Hela Sveriges "Loffe" förtjusade Lommapubliken i festivaltältet nere på Lomma Beach i slutet av maj i år.
Janne "Loffe" Carlsson hade med sig sitt bluesband. Han öste på i vanlig ordning. Det blev stor succé.
Vad ingen visste var att den fenomenala trummisen led av långt framskriden cancer. Loffe var faktiskt döende där bakom sitt trumsätt.
I samband med hösten 2016 hade multikonstnären, Janne ”Loffe” Carlsson, en vernissage av sin konst på Lomma bibliotek. Det blev mycket uppskattat, även om det fanns vissa besserwisser som var motståndare till visa upp en kändis konstverk.
I samband med den här utställningen fick jag reda på cancern. ”Loffe” tog, från och till, cellgifter. Mådde så klart inte så bra alla gånger. Trots det märktes inget utåt. Han var sprallig och lättsam som alltid.
En sak var viktig.
Jag fick lova att inte skriva på bloggen om hans dystra helvete med cancern. Det var hans personliga kamp som ingen utomstående hade med att göra.
Jag garanterade honom min tystnad.
Definitivt inget på bloggen.
Så blev det också.
Jag höll tyst.
Nu när sjukdomen släckt ett vansinnigt spännande liv, tycker jag mig kunna bryta mitt löfte. Alla skriver om Loffes cancer som till slut tog hans liv.
Hyllningarna till en stor konstnär som gått bort är stora. Många är chockade. Ingen visst ju något om hans cancer.
Hyllningarna som nu strömmar ut, är han värd många gånger om.
Janne ”Loffe” Carlsson var en extra fin och rolig människa.
Vila i frid.
FOTNOT. Bilden på löpet har jag lånat av Lomma Event. Tack.
Efter fasan med bankomaten i Lomma till Systembolagets flärdfulla värld.
En helt ny situation öppnade sig som ett trollslag.
Det var som lämna en stenig kohage i Småland, till en motorvägsraka i Ohio, USA.
På Systembolaget i Lomma ges plats åt alla-med eller utan rullande el-moderniteter för handikappade.
Det var en fröjd kunna rulla omkring bland montrarna med kluckande innehåll. Breda gångar. Inga som helst problem.
Dessutom en tjänstvillig personal som gärna hjälpte till om man som sittande i sin lilla el-maskin inte nådde upp till övre hyllplan. Bankvärlden vill däremot ha så lite som möjligt att göra med sina kunder.
”Vi tar dina pengar, sedan skiter vi i dig”.
Ungefär så upplever vi medborgare banksystemet.
Nej, Systembolaget i Lomma ger jag full pott.
Från klämd i bankomaten till glam på Systembolaget.
Det kändes riktigt roligt få vara spik nykter bland alla berusande flaskor.
Vem hade trott på det?
Roligare i livet, än klämmas fast i en bankomat, kan man ha. Det blev mitt öde, när jag testade Lommas senaste bankomat.
Mitt test gick ut på kolla upp hur handikappvänlig den inbyggda bankomaten vid Centrumgatan är.
Tillgängligheten ska vara till för alla.
Allt fler äldre- och handikappade personer skaffar sig elrullstolar, peromobil samt el-skotrar (samma sak).
Fantastiska uppfinningar som berikar våra liv på ett fantastiskt vis. Vi blir plötsligt rörliga personer. Kan ta del av livet utanför hemmets stängda dörr.
Däremot gick det mesta snett när jag testade den aktuella bankomaten i Lomma. För övrigt också en alldeles utomordentlig rånfälla. (texten fortsätter efter bilden)
Jag möttes genast av ett oöverstigligt problem: ta dig in i bankomaten.
Har du ingen medhjälpare kommer du inte åt den automatiska dörröppnaren.
Du står där med lång näsa.
Jag hade tack och lov hustrun med mig. Hon tryckte på knappen in till det heliga. Dörren öppnade sig. (texten fortsätter efter bilden)
Efter visst krångel lyckades jag ta mig in. Det var alls inte lätt. Där inne med själva automaten var det trång om saligheten.
Visserligen kom jag åt uttagsautomaten med viss möda. Sedan skulle jag också ta mig ut. Det var då de riktiga problemen tornade upp sig.
Vända gick inte för sig.
Så jag backad till dörren till utgången. Alltså samma trånga passage jag lyckades snirkla mig in i.
Backa ut var ingen bra idé alls.
Efter sju sorger och elva bedrövelser lyckades jag mot alla odds trots det vända min el-skoter. Ett smärre cirkusnummer.
Fast än var det inte slut på fasan.
Hustrun tryckte på knappen så dörren ut till gatan öppnade sig. Frisk luft strömmade in. När jag var halvvägs ute, gick dörren plötsligt igen.
Inte med en smäll.
Sakta men säkert klämdes jag och skotern mot den andra dörrkarmen.
Jag satt fast.
Se bild här nedanför när jag försöker stoppa den obevekliga dörren.
Hustrun fick rycka in.
Efter vild dramatik lyckades jag till slut komma ut. Hela ekipaget. Jag var omskakad. Förfärligt.
Det var en mardrömsupplevelse mitt på ljusa dagen.
Jag hade överlevt Lommas värsta rånfälla.
Det finns ett missbrukat ord för det här.
Skandal!
Sällan har väl det ordet passat bättre in.
Så här får det inte gå till.
Har vi inget handikappråd i kommunen som ska värna säkerheten för oss handikappade? Jag bara ställer frågan.
Sover ni?
FOTNOT. Kommunala funktionshindersrådet, heter det nu för tiden, påpekar Gunilla Lundström.
När Markus Rosenberg nickar in ledningsmålet, 2-1 mot IFK Göteborg, blommar krisen ut i Malmö FF.
Tränaren Magnus Pehrsson väljer då plocka ikonen och målgöraren Rosenberg av planen.
Målgörare och kung på hela arenan.
Bort.
Markus Rosenberg blir mycket förvånad. I tränarens ögon är Rosenberg osynlig när han lämnar planen.
Vi fick se en maktkamp om omklädningsrummet inför öppen ridå. Det är inte vanligt på den här nivån. Brukas skötas internt.
Alla tränare ser helst till hålla lagets stora stjärna på gott humör. Magnus Pehrsson markerade inför öppen ridå, att det är HAN som är bossen och ingen annan.
Problemet är att Markus Rosenberg är lagkapten och har för vana få hela laget med sig. Spelarnas odelade förtroende.
Se hur det gick för förra årets danske tränare. Han tog också en strid med Rosenberg. Förlorade trots Kuhn vann guld med klubben. Fick nesligt lämna sin post.
Därför såg Magnus Pehrsson något skakig ut efter gårdagens match. Någonstans här finner vi också orsaken till MFF:s märkliga dippar-förlusten mot bottenlaget AFC Eskilstuna, samt inte minst bortamatchen mot Trollhättan i Svenska Cupen.
Laget fanns kvar i bussen under större delen av de båda matcherna.
Spelglädje noll.
Nu vet vi varför: det råder missnöje bland spelarna med Magnus Pehrsson. Helt enkelt hur han leder laget.
Magnus Pehrsson har helt enkelt misslyckats med att svetsa samman laget till ett LAG. Då försöker tränaren ta kommandot genom byta ut sin stjärna och lagkapten i stormatchen mot IFK Göteborg. Ett desperat åtgärd i en maktkamp mellan två tuppar.
En maktkamp som Magnus Pehrsson är på väg förlora.
Magnus Pehrsson saknar nämligen en viktig ingrediens i tränarutrustningen: fingerspitzengefühl (förmågan reagera lämpligt och taktfullt i avgörande stund). Sedan är det nödvändigt att MFF har en stark karismatisk tränare.
Färgstark ingen blek kopia av ingenting.
En stark profil typ Åge Hareide.
Fast då hade inte Daniel Andersson kunnat styra och ställa som han gör.
Det är kanske där skon klämmer.
Ni som har barn som utövar sport av något slag, har säkert sett dom. Föräldrar med helt orimliga krav på sina små telningar.
De blir som galna.
Fanns redan på plats när mina egna söner var små gossar och ville pröva på det ena efter det andra.
På den tiden var det väldigt mycket lek.
I bästa fall.
Alltså precis som det ska vara.
I dag har det spetsats till.
MFF:s pojklag i fotboll spelar helst mot lag med ett eller två år äldre pojkar. Allt för spetsa den tekniska kompetensen. Bli bättre, helt enkelt. Lära sig den hårda vägen, att inget är lätt här i livet.
Damlandslaget i fotboll kör samma taktik. Spelar träningsmatcher mot herrjuniorlag. Storstryk, givetvis.
Mitt ena barnbarn, Jonathan, spelar tennis i Lund. Han får möta äldre pojkar med storstryk som resultat.
Det hör som inom fotbollen till grundutbildningen-se och lära.
Blir bättre, helt enkelt.
Skaffa sig den mentala styrkan.
”Jag lär mig mycket på det”, säger mitt tennisspelande barnbarn.
Mitt andra barnbarn har varit i Frankrike och tävlat i travsporten. Där råder samma regler, fast något annorlunda.
Hästarna (russ) lottas ut.
Har du otur får du en skräp till häst.
Då är du körd.
Om än aldrig så begåvad talang.
Mitt barnbarn, Alva, fick en pålle som aldrig tidigare sprungit ett lopp. Det funkade givetvis inte. Det blir som spela en fotbollsmatch med en punkterad boll, eller som få en årsberättelse i första pris.
Det fick min son, när han var barn och spelade för en tennisklubb i Lomma. Han vann turneringen, men priset.
Då blev jag faktiskt förbannad.
Ringde och stod i.
Skällde.
Galen förälder.
Den som var ansvarig förstod ingenting.
Jag tycker fortfarande min son kunde fått en aldrig så liten buckla.
Bara till bryta samman och komma igen som alltid Carolina Klüft sa.
Därmed lägger jag barnidrotten till protokollet.
FOTNOT. För övrigt slår MFF IFK Göteborg med 2-0, i dagens allsvenska stormatch hemma på Swedbank Stadion.
Till kvällens travtävling i Frankrike skickar Sverige Alva Haraldsson-Rockbäck från Lomma och Ronja Gingsjö från Skurup.
Tävlingarna avgörs på förnämliga Hippodrome de la Cote d'Azur som ligger vid det smaragdblåa Medelhavet, mellan Nice och Cannes.
Både Alva och Ronja är väl förberedda.
De har trimmats på sin hemmabana som är Jägersro. Har den rätta mentala utrustningen. Äger vinnarskallen och talangen som krävs för få fram fler kvinnliga travkuskar i landet. Det är i dag en bristvara.
Det finns bara två krux i sammanhanget: hästarna som ska köras lottas, ponnytypen är av Gotlandsruss, alltså en betydligt större häst än vad de är vana vid.
Den lilla bilden till höger. Alva med hästen som hon fick i lottning till det första loppet. En för henne helt okänd häst.
Tufft. Är bara förnamnet.
Det hör också till saken att Alva är mitt barnbarn. Det gör att jag som inte alls är någon hästmänniska, dras in i en sport långt bort från fotbollens arenor.
Mer än spännande.
På grund av värmen går de båda loppen sent i kväll, lördag. Det sista så sent som kl 22.30/45. Jag önskar Alva och Ronja lycka till.
Till mig avrundade Alva med:
"Allt hänger på hästen jag får på lotten."
Vi håller alla tummar och tår.
Den här är Ola.
Han är en glad glassgubbe som driver glasskiosken mellan småbåtshamnen och badet i Lomma.
Andra sidan kunde han varit en gladare glassgubbe.
Sommarvädret.
Regn är aldrig bra för glassförsäljningen.
Det har i sommar varit ett tufft väder. Spänt Olas glassiga nervbanor till bristningsgränsen.
Trots det har folk kommit och slickade i sig Olas populära mjukglass. Sedan kom då jag farande med el-scootern.
Skulle backa men gasade framåt.
Det är aldrig bra.
Körde rakt in i Olas glasskiosk.
Fastnade i vattenskålen till hundarna.
En service när husse och matte slickar glass.
KRASCH-BOM-BANG.
Vattenstänk i hårfästet.
Olas glasskiosk blev alltså premiärkrocken med el-scootern.
Skammens rodnad.
Kraschat rakt in vovvarnas vattenfyllda plastlåda.
En annan gång fylld med surisar.
Jag kunde konstatera något överraskad: plastlådan innehöll mycket mer vatten än vad man kan tro, att en vattenskål till hundar kan innehålla.
Det blev blött.
Ut från glasskiosken for en glad skit till glassgubbe, Lommabon Ola. Allt hade gott bra. El-scootern hel. Den handikappade galningen hel. Hundarnas vattenskål hel-fast tömt på vatten. Roligare än så här blev det inte i Lomma, en helt vanlig dag i slutet på augusti 2017. Fast Ola en trevlig prick som också såg humorn i det hela.
Då var vi i alla fall två. (här nedanför följer ett bildsvit på ”kraschen”.
Det är den här små typen av läckra lokala nyheter som på något vis gör tillvaron större.
Det råder något av ett katastrofläge för den klassiska gunghästen bland lekplatserna i Lomma.
Den finns inte.
OM den finns är det i form av otympliga stendöda djur eller kringel-krångel lekverktyg för äldre barn som snart ska konfirmeras.
Nej, gunghästen finns inte längre.
Hur kunde det gå på detta viset?
Gunghästen har alltid varit de små barnens favorit i lekparken. Vem har bestämt gunghästens död?
Ja, det kan man verkligen fråga sig.
Jag fann en pärla, en bit bort från min egen dörr-se löpet. Men så började också mitt bostadsområde byggas under 1980-talet.
Då var gunghästen lika självklar som sandlådan.
Jag knallade runt med min el-scooter under förmiddagen. Besökte ett otal lekplatser. Både dagislekplatser och de mer offentliga lekmiljöerna.
Inga gunghästar.
Varför detta öde?
Vem tog död på gunghästen?
Vad har gunghästen gjort för ont?
Det var på vippen jag föll i gråt över el-scootern. Däremot fanns det gott om kringel-krångel leksaker för barn som snart ska konfirmeras.
Vem glömde bort våra små barn?
Jo, en vuxen med stor röv som inte får plats i en gunghäst.
Låt barnen få tillbaka gunghästen.
Rädda gunghästen!
En gång i tiden hade Lomma en turistbyrå. Det lilla röda huset med vita knutar var placerat alldeles vid Höje å, straxt nedanför där biblioteket ligger i dag.
Sedan började den stora stora förvandlingen av samhället en bit in på 2000-talet. Turistbyrån skrotades.
Ärligt talat fanns det på den tiden inte mycket att visa upp i Lomma mer än Lomma Beach. Om man blundade för alla fallfärdig rester från den stängda Eternitfabriken, när man tog sig ner till stranden, vill säga.
Sedan dess har mycket hänt i byn. Nästan på en fördubbling av befolkningen i kommunen. En förvandling som än i denna dag är långt ifrån färdig.
Vad hände då med den gamla idylliska turistbyrån?
På den tiden låg Skånsk Dykservice bland eternit resterna.
Allt skulle bort.
Dykservice stod plötsligt utan hem.
Det löstes genom att Turistbyrån fraktades ner till den nya småbåtshamnen.
Turistbyrån förvandlades till Skånsk Dykservice.
Numera en mycket populär inrättning. Rätt aktivitet på rätt plats.
Fast borde inte Lomma i dag skaffa sig en ny turistbyrå?
Absolut.
När jag var barn i matinéåldern, såg jag Tarzans pojke med Johnny Weissmüller på Kaninen som låg uppe vid Triangeln i Malmö.
Johnny Weissmüller, alltså den äkta Tarzan.
Filmens titel försvenskats från son till pojke.
Rätt löjligt, egentligen.
Son mycket fräckare.
Jag minns att det regnade över den förväntansfulla barnskaran-mest pojkar-som fick stå utomhus till biljettluckan.
Vad gjorde det?
Vi skulle få se Tarzan. Inte minst hans pojke som vi alla identifierade oss med redan i biljettkön.
Filmen?
Givetvis kanon.
Svart vit. Dålig kopia med vita sträck över, lite då och då. Ljudet raspigt. Det gjorde ingenting. Bara Tarzan skrek, så var vi mer än nöjda.
Det här var ett skönt minne som sköljde över mig när Malmö FF lottades mot FC Trollhättan i Svenska Cupen. MFF:s stjärnmålvakt Johan Dahlin kommer från just Trollhättan. Stefans pappa som är målvaktstränare i Oddevold i dag, var själv under 1990-talet allsvensk fotbollsmålvakt i Elfsborg och Öster.
I Trollhättan där karriären började fick han snabbt sitt öknamn.
Tarzan.
Oslagbart.
Det finns ytterligare en mini-Tarzan, nämligen, Erik Dahlin i IFK Göteborg. Det är Johans yngre bror.
Snacka om familjen målvakt.
Eller som Tarzan skulle sagt: Aaaaah-ah-ah-aaaah-ah-ah-aaaah...
Titta på den lilla båten på löpet här ovanför. Den får numera nästan be om lov få finnas till i Lomma Hamn. Bjuds med armbågen på ett pytte utrymme bland alla storslagna fritidsbåtar.
För inte alls länge sedan fick den lilla båten vila ut bland andra småbåtar i Lomma Hamn.
År 2017 är läget helt annat.
Lommas fritidsbåtar har drabbats av elefantsjukan.
Större STÖRST.
Det var det här som slog mig, då jag i dag efter varit justerad en tid, åter gav mig ut med min el-scooter.
Jag njöt av solen, fast vinden var redan lite höstnarig. Fick ha en smidig tröja på mig.
För inte alls så länge sedan var Lindströms två slagskepp hamnens ögonstenar. I dag har de drunknat bland alla storslagna fritidsbåtar.
Tro nu inte jag har något mot den här utvecklingen. Nej, mina ögon vilar vackert i dessa tjusiga gräddbakelser som växer för varje år.
Själv körde jag hem till mina lakritsbåtar.
Gillar blanda röda och svarta.
Det är gott.
Ett blankt papper på ljusblå botten. MFF:s tränare, Magnus Pehrsson, är lika upphetsande som ett tomt blankt papper.
Det blev allt tydligare i gårdagens förnedrande nederlag mot AFC Eskilstuna. En förlust med 3-1 borde få en tränare gå i bitar-pappersbitar: gapa, skrika och leva rövare vid sidolinjen. För det kan omöjligt vara så, att inte Magnus Pehrsson såg vad vi alla andra såg: ett MFF som kom till smedstaden och satte ut skorna.
Oj, vad jag saknade Åge Haraide, Roy Hodgson eller för den delen även Bob Houghton. En gång i tiden karismatiska tränare i klubben.
Där var det aldrig tal om ett blankt papper.
Jag har tänkt på det där blanka pappret, sedan jag såg Magnus Pehrsson presenteras som ny tränare för klubben.
Inget liv i människan.
Samma fes ljumma kommentarer.
Gång efter annan.
Ingen explosion.
”Helt plötsligt såg vi ut som vi gjort i många matcher tidigare”, sa Persson till Sydsvenskan som sin vassaste kommentar.
Herre min Gud.
Laget spelade som ett juniorlag under hela matchen. Vid sidan om planen stod ett blankt papper som dessutom genomförde obegripliga byten.
Varför inte nyförvärvet, 10 miljoners mannen, Carlos Strandberg, fick spela en gåta.
Varför får Pawel Cibicki, Jo Inge Berget och Alexander Jeremejeff, gång efter annan spela? Tre lirare som är helt ur slag.
Funkar inte alls tillsammans.
Mot AFC funkade för övrigt ingenting i laget. Toppen mot botten blev plötsligt botten mot toppen.
Omvänt.
Det är något som inte stämmer i klubben.
Ett blankt papper är aldrig inspirerande.
MFF Support bojkottade alltså MFF:s bortamatch mot bottenlaget AFC Eskilstuna. Man hänvisade till uppbyggnaden av klubben AFC och hänvisade bland annat till: ”Vi ser en förening som motarbetar föreningsdemokratin. Vi ser en förening som försvårar och ifrågasätter medlemskap.”
Vem som tjänade på det?
Ja, i alla fall inte MFF.
Det gjorde den märkliga allsvenska klubben AFC Eskilstuna.
I första halvlek körde man över MFF. Ledde med 3-0 i halvtid.
I andra halvlek fick MFF en straff som Jo Inge Berget satte. Slut 3-1 till botten-bottenlaget AFC Eskilstuna.
Nej, den som tog hem hela potten på MFF Supports bojkott var just måltavlan AFC Eskilstuna.
Malmö FF föll samman precis som laget gjorde mot FK Vardar.
De hade behövt sina supportrar på läktaren. Nu satt de hemma i Malmö och tjurade. Helt enkelt jävligt korkat.
Det måste ha varit barn i organisationen som tog beslutet om bojkott.
Skäms!
Det var inget speciellt med fredagen. Det börjar blir vardag nu när man vaknar upp till terrordåd.
I Barcelona 13 döda och minst 100 skadade, flera allvarligt.
Så lät i alla fall nyhetsbulletinen i TV-rutan denna fredag morgon.
Gud i helvete sååå trött jag är på dessa unga arga män som kapar fordon. Sedan plöjer man en väg till sitt eget paradis, genom köra rakt in i intet ont anande promenerande medborgare. Deras väg kantas av döda och svårt skadade.
Det kunde varit du eller jag.
De är för fan spritt språngande galna.
Något drastiskt måste göras.
Men vad?
Resten av fredagen kändes det som jag bäddades in i bomull. Jag landade mjukt efter en vecka med svår värk i min högra höft/benet. Jag njöt i fulla drag av ett smärtfritt liv i behaglig bomull, kändes det som.
Andades ut.
Bara få finnas till.
Kvällen avrundades med en film, Pain & Gain. En sann historia som utspelades i Florida i mitten av 1990-talet.
Den handlade om-just det-tre spritt språngande galna unga muskelbyggare utan IQ som vill bli rika som alla andra i Florida.
En makalös historia om mord, rån, dubbelmord och rån. Allting precis så galet som det kan gå med äkta dårar i farten.
”Detta kan inte ha varit sant, sa en förvånad hustru i TV-soffan, när handlingen skruvades upp mot slutet.
Hon fick omedelbart ett svar.
Från filmen själv.
En bred textremsa kördes ut över den pågående filmen.
”Det är fortfarande sant”.
Det som inte kunde blir värre.
Blev värre.
Filmen slutade sent.
Först efter spöktimmen 24.00 kunde jag något skakad sätta mig vid den stationära datorn. Gjorde ett nyhetssvep över Sverige som blev till en skräckfilm.
Skjutningar.
Mord.
Över stora delar av Sverige.
Jag satt i Lommas spöktimme och läste om hur unga arga män skjuter skallen av varandra. Detta pågår år ut och år in. Enda skillnaden är att numera sprider sig skjutningarna över i stort sett hela Svea Rike.
De är för fan spritt språngande galna, precis som fordonsförarna.
När riktas vapen mot dig och mig?
Ja, det är frågan.
I dag lördag poppar säkert mannen med sitt pudrade babyface, Morgon Johansson, upp i TV-kanalerna.
Kör sitt mantra för femtioelfte gången:
”Vapenlagarna måste skärpas. Vi håller på med det.”
Vi har hört det till leda.
Inget händer.
Därför bjuder jag på detta kollage, när spöktimmen rullar ut över Sverige en vanlig lördagsnatt.
Må det blir en mord och skjutfri dag.
Halleluja!
Fantastiska Facebook har en säkerhetskoll.
Om ens vänner befinner sig som i terrorutsatta Barcelona, kan de anmäla sin säkerhet där. På så vis fick jag redan på att två av mina vänner på Facebook, journalisten Anders Sandström och superartisten Gunhild Carling, som befinner sig i Barcelona var säkra. Klarat sig från den brutala attacken på La Rambla med många döda och skadade människor.
Bilden här nedanför, har jag satt samman från Facebook. (texten fortsätter efter bilden)
Facebook har också en s k communityhjälp.
Inte mindre än 7137 människor har gått in och erbjudet sin hjälp. 49 inlägg kommer också från personer som vill ha någon form av hjälp i samband med gårdagens terror i Barcelona. Siffrorna stiger hela tiden.
Terrorn i Barcelona hamnar därmed i mitt knä, där jag sitter i trygga Lomma, 218 mil bort. Allt det fruktansvärda kommer plötsligt så nära. Varken man vill det eller inte.
Det är en information som kan hjälpa många människor i nöd.
Jag blev till exempel tacksam över få veta att Anders Sandström och Gunhild Carling var säkrade.
Skönt.
Jag måste får prisa Facebook.
Tummen upp!
För en tid sedan satt jag och Hyvel-Börje och språkades vid i min luggslitna Täppa. Luggsliten efter en kall och regnig sommar.
För inte alls länge sedan prunkade Täppan av frodig grönska. Jungfrulig blomster till glädje för humlor och bin.
Plötsligt hör vi ett motorljud, från den för dagen blåa himlen.
”En Merlin V12 Rolls-Royce”, sa Hyvel-Börje som den naturligaste sak i världen.
En Merlin V12 Rolls-Royce. De främsta flygmotorerna som tillverkades under andra världskriget.
Hyvel-Börje kunde inte förstå att jag inte tog den passningen. Oteknisk som jag är, älskar jag däremot den typen av snabba kommentarer.
Sedan drog Börje den om papegojan.
Vansinnigt roligt.
Det är sådan samvaro jag sätter värde på.
Det finns för övrigt alldeles för många svenska journalist som kan skriva tröttsamt tråkiga artiklar om vattenpumpar.
Nej, jag saknar Expressens Gösta Ollèn (1918-1996) som var min favorit journalist. Han kunde skriva roligt om precis vad som helst. Det är en stor konst. Gösta hade en penna som inte skapas längre.
På tal om andra djur än papegojor.
Holm-Lennart utanför Halmstad, är ensam om i världen, att ha blivit nerskiten av en anaconda, jätteormen, ni vet, när han lirade på en Paul McCartney-bas. En oslagbart kombination.
Av bara farten glider jag över till sommarens festligaste bild. Den får min lekkamrat sedan snart 60 år tillbaka, Leif Georg, bjuda på.
En toalettstol som pallar både Montezumas hämnd och Delhi belly.
På samma gång.
Så lättroad är jag.
Ha en bra dag.
Det här är Sofia. Röntgensköterska på Ellenbogen i Malmö. Hon gav mig en glad, tokig och härlig dag onsdag förmiddag.
Sofia var av en helt annan kaliber, än den surpuppan som hyvlade av mig i går på ortopeden i Lund-se tidigare blogginlägg.
Mina trassliga höfter skulle röntgas.
Sofia mötte mig med ett glatt leende.
”Nejmen, är det inte Magister Tutnäsa som kommer”, kvittrade hon.
”Jag är i alla fall pappa till Johan som skrivit böckerna, så jag är väl farfar då”, svarade jag förvånat och mådde genast mycket bättre.
Det visade sig att Sofias dotter var helsåld på Magister Tutnäsa. Något av husguden, förstod jag.
Det blev plötsligt en röntgen med glada skratt och lustiga kommentarer. Ellenbogen har verkligen en pärla i Sofia. Hon räddade min dag.
”Nu får du se till så dottern går vidare med Johans andra populära böcker om Flax och Rekordfarfar”.
”Ja, det måste jag”, svarade Sofia och röntgade mig efter alla konstens regler. Se där-en skönt galen dag på röntgen i Malmö.
Svensk sjukvård har sina ljusa stunder.
Sofia till exempel.
Puss, på dig.
Tack för att du finns.
Det var precis så jag uppfattade henne: en djävul med huggtänder och gula kattögon.
Möjligen söt i allt elände.
Vad vet jag, för jag talade med den oförskämda sköterskan i telefon.
Nu, mitt Herrskap, får ni tredje delen i kampen om min raserade högra höft. Den korta versionen.
Jag har 70-års erfaren av svensk sjukvård.
När jag för några år sedan låg inlagt under flera veckor på ortopeden i Lund, hade jag ca 30 förvirrade läkare som jobbade med mitt då trasiga liv efter en olycka. Det var ingen kul upplevelse.
Fast jag är tacksam över att de räddade mitt liv.
När jag i går ringde dit för bli uppsatt på min läkares telefonlista, så han kunde ringa mig, blev det tvärstopp.
Något som varit en självklarhet under både 80-1990-talet, var 2017 helt omöjligt.
Sköterskan morrade.
Jag såg djävulen i huggtänder med gula kattögon fräsa åt mig.
”Det har gått ett år. Du är ute ur rullarna.”
Jag försökte med att jag varit patient på ortopeden i Lund i 32 år och ville endast få en remiss till röntgen.
”HA-begriper du inte. Det har gått ett år. Du är ute.”
Den arga damen som förhoppningsvis var söt, helt omöjlig.
”Gå till din vårdcentral”, väste hon så fradgan skvätte i örat på mig.
Klick och slut.
I dag var jag hos min förtjusande husläkare på Lomma Vårdcentral. Jag drog storyn för hennes. Hon gapade av pur förvåning.
Givetvis fixade hon en remiss för röntgen av min illa höft. Det blir i morgon-onsdag. Ellenbogen i Malmö.
Tack Jana.
Personalen på ortopeden i Lund skulle behöva charmkursen som SAS-Janne Carlsson blev berömd för en gång i tiden.
Det hade gjort susen.
Om inte annat så för patienten.
Det är nästan så man skäms.
Här har jag i mina två senaste blogginlägg ondgjort mig över min högra höft som gett vika med våldsamma smärtor. Samtidigt utspelas ett ubåtsdrama i Köpenhamn som saknar all vett och förnuft.
Journalisten Kim Wall från Trelleborg har gått upp i rök i samband med ett reportage om den danske uppfinnaren, Peter Madsens, hemmagjorda ubåt.
Först registrerade jag nyheten som man gör med en nyhet.
En i mängden.
Om än märklig.
När hennes namn publicerades hamnade plötsligt nyheten i min kropp. Den kom plötsligt nära mig.
Jag har haft många journalistuppdrag tillsammans med hennes pappa. En rasande duktig pressfotograf som gärna ställde höga krav, både på sig själv och journalisten.
Det kunde inte vara sant, var min första tanke.
Jo, det var familjens 30-åriga vackra dotter som hamnat i världens centrum i samband med Madsens ubåt kapsejsade i Kögebukten.
Mannen grips.
Ubåten bärgas.
Där fanns ingen Kim Wall ombord.
Vad har hänt?
Tusen frågor staplas.
Mina tankar går genast till familjen.
Vilket helvete.
På Facebook är det massor med journalister som stöder familjen. Jag skickade själv min personliga tanke.
På Facebook skriver familjen:
”Stort tack för allt stöd, alla kramar och värme vi får i dessa de värsta dagarna i vårt liv. Det känns skönt att det finns så mycket gott i världen trots allt.”
Förstå att mina egna problem är blaha-blaha i sammanhanget.
Jag tänker på familjen.
Hela tiden.
