För en tid sedan dök det upp en ny dokumentärserie på Netflix.
Begravningsbyrån.
Först trodde jag det var ett skämt.
Det var det inte.
Det var alldeles på riktigt. Exakt som det stod om serien:
”Den maoriska begravningsentreprenörerna Francis och Kaiora Tipene blandar gott humör med omsorg och respekt, när de hjälper polynesiska familjer att hantera sorgen.”
Det såg nästan ut som om det var ett nöje att få vara död. Med varsam hand och stor respekt behandlades både liket och kistan. Visst grät anhöriga och sjöng sina polynesiska sorgesånger, men begravningsentreprenören Francis Tipenes svävade som en ställföreträdande Gud över hela akten.
Det var en märklig upplevelse.
Dessutom var Francis en superpedant. Inte ens ett löv fick närma sig begravningsbyrån. Francis bekymmer var att lövblåsaren inte var kraftig nog.
Därmed hamnar vi i en helt annan märklig TV-serie på Netflix. Konsten att städa med japanskan, Marie Kondo.
Där har redan både Aftonbladets och Expressens kultursidor gått i spinn. Expressens kulturchef, Karin Olsson, vet inte till sig av lycka.
Undrar vem som blir först med att begrava sig i Begravningsbyråns sagolika hädanfärd? Banne mig.
Det blir en allt konstigare värld vi lever i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar