Markus Rosenberg kungen-Zlatan satt i bur

                               KUNGEN

                             SATT I BUR

När jag skriver ner dessa rader, är det tidig morgon med ett mörker utanför mitt fönster som är mörkare än mörkt. 
Svart har inget ljus. 
Bara nyanser. 
I stället är det så bra ordnat här i livet, att mitt huvud under den svarta natten i november fyllts med en explosion av glada ljusa färger som skapar ett överflöd av livets goda. MFF:s ”golden boy”, Super-Mackan, har målat min hjärna till en glädjens fest i nattens kompakta mörker.  
Fast i drömmens sken, vaknade jag av att jag i upphetsning bet mig i tungan. Även i mina drömmar blev allting för mycket av det goda. 
Visst kändes bettet gott-ont.
Slutet på matchen mellan MFF-Dynamo Kiev kunde inte ens en sagoberättare fått till. I sista förlängningsminuten av matchen smäller Markus Rosenberg in segermålet (4-3). I sin sista spark inför hemmapubliken. 
I den absolut sista matchminuten sker ett mirakel. Super-Mackan gör det som ingen trodde skulle vara möjligt-målet hela Malmö talar om i dag. 
Inte nog med det. 
Markus Rosenberg slog tidigare in kvitteringen (2-2) i matchen. Publiken och vi TV-tittare blev som berusade av lycka. 
Det skulle inte gå att överträffa. 
Det gjorde det. 
Denna Super-Mackan satte en formidabel punkt på föreställningen, med en bredsida i mål i matchens sista minut. 
Den glädje och förvåning vi upplevde går inte att ta på. Det kändes som vi alla flög i ett kraftigt ljus. Vi kunde landa helskinnade utan vingar. Det var ett manus som kunde skrivits av Stephen King, mästerförfattaren framför alla andra. 
Hyllningarna ville aldrig ta slut. 
Får inte ta slut. 
Markus Rosenberg är stadens hjälte-från nu och i all framtid. 
Omvända världen. 
Jag sitter och tittar på en bild min son körde över till mig. Den minst sagt omstridda statyn av Zlatan Ibrahimovic utanför arenan, satt i en bur för att skyddas från nya attentat. Ingen bryr som om denna märkliga figur i dag. 
Det är Super-Mackan för hela slanten. 
Det kunde inte sluta bättre. 
Jag tittar åter ut på nattens mörker. Höjer blicken mot himmeln. En stjärna blinkar mot mig. Det måste vara Markus Rosenberg.
Visst är det så.
Tack för en oförglömlig stund som vi alla bär med oss över en lång kall trist vinter. Ja, för alltid.