Älgvandringen: Knäppisar som stirrar på ingenting-tills det blir någonting

 

Jag vet inte om det här med SVT:s, Den stora älgvandringen, enbart är vi män som går bananas. 

Hustrun ser mig i alla fall som en knäppis. 

Grannfrun ser mig som en knäppis. 

På Centrumtorget i Lomma träffade jag kompis, Karsten. 

Gissa vad vi pratade om? 

Älgvandringen i SVT. 

”Skönt och träffa en vettig människa. Hustrun tycker jag är en knäppis,” sa Karsten och suckade djupt. 

Vettig människa den där Karsten. 

Han som jag sitter trollbunden och stirrar på direktsändningen från älgskogen. 

För det mesta händer ingenting. 

Vi är som uppslukade av en frostnupen älgskog utan älgar. Missuppfatta mig inte nu, kära vänner. (texten fortsätter efter bilden)

Kvart i tolv idag dök det plötsligt upp både en och två tranor i bild. 

”En trana. Två tranor,” skrek jag rakt ut. En stackars sate blir glad över det lilla. 

Plötsligt efter ytterligare någon timme eller timmar (lätt tappa bort tiden av all spänning), blev ingenting någonting. 

Älgar! 

På rad. 

”Älgar,” ekade min röst ödsligt i hemmet. 

En älg snusade till och med i micken som en hälsning till knäppisen i Lomma. 

”Vill du ha en kopp kaffe,” tjoade jag till svar. 

Hustrun skrek tillbaka. 

”Jag tar en cykeltur. Du måste vara rubbad.” 

Den stora älgvandringen höll vad den lovat. Jag fick till och med en hälsning. 

Jag ger mig tusan på det var Hälge.