Poängen med dåtidens datorer var en ultramodern skrivmaskin. Det gick lätt som en plätt att skriva. Texten växte ledig fram i den lilla datorrutan. Det gick lätt som en plätt ändra eventuella felskrivningar i texten.
Ett rent manus.
Tyst var den också.
Inget skrammel som med grön Halda, skrivmaskinen. Trolleri, tyckte vi journalister. Ett minne blott var tipp-ex. En vit färg som målades över felaktig skrivmaskinstext, så ett nytt ord eller bokstav kunde skrivas in.
Kunde bli ett tidsödande arbete. Det gällde också spara hem texten. Det glömde författaren P O Enquist. En hel roman gick upp i rök.
Det var dåtidens datorer.
Något Internet ännu inte uppfunnit.
Texten fick fortfarande ”rytas” in till tidningens mottagning. Dåtidens dator för 45 000 kronor var, kort och gott, en skrivmaskin.
Punkt och slut.
Åren gick.
Datorerna utvecklades i rasande takt. I jämn ström byttes datorerna ut till nya tekniska underverk.
Fast åldern, mitt Herrskap, efter några år blev den stationära datorn segare än sirap. Där står jag nu.
Om jag ska fortsätta med mitt bloggande måste nytt köpas in.
Smartphone då?
Ja, då blir det kattskit av bloggen.
Måste ha professionella verktyg.
Nu när jag sitter fast i ett hav med sirap, grunnar jag väldigt över framtiden. Därför kan det framöver bli tämligen magert med inlägg på bloggen.
Bara så ni vet.
Fast skam den som ger sig.
Man har väl varit med förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar