Månlandningen skruvade samman mina höfter

Det låter naturligtvis alldeles tokigt det här. 
Men håll i er: det är alldeles sant. 
I början av 1980-talet rasade båda mina höfter sönder och samman. Plågsamt värre. Det visade sig att jag var född med missbildade höftkulor. Avlånga i stället för runda. Numera rättar man till detta skönhetsfel omedelbart vid födseln. Det gjorde man inte på 1940-talet. Någon upplysning till föräldrarna gavs inte. 
Senare i livet skulle det här ställa till stora problem för mig. För ca 35 år sedan opererades jag. Jag var för ung för höftproteser. I stället sågades benen av. Mina höfter byggdes om med befintligt material (osteotomi, kallat). 
Allt skruvades samman med vinklar av ämnet titan (även skruvarna). 
En nyhet i operationssammanhang: lättare, enklare och ett oförstörbart ämne. Min ortoped berättade att det togs fram i samband med resan till månen 1969. Kan inte påstå jag kände mig som en månfarare precis. 
Rehabiliteringen lång. Några år-från rullstol till lära mig gå igen. Dessutom oerhörd plågsam. Efter mycket slit, kom jag så i mål. 
Några år senare opererades titanskrotet ut.  
Fick jag? 
Visst fick jag behålla hela rasket av titan. Skruvar och vinklar. En gång till en kostnad av en ny fin bil. Nu endast värdefullt för min egen del. 
En journalist är alltid en journalist. Tanken fanns där. Kanske den dagen kommer när mitt titanskrot kommer till användning? 
Den kom idag. 
50 år efter den historiska månlandningen. 
Numera finns det titan i allt möjligt. 
Även mina glasögonbågar är av titan.
Bra för slippa allergiska reaktioner.
Fast oslagbart är att månlandningen skruvade samman mina höfter.
Tack NASA.
Tänk som det kan sluta.