Parkeringskaos på Lunds Universitetssjukhus i 37 år

Under trettiosju (37) år, har jag upplevt parkeringskaos på sjukhusområdet i Lund. Debuterade som patient i januari 1982. Minns tydligt vilket stök och bök det var redan då få en parkeringsplats. 
Mellan varven har jag haft handikappsparkering, vilket naturligtvis underlättat betydligt. Fast långt ifrån alltid. 
Så var det i måndags. 
Fick leta både länge och väl innan det uppenbarade sig en tom parkeringsruta för handikappade. 
Det fanns bara ett problem: det var alldeles för långt att gå till njurkliniken som är inhyst i det gamla barnsjukhuset. 
Snömodd var det också. Turligt nog hade jag plockat med mig rullatorn. Kryckkäppar inte alls att rekommendera. 
Snömodd är inte rullatorers bästa kompis. Fann bänkar att vila ut på. Det blev en kamp. Livrädd stupa död över rullatorn. Grejen är den, att man själv vill klara av saker och ting
Efter mycket om och men, nådde jag till slut målet. 
Levande.
Tillbaka då? 
Hustrun hämtade bilen och plockade upp mig. Det är bra vara gift ibland. 
Varför körde inte hon dig dit från början, kanske du helt riktigt tänker? 
Grejen är den, att man som sagt var, vill själv försöka leva någorlunda normalt. Andra sidan framstår Region Skåne mer som skräckfilmen Dr Mabuse.
Nu var jag stygg.
Ack, ja.