Markus Rosenberg kungen-Zlatan satt i bur

                               KUNGEN

                             SATT I BUR

När jag skriver ner dessa rader, är det tidig morgon med ett mörker utanför mitt fönster som är mörkare än mörkt. 
Svart har inget ljus. 
Bara nyanser. 
I stället är det så bra ordnat här i livet, att mitt huvud under den svarta natten i november fyllts med en explosion av glada ljusa färger som skapar ett överflöd av livets goda. MFF:s ”golden boy”, Super-Mackan, har målat min hjärna till en glädjens fest i nattens kompakta mörker.  
Fast i drömmens sken, vaknade jag av att jag i upphetsning bet mig i tungan. Även i mina drömmar blev allting för mycket av det goda. 
Visst kändes bettet gott-ont.
Slutet på matchen mellan MFF-Dynamo Kiev kunde inte ens en sagoberättare fått till. I sista förlängningsminuten av matchen smäller Markus Rosenberg in segermålet (4-3). I sin sista spark inför hemmapubliken. 
I den absolut sista matchminuten sker ett mirakel. Super-Mackan gör det som ingen trodde skulle vara möjligt-målet hela Malmö talar om i dag. 
Inte nog med det. 
Markus Rosenberg slog tidigare in kvitteringen (2-2) i matchen. Publiken och vi TV-tittare blev som berusade av lycka. 
Det skulle inte gå att överträffa. 
Det gjorde det. 
Denna Super-Mackan satte en formidabel punkt på föreställningen, med en bredsida i mål i matchens sista minut. 
Den glädje och förvåning vi upplevde går inte att ta på. Det kändes som vi alla flög i ett kraftigt ljus. Vi kunde landa helskinnade utan vingar. Det var ett manus som kunde skrivits av Stephen King, mästerförfattaren framför alla andra. 
Hyllningarna ville aldrig ta slut. 
Får inte ta slut. 
Markus Rosenberg är stadens hjälte-från nu och i all framtid. 
Omvända världen. 
Jag sitter och tittar på en bild min son körde över till mig. Den minst sagt omstridda statyn av Zlatan Ibrahimovic utanför arenan, satt i en bur för att skyddas från nya attentat. Ingen bryr som om denna märkliga figur i dag. 
Det är Super-Mackan för hela slanten. 
Det kunde inte sluta bättre. 
Jag tittar åter ut på nattens mörker. Höjer blicken mot himmeln. En stjärna blinkar mot mig. Det måste vara Markus Rosenberg.
Visst är det så.
Tack för en oförglömlig stund som vi alla bär med oss över en lång kall trist vinter. Ja, för alltid.

Markus Rosenbergs dag går i bibelns tecken

Låt oss nu lägga bort stöket, med den förargliga statyn av Zlatan. Behandla det inträffade som luft. Något som inträffat i ett annat liv. 
Ge i stället all er energi till en riktig MFF-legend. Den äkta MFF varan. Jag menar med Bosse Larsson som vägvisare.
Markus Rosenberg gör sin sista match ikväll på hemmaplan mellan, MFF-Dynamo Kiev, i Europa League. 
Det är min önskan, att det blir en tack och avskedsföreställning som sent ska glömmas. Något du ska kunna skryta om för dina barnbarn. 
Jodå, jag var med. 
På plats.
Såg Markus Rosenbergs sista match i Malmö.
Mumma, mina små gossar och flickor.
Det var som hämtat från bibeln. En gudomlig afton.
Kan det då låta med tårfyllda ögon.
Trist är att UEFA som är allsmäktig som Gud Fader själv, har bestämt att MFF ska spela i sitt mörkblåa bortaställ. 
Protesterna till Gud Fader har icke hörsammats.
Fattas bara annat. 
Och till slut en vädjan: tänd inga bengaler som redan kostat MFF närmare 2 milj kronor i böter i år. 
Visa att ni står upp för Markus Rosenberg. Utan rök och eld. 
Läste ni det. 
Utan rök och eld. 
Lägg ett finger på bibeln och svär på det. 
Tack.

Zlatanramsan som svider i ljusblåa hjärtan

”Jag ska hjälpa Hammarby att bli bäst i Skandinavien” 
Säger alltså, Zlatan Ibrahimovic, i en lång intervju i Aftonbladet. Det är ord som svider i våra ljusblåa hjärtan. 
Ett mörker lägger sig över texten i Aftonbladet. Tidningen som avslöjade Zlatans senaste leksak. 
Han blir delägare med 24 procent i Hammarby IF fotbollslag. Hela hans hjärta klappar plötsligt för Stockholmsklubben. 
Zlatan ska se till att hans egen moderklubb på elitnivå, Malmö FF, petas bort som landets bästa klubb av Hammarby. 
Det känns redan som för mycket. 
Tänk om Zlatan i stället satsat på MFF:s kommande damlag. Möjligen inte någon snabb avkastning, men strålande framtidsutsikter.
För inte tala om hur poppis han blivit. 
Inte minst bland damerna och alla övriga ljusblåa supportrar. 
Andra sidan. 
Allting handlar om pengar. 
Vad gör vi nu med statyn? 
På de sociala medierna ryker det redan om förslagen: låt den brinna som Gävlebocken. Det tycker jag ändå är att ta i. 
 Nej, skicka den till Hammarby. 
Det är där som Zlatan hör hemma nu.
FOTNOT. Sydsvenskan sände för övrigt direkt från statyn idag under förmiddagen. 

(bilden från Kvällsposten)

Zlatan i Hammarbytröja-MFF:s supportrar rasar. Mardröm!

10 000-tals MFF-supportrar vaknade i morse upp till en mardröm. 
Sydsvenskan skriver: 
”Zlatan la ut ett filmklipp med en Hammarby-tröja med sitt eget namn på ryggen på Instagram och taggade in Hammarbys konto.” 
Redan där blev det för mycket. 
Skoj eller inte? 
Sedan kom det mera. Delar av ledningen för Hammarby med sportchefen, Pontus Jansson, lär vara på plats i Los Angeles. 
För förhandlingar med Zlatan!? 
Det verkar så. Ingen rök utan eld. 
Det tog genast fyr i helvetet bland MFF:s supportrar. De sociala medierna fylldes med förbannade kommentarer. Många sköt in sig på statyn av Zlatan: den borde pulvriseras, flyttas till Rosengård eller Stockholm kan ta den tillbaka. 
Vreden stor. 
Om Zlatan verkligen skriver på för en klubb i fiendeland, är han död som fotbollslegend i Malmö. 
Är det då sant? 
När Hammarbys presschef, Love Gustafsson, säger så här och jag citerar Sydsvenskan: ”Mer information kommer under veckan,” då finns det all anledning till oro. Fast så jävlig kan väl inte ens Zlatan vara? 
Jo, det kan han. 
Det gör 10 000-tals MFF-supportrar oroliga. 
Och det med all rätt.
Skämta lagom, men det här blir bara för mycket. 

Familjens TV-debut blir galet galet

Varför blir en stackars sate galet upphetsad, när familjemedlemmar som publik är med i ett TV-program? 
Vi har trots allt haft TV i mer än 60 år i det här landet. 
På den tiden kunde den som lyckades (över måttan tur) visa upp sig i rutan, bli rikskändis på mindre än en röd sekund. Detta enbart som TV-publik, men syntes i rutan. I flera fall utmynnade det i en succéartad folkparksturné. Enbart för den där lilla röda knäppa sekunden i TV. 
Ingen brydde sig om, att du varken kunde dansa, steppa eller sjunga. Du var plötsligt känd från TV. Vilket kunde leda hur långt som helst. 
Annat är det idag. 
Få om ingen, bryr sig om TV-publiken. Den finns där som tänkbar kuliss i underhållningsprogram som Doobidoo och Robins. 
Ingen bryr sig.
Absolut ingen.
Ja, förutom släkten som mangrant bänkar sig framför hemmets TV, för se sin egen släkt i TV. Är det då familjemedlemmar som finns på plats, ges ingen nåd. Det bir det stora samtalsämnet under hela dagen. 
”Vi tror vi är med. Satte oss strategiskt längst fram.” 
Låter betryggande. 
Kvällens Robins kan alltså bli en höjdare. 
Min egen TV-debut, är inte mycket att skryta om. Min slips fungerade som bakgrund till sosseikonen, Ernst Wigforss, i ett TV-program 1970. Mer än så var det inte. Slipsen blev i alla fall berömd.
Hur gick det då med Robins? 
Jo, där satt min själ delar av min familj på rad på första parkett. Minst TVÅ röda sekunder, men ändå. 
Jag har markerat med rött, så ingen kan missa gänget. Mina nära och kära. Bara så där. Rakt upp ch ner. 
Jag får erkänna: vi blev galet glada hemma i TV-soffan. 
Tänk vad lite som behövs för rädda en TV-kväll. 
Mys på er, Gott Folk.

Vi vill tackar livet-SKÅL!

Så var man åter någorlunda renoverad. 
En 73 år gammal bil har som ni vet sina brister. 
Är det inte det ena, så är det det andra. 
Någon klok sa en gång till mig, att bilens hjärta sitter i batteriet. Funkar inte det, står du där med lång näsa. 
Urladdad och förvånad. Det kanske inte är topplocket som gått eller något annat spännande i den obegripliga motorn. 
En hjärtläkare sa en annan gång till mig, att människans hjärta är som bilens motor. 1946-års modell? Ja, ni förstår själva. 
Nu har mitt gamla hjärta fått en 50 000-mila (minst) service. Motorn i min 1946-års modell putsats och fejats. 
Inga delar behövdes bytas ut eller sättas in. Det gamla får duga. Rulla några okända mil till. Fast nu glänsande fin som ett nybonat parkettgolv. 
Efter det slog man i mig ett par hundra ilskna volt, så min motor tickade rätt som en uraffär i Schweiz. 
Då gick ett lagom omskakande larm: njursvikt. 
Äger ens kropp endast en njure-den andre rök i cancer 1998-kan läget bli prekärt. Lite hokus-pokus med diverse mediciner och krisen blåstes av. 
Därför skålar jag och hustrun för livet som faktiskt är mer än Stefan Löfven och Donald Trump.
Putell på er, grefvar och baroner. 

Lomma: En liten gubbe från Kina

Jag vilar mina ögon på en liten gubbe från Kina. Han står på vårt piano och tutar i sitt horn. Jag är väldigt förtjust i den lilla gubben från Kina. 
Varför kan jag inte svara på. 
Det är som han vill berätta något för mig, men kan inte. Även tut i luren blir ett alldeles tyst tut i luren. 
Jag befriade honom för några kronor från en glasmonter i Peking, Kina. Det är alltså en äkta liten gubbe från Kina som numera vakar över Lommaborna i all tysthet från sin utsiktspost på vårat piano. 
Det bästa: han är en befriad kines som får tänka och tycka precis vad han vill. Det hör absolut inte till vanligheten. 
Den kinesiska staten nöjer sig inte längre med att hålla sin befolkning i strama tyglar. Positionerna flyttas fram. 
Kinesiska företag har 2018 deltagit i byggandet och driften av totalt 42 hamnar i 34 länder. I Afrika har Kinas president Xi Jinping blivit rena jultomten med klappar för 60 miljarder dollar. 
Den kinesiska koncernen Wanda har köpt upp en stor del av biograferna i USA, även SF i Sverige ägs av Wanda. 
För inte tala om Volvo. 
Kinesiska pengar blir allt större i Hollywood. 
Biljoners biljoner satsas på nya Sidenvägen. 
Bara för nämna några svettiga exempel. 
Mitt i allt detta, så stökar deras ambassadör i Stockholm med lilla svenska PEN-klubben, om priset till en svensk medborgare som sitter fängslad i Kina. 
Det har blivit en fnurra på tråden mellan Sverige och ett Kina som vill bestämma över världen. Min lilla gubbe från Kina tittar på mig. 
Visst drog han av en trudelutt? 
Jag förstår honom. 
Han är en fri liten gubbe från Kina. 
I Lomma.

Premiär i veckan: Bloggen ger dig alla tiderna för influensasprutan i Lomma kommun

Så var det tid igen för en influensaspruta, med start veckan som kommer. Region Skåne skriver: 
”Från och med i år erbjuder samtliga vaccinatörer ett vaccin som skyddar mot alla de fyra influensatyperna, så kallat fyrvalent vaccin, vilket ger en ökad skyddseffekt jämfört med vaccin som skyddar mot tre typer av influensa. Även om influensavaccinet inte ger 100-procentigt skydd så lindrar det symtomen och skyddar mot svår sjukdom.” 
Själv har jag tagit sprutan i många år. För mig som normalt är ett vandrande apotek, är det en självklarhet. 
Vid något enstaka tillfälle, har skyddet så smått havererat. Jag har åkt på influensa med lindrig symtom. 
Inte mycket att orda om egentligen.  
Här nedanför tiderna som gäller för Lomma kommun. 
Källa Region Skåne samt Hälsomedicinskt center. 
Håll till godo. 
Skriv gärna upp tiderna. 
OBS! 
Vårdcentralen i Lomma börjar också i dag den 19 november, mellan kl 14-17. Tyvärr har tiden fallit bort i min dumpning från Region Skåne. 

LommaBo: ”Greta seglar åt fel håll över Atlanten”

Det är svårt släppa fenomenet, Greta Thunberg. Först med segelbåt över Atlanten till Amerika. En inte allt för bekväm resa, med en minimal utrustad tävlingsbåt. 
Fast det gick. 
Snart nog erövrade Greta det väldiga landet: 
enorma demonstration och inbjudningarna till de största TV-showerna haglade. Hyllningarna till Greta omfattande. 
Vi här hemma hängde inte riktigt med. Svenska medier var svala i sin rapportering. Sedan fick plötsligt klimattoppmötet i Chile flyttas på grund av oroligheter i landet. 
Till Madrid i Spanien den 2-3 december. 
Vi missade alltså Gretas spännande tåg-och bussresa till Sydamerika. I stället ställde ett australienskt par, upp med sin katamaran för ta henne från Virginia,USA till Portugals kustband. 
Det är alltså ombord på katamaranen La Vagabonde, ute på Atlanten hon befinner sig just nu. Man kan få rysningar för mindre.
För en landkrabba som jag, skulle förstå Gretas senaste strapats, talade jag med Lommabon, Bo (Bosse) Knutsson. 
Han om någon, kan det här med katamaraner. 
I 40 år har han seglat sin egen byggda katamaran med hemmahamn i Lomma-se bilder här nedanför. 
”Greta seglar åt fel håll över Atlanten”, säger han till min förvåning. 
”Alla jorden runt seglare utgår alltid från Kanarieöarna. Då har man medvind över Atlanten. I Gretas fall får deras katamaran segla i motvind. Det kan bli jobbigt för en katamaran som är beroende av medvind,” fortsätter Bosse Knutsson och börjar fundera högt över passadvindar. Höger eller vänster om Ekvatorn osv.
Jag börjar förstå, att det inte är en alldeles enkel resa segla en katamaran i motvind. Söder om ekvatorn är risken stor man hamnar i stiltje, alltså igen vind alls. 
Det känns som det kan bli stress på slutet, för hinna till Madrid den 2 december, då klimatmötet börjar. 
Fast Greta Thunberg verkar utåt sett, i alla fall, fixa det mesta. 
Är man ett fenomen, så är man ett fenomen, så det så. 
Heja Greta!
(Bilderna på Bosse med sin katamaran, här nedaanför.) 

För 28 år sedan slog jag larm-politikerna gäspade åt döden

Den 14 januari 1991 skrev jag en larmartikel i Kvällsposten. Rubriken på nyheten ser ni här ovanför: Barn i Rosengård-riskerar dö unga. 
Jag lyckades avslöja en hälsorapport om tillståndet i Malmö. Värst utsatt var utan tvekan Rosengård, med 2750 unga människor som riskerade gå en våldsam död till mötes. Det var ord och inga visor, måste jag säga. 
Raka rör om tillståndet i Malmö. 
Rapporten borde ruskat om, inte bara stadens politiker, utan även ledande politiker i Stockholm. 
I artikeln blev dåvarande kommunalrådet, Ilmar Reepalu(s), mångordig och hamnade i socialdemokratiskt valpropaganda. 
Några konkreta åtgärder fanns inte på kartan. 
Rikspolitikerna i sin tur teg som muren. 
För 30 år sedan grävde politikerna-från höger till vänster-ner de framväxande problemen i våra förorter. 
I stället riskerades man kallas rasist. 
Om man pep om problemet, vill säga. 
Att unga människor från andra länder, även då dog av skjutningar och våld skulle förtigas. Inte någon politiker i Malmö tog i rapporten ens med tång. 
Idag 28 år senare blir jag väldigt upprörd. 
Varför i helvete sov våra politiker? 
Året efteråt (1992) åkte dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo(fp-nu l) ut till Rinkeby och föreslog att man skulle sjunga, "We shall overcome", i en förenande kram. Hennes sångförsök är numera en odödlig klassiker.
Sverige naiva politiker har. 
Skäms på er.

Efterlysning: bortsprungen landsfader

På bilden från regeringskansliet ser, Stefan Löfven (s), ut som en ledsen hund. 
Det är inte så, att jag på något vis vill vara elak. 
Jag skriver bara vad jag ser, med stark färgläggning på slutet av meningen. 
Kan även fungera som en efterlysning av en landsfader. Något befolkningen skriker efter när kriserna drunknar i krutröken. 
Både vuxna och barn skjuts till döds på våra gator. Bomber sprängs. 
Då ser man helst ut som en ledsen vovve. Inte en landsfader med auktoritet, hårda nypor och någon fröken Hansson i sjuan helst vill kela med. 
På tal om fröken Hansson. 
Per Albin Hansson (s), statsminister 1932–1936 och 1936–1946, hade två (!) familjer. En officiell samt en i hemlighet. 
Han såg också till, så inte Sverige drogs in i andra världskriget. Han lanserade vidare ordet folkhemmet. 
Per Albin kallades mycket riktigt också för landsfader. 
Stefan Löfven är däremot landsfadern som gått vilse. Bortsprungen och efterlyst. Talar helst om hållbarhet och att det inte är okej. 
Det räcker inte på långa vägar. 
Svenska folket vill ha en kraftsamling i dessa tider. Någon som slår näven i bordet, för tala som Olof Palme. 
Mats Knutson, inrikespolitisk kommentator i SVT, betonar också, att lyckas inte regeringen knäcka brottsutvecklingen, är Löfven rökt i nästa val. 
Någon som sätter emot?

Jag saknar riktiga kriminalreportrar

En riktig kriminalreporter av den gamla skolan, rundar hela smeten av babblande politiker och polisens informationsdöda presskonferenser. 
Jag lärde mig som reporter av den gamla skolan. När polisen kallade till presskonferens, gällde det vara på hugget ute i verkligheten och skita i polisens mörkläggning. 
Det var då det hände saker. 
Det var då polisen genomförde husrannsakningar. I bästa fall greps misstänkta mördare och banditer. Kanske t o m ett lik i ett skogsbryn. Något man helst ville sköta utan pressens medverkan. 
I bästa fall dundrade jag fram med en pressfotograf. Det gällde gå vidare i en story och inte fastna i polisens eller politikernas famn. 
Jakten på en egen nyhet, var alltid det viktigaste för mig. Då fick man se sådant som andra inte såg. 
Pulsen, mina vänner, nyhetspulsen. 
Det där saknar jag bland dagens unga reportrar. 
I Malmös fall måste det finnas väl gömda knarkdepåer. Så kallade springpojkar sköter försäljningen på gatunivå. 
Den som krånglar, skjuter man. 
Kungar styr och ställer. 
Befattar sig aldrig med knarket, men tar hand om sedelbuntarna. 
Kriminella familjer från Mellanöstern, tar sig enkelt in i landet. Större pengar på knarket att hämta hem. Ett fängelsestraff rena semesterhemmet, mot kåklivet i förslagsvis, Bagdad eller Teheran. 
Bombtillverkning är man väl förtrogen med från sina hemländer. 
Inget konstigt med det. 
Nej, jag saknar riktiga kriminalreportrar. 
I stället har vi fått klimatredaktioner. 
Inget fel i det. 
Fast en kula i huvudet eller bomber som briserar på trottoaren, känns något tyngre. Och angelägnare.

Farfars ögonsten-Skavlan rör om

Farfars ögonsten. 
Ja, i dubbel bemärkelse. 
Jag satt och tittade på Skavlan i fredagskväll. 
Skavlan själv i bästa toppslag. 
Mer än vanlig vände han ut och in på tre av sina gäster, nämligen Malin Åkerman, Petter Stordalen och Ernst Kirchsteiger. 
Från skådisen Malin ramlade det ut privata hemligheter. 
Miljardären, Petter, fick sig en flygtur i studion. 
Ut ramlade hemligheter om köpet av charterbolaget Ving som han köpt, men ändå inte köpt, när han sa sig hade köpt Ving som han sex timmar senare köpte. 
Hänger ni med? 
Hela Sveriges Ernst (utom då min grannfru) hopplade in som en livs levande dalahäst. Ut ramlade Ernst hemliga last. 
Stenar. 
Människan samlar alltså på stenar. Till hustruns förtvivlan. Allt som han kommer över, när paret är ute och reser. Speciellt en av kärlek hjärtformad sten som han fann i Ystad satte sig i mitt sinne. 
Det är nämligen så, att även jag har en vurm för stenar. I mitt fall även till hustruns oförståelse. Jag samlar alltså också på stenar. 
Det är väl barnet i mig och Ernst som hänger kvar. 
Har Ernst sin kärlekssten från Ystad, har jag min ögonsten som jag plockade på Kosteröarna i havsbandet utanför Strömstad. 
På bilden ser ni min andra ögonsten. 
Barnbarnet Liv hålla upp stenen med påskriften: Koster 14-6 1969. 
Det var den dagen som hustrun och jag förlovade oss på just Kosteröarna. Givetvis plockade jag en minnessten med mig hem. 
Konstigare än så är det alltså inte. 
Även en gammal gråsten kan tindra över 50 år senare. 
Eller hur Ernst?

Svensk politik 2019-gamla skolplanscher till DDR

Visst minns vi våra gamla skolplanscher. I alla fall vi som fortfarande hänger med i livets karusell. 
Det vilade en skön stillsamhet över dessa planscher som gav våra unga liv ett hopp om en ljusare morgondag. 
Döm om min förvåning, när vi 65 år senare, åter är på väg försvinna in i våra hemvävda skolplanscher med en högervind. 
Rent politiskt, vill säga. 
Inget snack om saken. 
Det sveper en kraftig högervind över landet. Sverigedemokraterna är opinionsmässig på väg köra över sossarna. Helt enkelt damma sina gamla skolplanscher i huvudet på Stefan Löfven. Moderaterna och Kristdemokraterna hakar på SD. Regeringsvännerna, Liberalerna och Centerpartiet, vet varken ut eller in. 
Mitt i röran yrar sedan Löfven omkring och letar efter egna skolplanscher. För han vill gärna vara med på tåget höger ut. 
OM han bara slapp, den där förbannade Åkesson. 
Bakom kulisserna lurar DDR i form av Miljö-och Vänsterpartiet. De vill fan inte ha tillbaka några gamla skolplanscher. 
Nej, fylla landet med miljoner flyktingar. 
Då sätter Ebba Busch Thor (KD) ner foten. Tar strid för behålla både nationalsången, bibeln och psalmerna i skolans kursplan. 
”Det kanske är dags att ringa Skolverket och berätta att Berlinmuren har fallit. Där verkar ju DDR leva kvar,” slår hon fast i sitt tal på KD:s riksting i Umeå. 
Där satt den. 
Vänsterpartiets älskade DDR. Åter i svensk politik, i en match mot hederliga gamla svenska skolplanscher. 
Gissa vilka som vinner?

Memoarflik: Historien om gossarna som opererade Teddybjörnen Fredriksson

Förlåt, Lasse Berghagen, för inte tala om Teddybjörnen Fredriksson. Vilket okänt öde den nallen fick, om man säger som så. Du Lasse var också en liten gosse på den tiden. 
Det skulle dröja många år till, innan du skrev den vackra visan om Teddybjörnen Fredriksson och sjöng: 
”Teddybjörnen Fredriksson, 
hans nos den var av garn, 
ja han var min bästa vän, 
när jag var ett litet barn.…” 
Precis som Lasse var jag och min kusin, Lennart, små gossar 1950. Vi träffades ofta och lekte våra vilda lekar, precis som små gossar brukar göra. 
En dag hade Lennart fått en nallebjörn med som Lasse sjunger, en nos av garn. Nallebjörnen vill jag minnas vi tyckte var en märklig varelse. 
Var sedan idén om att operera nallen kom ifrån, kan vi i dag nästan 70 år senare inte riktigt reda ut. 
Hur som helst. 
Förmodligen ansåg vi nallen blev sjuk och behövde opereras. 
Akut. 
En sax och kniv stals från en kökslåda. 
Sedan var det bara för de två unga kirurgerna att sätta igång. 
Det skars och klipptes. 
Snart nog var nallens bröstkorg samt mage vidöppen. Ut tittade en massa träull på de förvånade gossarna. 
Då, just då, naturligtvis, kom våra mammor inrusande och gallskrek: 
”Vad har ni gjort med nallen?!” 
”Opererat den,” svarade vi som den naturligaste sak i världen. 
”Är ni inte riktigt kloka! Ni har fördärvat Lennarts fina nalle.” 
Ungefär där tar vårt minne slut i dag 70 år senare. 
Vi pratar än i denna dag om operationen som gjorde dåtidens vuxenvärld komplett galna. Vi vet ännu inte varför vi lekte kirurger. 
Vi förstår fortfarande ingenting av varför vi opererade Teddybjörnen Fredriksson (förlåt igen, Lasse Berghagen). 
Vem kom med idén? 
”Det var du,” säger numera Lennart med emfas. 
”Du lärde mig allting som var roligt i livet-fruntimmer, röka och dricka brännvin. Varför inte även en kirurgutbildning?”
Vi får stoppa där.
Idag tåls historien om den opererade nallen att skrattas åt. 
Jasså, inte det. 
Här nedanför först en bild på mig från den tiden, en nalle som illustration samt Lennart från samma tid. 
Två små glada kirurger som vuxenvärlden aldrig begrep sig på. 
FOTNOT. Kan tillägga, att det sedan har gått bra för de små gossarna i vuxenlivet. Fast varje gång Lasse Berghagens fantastiska låt spelas, poppar minnet upp av vår egen nallebjörns tragiska öde.Vill ytterligare poängtera att vår nalle, inte på något vis har något med Lasses berömda nalle att göra. Det är endast en kul (nåja) vinkling i sammanhanget.

Jag tager mig för pannan-terror imamer släpps fria

Det som inte skulle kunna ske, inträffade lik förbannat. 
Ena dagen säger regeringen, att de sex imamska salafisterna ska utvisas ur landet. Nästa dag släpps de fria från förvaringen. 
Ett modernare ord för koncentrationsläger (min anm.). 
Imamerna kan återvända som martyrer som fria skäggiga män till sina moskéer i Sveriges avlånga land, inför jublande salafistbröder. De blir fritt fram med radikaliseringen för värva nya svenska IS-krigare. 
Det är fan i mig inte klokt på något vis. 
Det är vid sådana tillfällen jag tager mig för pannan. 
Vad är det för människor som styr Sverige? 
Snart nog poppar regeringens städgummor, Mikael Damberg och Morgan Johansson, upp och pratar skit. 
Gud Fader i himmelen, vad trött jag är på dessa pajasar. I bakgrunden går en feg statsministern, Stefan Löfven, och mumlar, ”Det måste vara hållbart.” 
En som sitter still i båten och ler är, Jimmie Åkesson. Av bara farten kommer SD i nästa valundersökning att öka med ytterligare procentenheter. Rent ut av passera Socialdemokraterna med Stefan Löfven som sitter i ett gungfly och kämpar på med hållbarheten. 
Nej, jag tager mig för pannan och skriker rakt ut: ”En ding ding ding ding värld!”

Lommas bortglömda Florence Nightingale fick eget tänt ljus

Sjuksköterskan, Sofia Olsson, avled 1934, endast 50 år gammal. Hon var Lommas hemtjänst, hemsjukvård och något av vårdcentralen, när det ännu inte fanns några vårdcentraler. Allt i ett. 
Det var först 1968 som landets första vårdcentral öppnades i Dalby, knuten till lasarettet i Lund. 
På Sofia Olssons tid var alltså läget annorlunda. Lommabornas liv och hälsa var hennes kall. Dygnet runt. 
År ut och år in. 
Många hade henne att tacka för mycket. Något eget familjeliv fanns det inte tid för. Därför dog Sofia Olsson 1934 i cancer, utan lämna någon anhörig efter sig. Hon testamenterade merparten av sin kvarlåtenskap till Lomma kommun. Kommunen tackade med att bekosta gravstenen som jag fann på Lomma kyrkogård 2013. 
Så väcktes mitt intresse för Lommas svar på Florence Nightingale. Det blev ett drygt forskningsarbete. 
Jag skrev flera inlägg om den fantastiska sjuksköterskan på bloggen som ingen minns längre. Därför blev jag extra varm i sinnet, när jag fick bilden på att någon tänt ett ljus för Sofia under allhelgonahelgen. 
Vi är några som minns dig, Sofia. 
Vackert så. 
Här finner ni länkarna till mina blogginlägg om jakten på Sofia Olssons liv.

Veckodagbok: Full fart med att leva-utanför bloggen

Det är inte ofta det inträffar. Nästan aldrig, men så plötsligt blir bloggen tom på daglig rapportering om livets förgänglighet. 
Orsaken äger en förklaring, för något som är tomt ger genast upphov till spekulationer: Rockbäck på rymmen eller Rockbäck har lagt bloggen på hyllan. Trött och sliten efter över 4500 blogginlägg i mer än 11 år. 
Orsaken är helt enkelt sjukdomar. 
I början på veckan sköts mitt hjärta på plats, så nu tickar åter Rockbäck rätt igen. Tack Hjärtat i Lund. 
Lunds Universitetssjukhus har alltså fullt upp med Rockbäck. Njurmedicinen grunnar över min njursvikt. 
Allvarligt nog, när den andra njuren rök i cancer för 20 år sedan. Aldrig bra när den kvarvarande njuren börjar jävlas. 
Mitt i allt detta slocknade ryggen och nacken i ostämda smärtattacker. Det ingår nämligen också i det stora hela. 
Det blev sjuktransport-se översta bilden här nedanför-till mitt ess, Josefin Larsson-se nedersta bilden från Kiropraktorkliniken Laurin i Limhamn. 
Josefin kan mina åkommor sedan år tillbaka. 
Banne mig om hon inte trollar med sina händer. 
Nu förstår ni säkert varför Rockbäck varit osynlig på bloggen den senaste tiden. Jag har med andra ord haft fullt upp med att leva. Livet rinner ut i den stora tröttheten, men skam den som ger sig. 
Inte blev man gladare av en inbjudan den 9 november från Skånes Journalistseniorer. En guidad busstur till Malmös mångkulturella begravningsplatser. 
Jovisst, det är alldeles sant.
Som sagt var.
Skam den som ger sig.