En gång i tiden, för länge, länge sedan, mötte jag dåtidens stora kanoner: berömda debattörer, författare, programledare i TV, självsäkra läkare, ännu mer självsäkrare myndighetspersoner, nervösa forskare, stöddiga rikspolitiker, berömda företagsledare, några artister i kanten, samt många fler som nått samhällets topp.
Det var övervägande män. Oftast dryga.
Kvinnor på den här nivån var ytterst sällsynta.
Jag ett journalistyngel. De allra flesta gubbarna var 20-45 år äldre än mig. Uniformen genomgående samma:
Gråa kostymer med randig eller färgad slips. Skjortan vit. Såg nymanglad ut. Skorna nyputsade Aristokrat. Gubbarna med blanka pannor, lämnade alltid en lätt lukt av mal efter sig. Auktoriteten stor.
Du-reformen nyligen genomförts. Trots det visade omgivningen en stor respekt. Det var precis så det skulle vara.
Det var inte lätt alla gånger, för ett litet journalistyngel som skulle följa Watergate-avslöjarna med stor hetta.
Nu har åren rasat iväg med en farlig fart. Efter mig tågar ett nytt gäng som är 20-45 år YNGRE än mig.
Verkar kopierat.
Inte nog med det.
De ser ut och för sig på exakt samma vis som som förr i tiden. Numera tittar jag på dessa gubbar i min TV som är en platt planka på väggen. Jag ser samma gråa kostymer, skorna, slipsen, skjortan, men kan tyvärr inte fånga upp lukten av mal. Pratet samma, men ändå inte. Innehållsmässigt ingenting.
Begriper egentligen inte hur de har kunnat överleva. Generation efter generation. Min respekt för denna överhöghet är numera noll. Själva livet har hyvlat av alla kanter. Det är jag som idag är den vise mannen.
Åldern, kära vänner, vinner i längden.
Exakt så är det.
Det finns tack och lov en stor förändring. Kvinnorna har med viss möda trängt sig in i det väldiga havet med gubbar.
Ni är mer än välkomna.
Knytblus på.
Mer hade jag inte att säga idag.
Om jag skulle putsa mina skor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar