Ni vet hur det är. Ni har bestämt er för slå på stort. Bjuder hem alla vänner på ett bräde. Enbart för städa rent i ångest träsket med Majsan, Knut, Ebbe, Stina, Anita, Alf och allt vad de heter som ni varit bjudna till, men ALDRIG BJUDIT tillbaka.
Därför känns det perfekt få BETALA TILLBAKA med en rejäl nyårsfest.
Planeringen började redan i höstas. Gott om tid som snabbt smälter samman till ingenting. Paniken nära.
”Maten. Vad ska vi äta?"
"Välkomstdrink, för-och varmrätt?
"Denna förbannade dessert”
Det är nu ett gammalt magsår från när muren föll samman som gör sig påmind.
”Vi kan absolut inte ställa fram vin på dunk."
"Kommer inte på frågan.”
”Vi får inte glömma champagne till tolvslaget”
”Nattamat? Det har alltid Sigrid och Börje.”
Jag vet inte om det är normalt, men det sägs att det är normalt under veckorna med halv-och helfabrik i de svenska hemmen.
Fredagsmyset är reserverat för Tacos.
Lördagarna är man bortbjuden.
Söndagarna vilar man ut med en hämtpizza.
Därför förvandlas nyårsfesten till ett tröskverk för hälsa det nya året välkommen. Plötsligt ska värdfolket förvandlas till stjärnkockar i köket som det tar minst tio år att bli. Om ens det räcker.
För inte duger bruna bönor med stekt fläsk som man ändå inte kan laga. Nej, en nyårsafton ska det vara oxfilé.
Det är nu det kan gå riktigt åt helvete vid spisen.
Hur man ska veta hur Majsan, Knut, Ebbe, Stina, Anita, Alf och allt vad de heter, vill ha sin oxfilé stekt?
Därför sitter alla och tuggar i sig en sönderstekt filé, till tonerna av underbart gott.
Dunkvinet har dekanterats till karaffen.
Luftas.
Gott Nytt År!
Inom sjukvården klassas jag som multisjuk. Det är i alla fall så mitt smörgåsbord med sjukdomar beskrivs i min sjukjournal.
En multisjuk kan med andra ord på egen hand sysselsätta ett ordinärt sjukhus. Ja, nästan då, om man tar i så man spyr.
Skall man då som jag fylla alldeles för mycket år 2018, kan framtidsutsikterna te sig tämligen dystra.
Jag tänkte en snabb runda: det enda som fungerar fullt ut på min enkla person, är mitt hår. Svårare än så är det inte.
Håret växer som ogräs.
Visserligen är det länge sedan mitt kolsvarta hår förvandlades till grått-fast som sagt var, växer gör det.
Tappar inget hår heller.
Det är alltså håret jag mäktar med satsa på 2018.
Göra det stålstarkt.
Skaffa Stålmannens hår.
Superhår.
Då infinner sig genast nästa fråga.
Med vad?
”Försök med det här”, säger hustrun och ler spjuveraktigt.
”Proffs Maximum Strong”
Stålmannens hår som kan knocka åldringsrånare.
Bara inte Pernilla får ett helvete när hon ska klippa topparna.
Lomma är ni ready!
För Stålmannen?
Här kommer jag!
Det är något speciellt med kvinnors kläder. Vi pratar om vackra blåsor som får omgivningen tappa andan.
Det finns ingen hejd på överdrifterna i modevärlden för framhäva den kvinnliga fägringen. Det märkliga är att det funkar.
Hela vägen till mannens allt mer tunna plånbok.
Jag hör redan en proteststorm från Ebba Witt-Brattström som minsann numera köper sina blåsor själv.
Annat var det förr, när Ebba var sällskapsdam åt maken Horace på Nobelfesten. På den tiden stod Akademien för hyrnotan.
Nej, kvinnor vågar ta ut svängarna på ett helt annat vis, än männens trista svarta kostymer, frackar eller smoking som endast Dean Martin och vännen Rolf bär upp. Männens klädsel är ett vandrande begravningsfölje.
Utom då vännen Leif Georg, förstås.
Han klär sig alltid efter vädret: regnar det så regnar han också, är det vintermörker så är det trivsamt vintermörker i klädvalet, skiner solen kortbyxor med knästrumpor samt solglasögon. Alltid-för det har Stevie Wonder.
Själv är jag ingen sprakfågel, precis.
En rätt död tingest i TV-soffan.
Året runt.
Även när det är nyårsafton.
Det var många år sedan det var nyårsfest. Ni vet på det där viset, när ingen minns festen på nyårsdagen.
Även ett gammal par som sitter nedsjunkna i en avskavd skinnsoffa och tittar på Skavlan i repris försöker festa till det.
Var sin liten flaska champagne av märket Moet fixar festen. Och vem fan vet, om inte hustrun i den sprudlande glädjeyran drar på sig lampskärmen.
Jag får ringa Leif Georg och höra vad det blir för väder på nyårsafton.
På Nationella Viltolycksrådets listning av inrapporterade viltolyckor från polisen, påminner Skåne om barnsjukdomarna röda hund och mässlingen.
Det handlar om året som snart har gått, 2017.
En förfärlig summering.
Det sker i genomsnitt en viltolycka var tionde minut här i landet. Ännu återstår det några dagar av det gamla året.
Det totala antalet kommer närma sig 59 000 viltolyckor under år 2017.
Överlägset flest olyckor inträffar med rådjur, 44 280 medan vildsvin tar hem andraplatsen med 5752 och älg trea med 5546.
Vildsvinen kommer starkt.
Lite mer udda läsning är att sju björnar har fått sätta livet till i trafiken, 5 vargar, 17 lodjur samt ett (1) muffonfår.
Skåne har som sagt var också fått sin beskärda del av viltolyckor:
rådjur i topp med 3874, vildsvin 955, dovhjortar 507 samt så har sju (7) örnar fått sätta livet till i den skånska trafiken.
Bryter jag ner siffrorna i Skåne till enbart gälla min kommun, Lomma, blir det betydligt magrare.
Visserligen förekommer även här någon enstaka viltolyckor med rådjur. Vildsvinen lyser med sin frånvaro.
Däremot har en viltolycka inrapporterats med en kronhjort i september i år i Bjärred. När hustrun och jag höll på krocka med en flyende kronhjort under juldagen, hade vi kunnat bli viltolycka nummer två med kronhjort i kommunen.
Tack och lov slapp vi hamna i den förfärliga statistiken.
Här nedanför kan ni se Nationella Viltolycksrådets listning för hela Sverige år 2017. Frågan är om man efter sett den blodröda kartan, vågar ge sig ut på vägarna igen?
Jag kommer i vart fall bli extra försiktig.
Satt och tittade på Claes Malmberg som gästade TV4 i morse. Han ska spela Aladdins ande ur lampan som ska ut på turné över hela landet.
Jag fick en kick 67 år (ungefär) tillbaka i tiden.
Den fantastiska sagoboken, ”Tusen och en natt”, på sex band som kom ut 1941, blev min första resa in i sagornas värld. Boken innehöll fantastiska illustrationer i färg av Gudmund Hentze.
Många bilder dramatiska med avhuggna huvuden. Därför blev jag absolut förbjuden titta i böckerna som stod på parad i mosters bokhylla.
Ni vet hur det går när vuxenvärlden förbjuder barn för saker och ting. Då blir det genast oändligt mycket mer spännande att bryta mot alla tänkbara förbud.
Så där satt jag som liten rar gosse och bläddrade i smyg för glatta livet. Jag kunde ännu inte läsa, men se på alla de fantastiska (ruskiga) illustrationerna funkade mer än utmärkt. Visst blev det nätter med mardrömmar.
”Gossen gnyr och skriker i sömnen,” sa moster till min mamma.
”Ja, han är ett oroligt litet barn, gossen vår,” fick hon till svar.
Aladdins ande i lampan blev alltså min resa in i böckernas förtrollande värld. En kärlek som består än i denna dag 67 år senare.
För många, många år sedan blev jag arg på livet.
Riktigt arg (väldigt ovanligt).
Då målade jag i vrede i olja ett stort porträtt av Aladdins ande.
Det gick fort.
Jag kastade mig över duken. Gjorde argsinta dragningar och bankade dit oljan. Det blev som det blev.
Inget mästerverk.
Trots det hänger den väldiga oljan i dag över pianot som en musikens ande. Om inte annat får den mig att tänka på min underbara moster (1910-1989).
Efter Claes Malmbergs besök i TV4, plockade jag fram, ”Tusen och en natt”, ur bokhyllan som jag inte öppnat sedan tusen år, kändes det som.
Till min stora förvåning hade jag fångat Aladdins ande, om inte på pricken, så nästan. Bra så. Jag drog i alla fall anden ur Aladdins lampa.
Alltid något.
Jag tror moster hade gillat min vildsinta tavla.
Från ingenstans dök det väldiga djuret upp framför motorhuven. För så känns ca 10 meter bort när du kommer körande i 90 km/tim.
Bromsa fanns inte i tanken. Mitt huvud var nämligen tom på tankar.
Allt utspelades i en snabb ultrarapid som ögat hann med uppfatta krissituationen. Allt var över på en futtig sekund, kändes det som.
I ögonvrån såg jag djuret försvinna ut på fältet till höger om bilen.
Det var nära.
Alldeles för nära.
Närmare kunde inte en smäll komma.
Hustrun skakad.
Jag som körde skakad.
”Den älgen såg jag inte komma”
Ӏlg?! svarade hustrun.
"Det var en stor kronhjort.”
Julen som varit så fridsam kunde slutat med en katastrof. Incidenten inträffade när vi var på väg den sista etappen till Lomma från Lundahållet.
Aldrig har väl det söndertuggade ordet änglavakt känns mer äkta än denna juldag. Se den efterkonstruerade bilden här nedanför.
Den väldiga kronhjorten, minst 150 cm hög och över 200 cm lång samt med en vikt av ett par hundra kilo, kom över fältet i full karriär-se pilen.
Klipper smidigt nolltolerans staketet som delar vägbanan-se kryss 1.
Jag och hustrun i bilen kryss 2.
Smällen oundviklig.
Trodde vi.
Änglavakt var ordet.
På juldagen.
Alldeles på riktigt.
Pris ske lov, att vi lever.
Och kronhjorten.
Ett vackert djur, men inte på vägbanan.
När jag var en liten gosse, bodde jag i en röd liten stuga med vita knutar.
Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till; julbaket med saffran och kanel. Sillinläggningar i alla dess former. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin.
De stöpta stearinljusen fladdrade svagt när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten, fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft.
På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.
I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.
Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten började klippas bort. Efter allt putsande, under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen; tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda.
På hedersplats hängde far upp sin farfars gamla fickur med Gustav III:s monogram i urverket.
Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för där bet sig alltid höstkylan fast.
Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram.
Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.
Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860. Johanna Sofia Knapps brudkista.
I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Bertil som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad och något ingen visste vad det var för någonting.
Till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på.
Där bakom luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.
När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters sylta på.
När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten. Det tyckte barnen var mycket spännande.
Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv.
Det var många år kvar, till Kalle Anka tog över julaftonen.
Jag längtar tillbaka till den lilla röda stugan med vita knutar. Minnena av barndomens jular blir allt tydligare ju äldre en människa blir.
Nu är det barnbarnen som fyller sina minnen. En dag kanske de skriver ner sig saga om julen 2017?
(Originalsaga av Calle Rockbäck-repris)
Länge hade vi hört talats om Netflix med sitt enorma utbud av fantastiska serier, dokumentärer och ett hav med spännande filmer.
Länge var jag motståndare till fenomenet.
Skyllde på tidsbrist.
Hade fullt upp med sitta och glo på alla de kanaler som jag redan hade i mitt TV-utbud. Det fanns endast nattens mörka timmar kvar att fylla.
Tyckte jag.
Påverkan är emellertid stor.
Till denna julen bestämde vi oss för en julklapp: Netflix.
Dessutom bjöds vi på en frimånad, så vi slog till.
Då infann sig genast det lilla barnet i oss. Ni vet julklappar som gömdes undan, men som små listiga barn ändå fann längst in i garderoben.
Hustrun och jag tittade på varandra.
Blickarna sa jaaa...så fyra dagar före julaftonen gick vi loss på vår egen gemensamma julklapp Netflix.
Ja, sedan har vi suttit där och glott på var uppsprättade julklapp. Vi rev av den ena efter den andra fantastiska serien, varvad med en makalös dokumentär och en film om den nu fick plats. Du milde vår tid.
Telefonen ringde.
"Har inte tid snacka. Återkommer," skrek jag.
”Ni har blivit serieknarkare på Netflix. Det gick snabbt,” sa våra söner åt oss och log. Jo, det kallas tydligen för det.
Serieknarkare.
På Netflix.
I kväll får vi försöka spränga in På Spåret. Grotesco är ojämnt. Kan spelas in. Vi borde allt kunna klämma in något vansinnigt spännande på Netflix.
Det låter som en kommande nattsittning.
Är man serieknarkare på Netflix, så är man.
Bloggen då?
Den tar vi sedan.
Visst känns det rörigt. Många oroar sig över Postnords hantering av våra paket. För min del inga som helst problem alls.
Min låda med beställda böcker kom fram som de skulle.
Lådan vill säga.
Inte de beställda böckerna. Utan helt fel böcker.
Alltså rätt låda men fel böcker.
Böckerna skulle till en gentleman i Östergötland, ca 40 mil norrut från Lomma i Skåne. Något snurrig i huvudet blev jag.
I lådan som alltså kom rätt fanns en följesedel med gentlemannens namn på fel böcker, fast rätt böcker för hans del.
Jag ringde upp gentlemannen som visade sig vara precis lika snurrig i huvudet som jag. Även han hade fått rätt låda med fel böcker som var mina böcker.
Någon på bokförlaget hade alltså packat fel eller rätt böcker i fel lådor. Ja, det är krångligt. Försök häng med.
”Vad gör vi nu”, undrade gentlemannen.
”Jag tar hand om det”, svarade jag kaxigt.
Jag gick direkt till toppen.
”Vaaa, det var som tusan. Jag fixar det. Omedelbart. Rätt ska vara rätt och inte fel”, svarade VD:n, Johan Kleberg, mig vänligt. Johan är för övrigt gift med TV-kändisen, Ebba von Sydow, vad nu det har med saken att göra.
Aldrig förr har väl Postnord levererat paket med blixtens hastighet.
Nu med rätt böcker.
De böcker som hamnat fel, fick vi behålla som plåster på såren.
”Extra julklappar”, skrockade gentlemannen i Östergötland.
Så kan det också gå till i juletider.
Ack ja.
Ni kan själva se bildbeviset här ovanför.
Jag fullt påpälsad på min el-skooter i den varma goa hallen. På skulten en äkta Stenmarks-mössa från 1970-talet.
Det hjälpte föga.
Längre än så här kom jag inte.
I dag, vill säga.
Ville helt enkelt inte komma längre.
Julens väder med några grader och den ständiga blåsten, förvandlade mig till Årets Julkruka. Ordet badkruka känner ni igen.
En riktig badkruka, badar inte ens i 23-gradigt varmt badvatten utomhus. En julkruka stannar kvar i hallen.
Sticker inte ens nosen utanför dörren.
Gjorde så för en tid sedan. Stack nosen utanför dörren.
Trots underställ och allt som där hör till, frös jag häcken av mig. Topphastigheten 10 km/tim fick mig hacka tänder.
Vinden svepte lätt som en plätt rakt upp i rockens allt för vida armar. Resultatet som en smältande glass i frysen.
Jag blev snabbt djupfryst.
Skakade tänder.
For snabbt hem till värmen och tryggheten i hallen.
Nu jagar jag ett par kraghandskar på blocket.
Skam den som ger sig.
Under förmiddag gick kommunens telefonväxel varm av arga och upprörda Lommabor. Alla rasar mot illdåd mot den eller de som kapade den ståtliga kommunala julgranen, granne med Vårdcentralen.
Natten till söndagen kapades den vackra granen med juleljus och allt, med ett brak i backen. Alla, precis alla, som bor i orten blev heligt förbannade över tilltaget. ”Idioter”, döptes snabbt de okända julgranssabotörerna till.
Ja, det rådde rena rama lynchstämningen i byn.
För en stund sedan fick jag beskedet från Lomma kommun:
”Granen ska upp igen. Så fort det någonsin går.”
Vandaler får inte vinna den här julgranskampen.
Då återstår det bara hålla tummarna för granen.
Måtte inte idioterna komma smygande med sin motorsåg än en gång en mörk julnatt.
Skäms på er!
Så kom till slut kommunhövdingen, Anders Berngarn, med den avgörande bilden.
Julgranen på plats.
HURRA!
I nattens mörker till söndagen, hörde någon ljudet av en motorsåg. Med ett brak föll vår fina julgran i backen.
Två vuxna män sågs springa från platsen.
Ett illdåd som skakat om Lomma.
Vem ger sig på en vackert glittrande stor kommunal julgran som badar i juleljus. Med en motorsåg.
När natten går tunga fjät runt gård och stuva, hörs ljudet av en motorsåg vida omkring Studerar jag snittytan för själva kapningen, kan jag konstatera två saker: dels är det amatörer som varit framme, dels kunde de likväl fått den väldiga granen över sig, så vandalerna till tomtegubbar brunnit hoppsan.
Det var för precis en vecka sedan som granen tändes upp av tomten själv under julrundan i byn. Lomma Events årliga arrangemang.
Julbocken i Gävle står fortfarande kvar.
Vår fina julgran i Lomma kapades av två fega vuxna män. Upprördheten är stor bland Lommaborna.
De kunde gott fått granen över sig. Vårdcentralen intill öppnar först i morgon måndag.
Skitgubbar.
Precis så upplevde jag det.
”Våran” vovve fick sju valpar i morgonskymningen.
Det kunde inte bli bättre.
Inte ens i en film av Walt Disney.
Nesaja, av den holländska rasen kooikerhondje, fick alltså sju valpar på ett bräde. Matte, Husse (sonhustru och son) och mina barnbarn flög ut i det blå som en annan Peter Pan. Nedkomsten lär ha gått bra-se bilden.
Sedan vet jag inte mer, än att en hundvalp däckar mig totalt.
Jag hör mitt mantra trumma på: vi ska inte ha någon hundvalp, vi ska inte ha någon hundvalp...pip, fick jag till svar.
Det fångade mitt liv.
Spännande fortsättning följer.
Dick Bewarp är en nöjd man i sin amerikanska gungstol på Cowboykåkens veranda. SVT har bestämt sig för satsa internationellt på TV-succén som sändes som serie i slutet av juli i svensk TV.
”JIPPI”, skulle man lätt kunna säga.
Peppra den uppslängda hatten i luften med colten.
SVT:s besked glädjer naturligtvis Dick Bewarp. För inte tala om oss alla andra utsvultna cowboys som diggade serien.
Dick byggde hela rasket själv.
I Jämtlands vildmark.
Stock för stock.
Vi följde det fantastiska bygget: från helvetet i början till det sagolika slutet. Vi följde en slutkörd Dick som vägrade vika ner sig.
Vi såg en bragd.
Jag har fortfarande träningsvärk i ögonen efter allt stirrande av förvåning i TV-rutan. Trist nog körde SVT ut serien alldeles för sent. Fram mot midnatt. Planeringsmiss. Trodde vi, men fick fel.
I stället blev Dicks egen snickrade (filmade själv) cowboyserie en dundersuccé som fortsatte erövra ny förundrad publik under hela hösten på SVT-play.
Då-äntligen-vaknade SVT till rejält.
For upp till Dick i Jämtland som filmade och kippte samman ytterligare avsnitt som vi säkert snart får se.
SVT insåg man satt på ett guldkorn. Ville mer ändå.
Nu ska Dicks cowboybygge gå på export.
Världen ska erövras-stock för stock.
En ny engelsk titel behövdes.
Sheriff Dick efterlyste namnförslag på Facebook.
PANG! Sa det.
Det kom hundratals och åter hundratals. En del i fräckaste laget. Nästan hämtade från ett råkurr på den (ink)rökta Saloonen.
Andra förslag helt gångbara.
”Det var en del roliga förslag. En dam hade både dick och wood i titlen. HAHA... funkar dåligt på engelska. Jag valde ”My cowboy home”, berättar Dick för mig.
Så nu vet vi det.
När cowboykåken rullar ut över världen heter den unika TV-serien alltså , My cowboy home”.
Ett bra namn, Dick.
Lycka till!
Fast i våra minnen, kommer den alltid att förbli, ”Cowboykåken”.
Jag har tidigare bloggat om min resa från bakelit-till mobiltelefonen.
Det har inte varit någon enkelt resa. Mera som en vandring bland galaxerna.
Begriper inte hur alla människor utanför min dörr rör sig helt obekymrade i denna komplicerade värld.
Jag tror folk mörkar sina bekymmer med den moderna tekniken som sköljer över oss. Jag kan omöjligt vara ensam korkad samhällsmedborgare.
Nåväl, nu är det tid ta nästa steg. Lämna den fasta telefonin till bli helt mobil i andan och mening.
Eftersom jag är omsorgsfull låter några träningssvängar helt rätt tänkt. Alltså att ringa ut med mobilen. Svara lärde jag mig i går, så det så.
Min träningsbana blev kompisen Lennart i Holm utanför Halmstad. Lagom långt, ca 13 mil. Borde kunna nå fram.
Jag ringde Lennart.
”HEJ, HUR STÅR DET TILL,” sa jag.
”Bra”, kved Lennart.
HÖRS JAG!?”
”DU SKRIKER,” kom det från Lennart.
”DU SKRIKER,” SKREK hustrun från köket.
”SKRIKER JAG?”
"Ja, du SKRIKER som Abraham Lincoln i Gettysburg 1863. Du har högtalaren på.” Lennart hade bläddrat bland historieböckerna.
Det var då som Lincoln höll sitt berömda tal.
Mikrofonerna var inte uppfunna så den amerikanska presidenten fick SKRIKA ut sitt budskap till menigheten.
Om han skulle höras alls.
Ett av historiens mest berömda SKRIK-tal, höll Lincoln i samband med invigningen av krigskyrkogården efter slaget i Gettysburg med tusentals döda.
Jag har själv stått på samma plats.
Då kände jag historiens vingslag.
Nu skrev Lennart i Holm historia med:
”DU SKRIKER!”
Det var då själva fan också.
Frontmannen, Olle Jönsson, i Nordens största dansband, Lasse Stefanz, med sin egen pärla till julklapp: en laseretsad Elvis Presley i det skånska guldet diabas.
Polerad diabas.
Fint som snus.
Nu hänger pjäsen på väggen hemma i Olles hus norr om Kristianstad.
Ytterligare en liten bit norrut huserar en av världens bästa skulptörer i diabas, Christer Bording, lilla bilden till höger. Sagt och gjort.
Christer skapade Olles idol, Elvis Presley i diabas. Olle blev glad över sin egen julklapp av idolen. Christer blev också glad, för även han diggar Elvis. Jag blev avundsjuk. På Olle Jönsson i Lasse Stefanz.
Andra sidan en Elvis-julklapp kan han behöva inför vad som komma skall. Dansbandet Lasse Stefanz rullar på som aldrig förr sedan starten i Gärds Köpinge för 40 år sedan. Den 15 december brakar det i gång i Piteå.
Lasse Stefanz första konsertturné.
Kolla in kartan här nedanför.
Jag kan icke räkna alla röda prickar som ska besökas.
Makalöst. Hur orkar människan?
Olles hälsa är inte den bästa.
Ta med dig, Elvis Presley, Olle Jönsson, 61 år.
Låt Elvis bli din lycko-hästsko.
Jag är säker på att Christer Bording håller med mig om det.
Rock on!
Det började inte i år. För det har alltid stormat kring Svenska Akademien. Har det inte varit det ena, så har det varit det andra.
Hur som haver, skorna skaver.
I år blåste stormen upp till tyfon.
Egentligen började resan till imbecill och surkål redan förra året. Akademien utsåg vissångaren, popartisten mm, Bob Dylan, till Nobelpristagare i litteratur.
Det blev ett fasligt liv. Turbulensen ett faktum. Genast framträdde s k Dylanmännen och sjöng vår Herres lov.
Pristagaren själv vägrade visa upp sig. Nobelföreläsningen skickade han in till Svenska Akademien. Texten stulen från en amerikansk läxsajt.
Hur kunde det gå så fel?
Där fick Gustav III tradiga text från bildandet 1786 en allvarlig knäck:
"Ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten: Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien".
Lagom till Nobeldagen i dag med pompa och ståt kom nästa smäll. En s k kulturprofil smörjdes av Akademien.
I bibeln läser jag: ”Att hälla olja över
huvudet på en gäst var en hedersbevisning (Ps 23:5; 104:15; Luk 7:46)”.
Kulturprofilen tackade genom våldta Svenska Akademiens ledamöters barn. Av bara farten avslöjades också, hur dessa män och kvinnor delat ut mumma- lägenheter-till sig själva och sina anhöriga i Stockholms innerstad.
Snille och smak förvandlades omedelbart till imbecill och surkål. I kväll blir det ett självklart val i TV: damernas VM-match i handboll slår ut Nobelbanketten.
Det får mig tänka på Lars Ekborg med text av Beppe Wolgers:
”Nä, jag tror jag gör som gamle prosten jag! Jag skiter i predikstolen!”
När Jan Moller vaknade i morse (sju timmar efter Sverige) hemma i Baton Rouge i, Louisiana, USA, trodde han inte sina ögon.
Minusgrader.
Villaträdgården med sitt apelsinträd-se löpsedel-full med snö. Baton Rouge ligger djupt ner i den amerikanska södern. Klimatet är något av tropiskt med vansinnigt varmt halvår och resten som en svensk sommar.
”I tisdag hade vi 26 grader varm. Och nu snö. Jag har aldrig sett så mycket snö här förr. Det är något mycket ovanligt. Fantastiskt,” berättar Jan för mig (infälld på bilden här ovanför). Jan är en kompis. Amerikan med svenskt påbrå.
Jag berättade för Jan att i Lomma finns inte en snöflinga. Gräsmattorna saftigt gröna. Världen är tydligen upp-och ner.
Det måste vara Donald Trumps fel.
För detta är ingen fake news.
”Allting är Trumps fel,” slutar Jan och drar en djup suck.
Tänk som det kan bli.
Över 800 mil från Lomma med sina gröna gräsmattor.
Får vi ingen vit jul är det Trumps fel, så nu vet ni det.
(bilden här nedanför är Jans lilla palm. Och apelsinträdet på understa bilden.)
Hur ska det här sluta?
Redan veckor innan den verkliga julruschen sätter in dränks PostNord med paket.
Det handlar i slutändan om miljontals paket.
Det blir så många när det enbart till Arlanda landar 160 000 paket.
Om dagen!
PostNord har redan satt in krisberedskap. Uppmanar också allmänheten hämta ut sina paket så fort som möjligt.
Platsbrist.
Minns förra julen.
Då kved våra två utlämningsställen i Lomma över paketfloden. Det är ingenting mot vad som är på gång inför denna julen.
Mycket talar för att näthandeln kommer slå alla tänkbara rekord. Folk handlar tydligen som galningar på nätet.
Till årets jul har man även upptäckt de billiga kinesiska E-handelsplatserna. Alibaba-världens största-med över 500 miljoner kineser som kunder. Nu också många svenskar som gett sig in i den kinesiska köpfesten.
Därför strömmar nu julklappar in över Svea Rike och Lomma som aldrig förr.
Hur det kommer sluta, när den riktiga julruschen sätter in, är det ingen som vet. PostNord och utlämningsställena i Lomma ber en stilla bön om en helig natt.
Amen.
Så känns det faktiskt.
Brandinfernot i Kalifornien ha hamnat i mitt knä.
Den minnesgoda läsaren av bloggen, kanske minns ett blogginlägg från mars 2014.
Den berömda fotografen, Nina Prommer, ståtar med Lomma kommuns logga mitt band alla filmstjärnor på , Walk Of Fame, i Hollywood. Det gick att ordna, då Nina är en vän till mig.
Det blev då en kul löpsedel som väckte uppmärksamhet.
I dag har Nina Prommer hamnat mitt i eldinfernot i Los Angeles-se löpsedel. För några dagar sedan evakuerades Nina från sitt hem i Symar.
Den rasande branden närmade sig med stormstyrka bostadsorten. Det var bara till fly hals över huvudet.
Nu har hon fått återvända hem igen.
Grannarnas hus ligger i aska, medan Ninas hus har mirakulöst klarat sig. Det enda som vittnar om branden är välkomstskylten som pepprats med sotflagor.
”Jippi! Mitt hus står kvar.”
Nina Prommers glädjetjut när hon kom hem igen.
Det var lätt ta åt sig den glädjen. För det kändes som Nina placerat eldinfernot på andra sidan jordklotet i mitt knä hemma i Lomma.
Lycka till med livet, Nina.
Jag är glad för din skull.
Tiden sliter ut det mesta och det bästa. Fast för Dr Kurberg och Familjen Flimmer tycks tiden stått stilla.
Allt samman började 2004.
Jag fick mitt första hjärtflimmer som botades med några hundra volt (elkonvertering). Det höll en allt för kort stund.
Sedan var det tid igen.
Mellan åren 2004-2008 blev jag eldkonverterad inte mindre än sju gånger. Det var naturligtvis en stökig period, med en hjärtsjuk orolig patient i kombination med en enorm trötthet. Något måste göras åt min mentala hälsa.
Därför hittade jag på, Dr Kurberg och Familjen Flimmer.
Det blev min premiärblogg på Spray. En tokrolig blogg som helt klart inspirerats av tidningen MAD:s alla galenskaper.
Jag eldkonverterades gång efter annan. I stället för gräva ner mig, förvandlades galenskapen till underhållning på min blogg, Dr Kurberg.
En gång i tiden hette det, ”Sjuk humor.
Min son Johan skapade också en hemsida med den galne doktorn och hans familj. Det är jag glad för i dag.
Plötsligt lade Spray ner sitt bloggverktyg. Min blogg med alla kreativa galna uppslag gick upp i rök.
Det gjorde nästan också mitt hjärtflimmer.
En trollerimedicin sattes in.
Efter 2008 har jag endast blivit eldkonverterad två gånger-den senaste i går, måndag. Det gick bra. Rockbäck tickar rätt igen.
Tack och lov lyckades Johan rädda några inlägg på hemsidan till eftervärlden. Den lever numera ett stilla liv för evigt på Internet.
Klicka HÄR om du vill ta del av galenskapen-humor utan skyddsväst.
Nej, jag skäms inte.
Dr Kurberg och Familjen Flimmer hjälpte mig överleva röran med alla hjärtflimmer. Tack!
Det är inte lönt du försöker smita från julen. Den slingrar sig runt dig. Fastnar till slut som ett tomtebloss i halsen.
Premiär för startskottet är vanligen första advent. Då tänds julens första levande ljus. Julspaning är alltid lovande vid denna tid.
Det är så mycket att fundera över. Det är så mycket som ska hinnas med. Det är så mycket med ”måsten”.
Inte att förglömma julklappar-den ständiga huvudvärken. I sista minuten springer du där som en skållad råtta och jagar dina klappar.
Redan i veckan som kommer börjar programledarna på morgonen-TV, terrorisera sitt väderfolk om julvädret.
”Blir det någon snö till jul?”
Och svaret kommer pressat:
”Snart kommer julens första långtidsprognos.”
Senast vi hade en riktig vit jul i Lomma var 2010.
Jodå, jag har bildbevis på det.
Vi Lommabor är något av specialister på gröna jular. Borde nästan ta patent på gröna jular. Vad nu det skulle tjäna till.
Första advent är också dagen då tomtefar och tomtemor börjar krypa fram från en bananlåda på vinden eller i förrådet.
Något yra i skallen efter legat huller-om-buller i elva månader.
Själv ska jag i morgon-måndag-genomgå en julrenovering på Hjärtavdelningen, Lunds Universitetssjukhus.
Det ska säkert gå bra.
Vi hörs.
Pling-Plong!
