Det
är inte så konstigt att min marsipangris, Gusten på bilden, ser
förvånad ut. Det finns nämligen endast ett slut för stackaren.
Han verkar dessutom väldigt medveten om det.
Ack ja.
Sicket öde.
Jag får nästan ångest.
Gustens blick säger en hel del.
Det slaktas ca
642 000 vanliga grisar varje år för få fram 9000 ton julskinka i
Sverige.
Nu är julen som skinkan ett minne blott.
Inte ens
marsipangrisen överlevde julens alla fröjder. För även
marsipangrisen, Gusten, har sin plats på julens gottebord. Den bjuds
ut med eller utan chokladöverdrag.
Gärna ett marsipanäpple i
truten.
Min gris som Bagar-Per som driver Lomma Hembageri skapat,
fick i stället en liten röd trevlig hatt på skulten.
Visste ni att
det faktiskt finns vett och etikett för hur man äter en
marsipangris?
Enligt alla konstens regler, ska den bäst ätas med
början av rumpan. Sedan tuggar man sig framåt.
Så nu vet ni det
till nästa jul.
Därför fanns det endast kvar en bit av Gustens
röda lilla hatt under Trettondagen.
Bara nu inte alla djurvänner
blir förbannade.
Förlåt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar