Jag lärde mig som reporter av den gamla skolan. När polisen kallade till presskonferens, gällde det vara på hugget ute i verkligheten och skita i polisens mörkläggning.
Det var då det hände saker.
Det var då polisen genomförde husrannsakningar. I bästa fall greps misstänkta mördare och banditer. Kanske t o m ett lik i ett skogsbryn. Något man helst ville sköta utan pressens medverkan.
I bästa fall dundrade jag fram med en pressfotograf. Det gällde gå vidare i en story och inte fastna i polisens eller politikernas famn.
Jakten på en egen nyhet, var alltid det viktigaste för mig. Då fick man se sådant som andra inte såg.
Pulsen, mina vänner, nyhetspulsen.
Det där saknar jag bland dagens unga reportrar.
I Malmös fall måste det finnas väl gömda knarkdepåer. Så kallade springpojkar sköter försäljningen på gatunivå.
Den som krånglar, skjuter man.
Kungar styr och ställer.
Befattar sig aldrig med knarket, men tar hand om sedelbuntarna.
Kriminella familjer från Mellanöstern, tar sig enkelt in i landet. Större pengar på knarket att hämta hem. Ett fängelsestraff rena semesterhemmet, mot kåklivet i förslagsvis, Bagdad eller Teheran.
Bombtillverkning är man väl förtrogen med från sina hemländer.
Inget konstigt med det.
Nej, jag saknar riktiga kriminalreportrar.
I stället har vi fått klimatredaktioner.
Inget fel i det.
Fast en kula i huvudet eller bomber som briserar på trottoaren, känns något tyngre. Och angelägnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar