Jag tackade nej till ambulansen-musiken gav mig livet tillbaka

 

Först. 

Gör aldrig som jag. Tacka nej till ambulansen när läkaren vill skicka iväg dig till sjukhuset. 

Vårdcentralens läkare, Silvia(bra namn), i Lomma hade fått en bångstyrig patient i vårdrummet. Jag drabbad av svår yrsel. Körde rakt in i Vårdcentralen. Kunde inte ens stå upp. Fick omvårdnad och tester sittande i min el-scooter. Något knepigt läge. 

”Kan inte utesluta kristallsjukan. Tror mer på du fått en inflammation på balansnerven. Men för vara på den säkra sidan, vill jag skicka dig med ambulansen till sjukhuset för en röntgen, CT-skalle. Så vi kan utesluta att du fått en stroke.” 

Sa alltså Silvia med stor empati. 

”Nej,” svarade jag. 

”Orkar inte längre. Har nått vägs ände. Jag löser det ändå. På något vis måste det gå.” 

Den här yrseln flög på mig. 

Kom från ingenstans. 

Det blev till ett helvetes kattrakande. Några veckor tossig i huvudet. 

Yr värre än en hönsgård full med yra höns. Det är så här man mår apa när hönsen slutat värpa, mina vänner. 

Då satte jag på mina hörlurar och kopplade in Gipsy King av spansk/romani bakgrund. Gillar deras musik högt och rent. Deras Bamboléo och Volaré blev en tuff nöt och knäcka för min yra skalle. 

Yrseln har nämligen börjat vika ner sig. 

Nu kan jag stå upp igen. Tar mig försiktigt fram några meter med rullatorn. Lyckas skriva dessa rader, någorlunda begripligt. Livet ler åter mot mig. 

Jag sjunger med Gipsy King. 

Tack också till alla-och ni är många- som hört av sig. Det värmer. 

Jag älskar er alla. 

Nu får vi se hur morgondagen blir.

Det vet ingen.