Calle Rockbäck: ”Därför nobbade jag ambulansen”

Först och främst. 
Gör aldrig som jag. 
Blir du allvarligt sjuk. Ring genast efter ambulansen. 
Exakt samma sak inträffade i slutet av maj månad tidigare i år. Även den gången nobbade jag ringa efter ambulansen. Samma höft rasade sönder och samman. 
För att fixa klara av något så galet som jag gjorde sent i torsdags kväll, måste du vara både tränad med krämpor och svensk sjukvård. 
Dessutom ha alla möjliga omöjliga hjälpmedel hemma, inte minst värktabletter som sänker en noshörning. 
Och, inte minst. 
Det viktigaste. 
Är du man eller kvinna måste du ha någon vid din sida. 
Jag har en fantastisk hustru som har närmare 40-års erfarenhet med mina tillkortakommande. Utan den viktiga insatsen blir det ambulansen på stubinen. 
Nu har mina vansinniga smärtor stillats. Inte helt. Går åt rätt håll.
I morgon måndag ringer jag till ortopeden i Lund. Varit patient där i över 30 år. Måste få till en röntgen av min högra höft. 
Då infinner sig tre alternativ. 
Antingen fixar ortopedens mottagning en tid. 
Ber mig uppsöka akuten om jag vill komma till omedelbart.  
Gå via Vårdcentralen för få en remiss. 
Om jag åkt in direkt natten till i fredags med ambulans. Vet jag att jag blivit väl omhändertagen. Röntgad framåt morgonkvisten (i bästa fall). Kräkts av alla morfinsprutor. Det värsta av allt: jag är så jävla trött på ligga på lasarett. 
Här nedanför lastas jag in i en ambulans. 
Den gången fanns det ingen återvändo.