradlee, legendarisk chef för The Washington Post, Maryl Streep som Kay Graham, tidningens ägare. Filmen The Post som kom 2017.
Det blev en härlig resa med knattrande skrivmaskiner, skramlande blysätteri och tuffa kedjerökande journalister. En tid som jag själv verkat i som journalist. Året 1971 och dramat utspelades om de s k hemliga Pentagong papers.
En dokumentsamling på sju tusen sidor sammanställd av USA:s försvarsdepartement. De hemligstämplade dokumenten redogör för USA:s inblandning i Vietnamkriget från 1945 till 1971. Dokumenten läcktes 1971 ut av Daniel Ellsberg Tidigare anställd som analytiker vid departementet.
Filmen går ut på hur allt grävs fram och om The Post vågar publicera det minst sagt heta materialet.
Pressfriheten hängde löst.
Fängelsestraff hotade.
The Washington Post vågade.
En världsnyhet flög ut över världen.
Det handlar värna om demokratin och pressfrihet. Filmen är också en känga åt dagens amerikanska president, Donald Trump.
Det pågår som bekant ett krig mellan media i USA och presidenten. The Washington Post och New York Times jagar Trumpen med blåslampa.
Efter avslöjandet om Pentagon papers följde sedan Post upp det med knäcka storyn om Watergate som blev Nixons fall som president.
Jag blandade mig i det en aning i kanten. Fick till och med brev från avslöjarna, stjärnreportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein.
Fast det är en helt annan historia. Förstå att Stina Nilsson var chanslös, en sådan här förtjusande nyårsdag.
