Jag har naturligtvis under alla mina sjukhusinläggningar, träffat både fantastiska medpatienter som sjukhuspersonal. Det har givetvis även funnits folk åt det andra hållet, om ni förstår vad jag menar. Fast de är faktiskt i marginalen.
En av alla de medpatienter jag lärt känna genom åren, är det speciellt en person som sticker ut. Mannen räknade sig som en gammal Lommabo.
Vi låg inlagda på samma sjuksal. Ofta sammanstrålade vi i avdelningens rökrum som fanns på våra sjukhus för ca 30 år sedan.
Vi rökte och drog en och annan ekivok historia, för hålla humöret uppe. Sladdrade också om andra Lommabor vi kände till.
Mannen hade inga ben.
Inte ens proteser. Satt i rullstol.
”Rökningen,” sa han, så där lagom lakoniskt med rosslig röst och drog ett djupt halsbloss. ”Rökningen har kostat mig mina ben.”
”Det var som fan,” svarade jag förvånat.
”Inte nog med det. Halva lungan har också gått upp i rök.
Lungcancer.”
”Å...usch då, fick jag ur mig och undrade om det inte var tid sluta röka? Med tanke på omständigheterna, en naturlig fråga.
”Aldrig. Jag sitter fast i skiten. Det är helt enkelt för gott.”
På kvällen låg vi där i våra sängar, mitt emot varandra. Drog lite nya ekivoka historier. Skrattade och önskade varandra en god natt.
Efter några minuter hörde jag ett märkligt rosslande läte. Precis som andningsluften passerade genom en låda med rostiga spikar och muttrar.
Jag satte mig upp i sängen.
Såg mannen ligga blickstilla med öppen mun.
Kallade på honom.
Inget svar.
Då slog jag larm.
Personalen kom inrusande.
Draperi drogs för.
Läkaren kom med andan i halsen.
Mannen var död.
Rökningen tog hans liv. Mannen helt enkelt rökte ihjäl sig.
Jag sov inte en blund den natten. Det var en för hemsk upplevelse. Gjorde jävligt ont. Jag försökte glömma.
Förtränga.
Tills min son påminde mig om historien.
Därför berättar jag den här och nu.
Förresten.
Jag har själv inte rökt sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar