Här har jag i mina två senaste blogginlägg ondgjort mig över min högra höft som gett vika med våldsamma smärtor. Samtidigt utspelas ett ubåtsdrama i Köpenhamn som saknar all vett och förnuft.
Journalisten Kim Wall från Trelleborg har gått upp i rök i samband med ett reportage om den danske uppfinnaren, Peter Madsens, hemmagjorda ubåt.
Först registrerade jag nyheten som man gör med en nyhet.
En i mängden.
Om än märklig.
När hennes namn publicerades hamnade plötsligt nyheten i min kropp. Den kom plötsligt nära mig.
Jag har haft många journalistuppdrag tillsammans med hennes pappa. En rasande duktig pressfotograf som gärna ställde höga krav, både på sig själv och journalisten.
Det kunde inte vara sant, var min första tanke.
Jo, det var familjens 30-åriga vackra dotter som hamnat i världens centrum i samband med Madsens ubåt kapsejsade i Kögebukten.
Mannen grips.
Ubåten bärgas.
Där fanns ingen Kim Wall ombord.
Vad har hänt?
Tusen frågor staplas.
Mina tankar går genast till familjen.
Vilket helvete.
På Facebook är det massor med journalister som stöder familjen. Jag skickade själv min personliga tanke.
På Facebook skriver familjen:
”Stort tack för allt stöd, alla kramar och värme vi får i dessa de värsta dagarna i vårt liv. Det känns skönt att det finns så mycket gott i världen trots allt.”
Förstå att mina egna problem är blaha-blaha i sammanhanget.
Jag tänker på familjen.
Hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar