Denna jävla nyårsfest

Ni vet hur det är. Ni har bestämt er för slå på stort. Bjuder hem alla vänner på ett bräde. Enbart för städa rent i ångest träsket med Majsan, Knut, Ebbe, Stina, Anita, Alf och allt vad de heter som ni varit bjudna till, men ALDRIG BJUDIT tillbaka. 
Därför känns det perfekt få BETALA TILLBAKA med en rejäl nyårsfest. 
Planeringen började redan i höstas. Gott om tid som snabbt smälter samman till ingenting. Paniken nära. 
”Maten. Vad ska vi äta?"
"Välkomstdrink, för-och varmrätt? 
"Denna förbannade dessert” 
Det är nu ett gammalt magsår från när muren föll samman som gör sig påmind. 
”Vi kan absolut inte ställa fram vin på dunk." 
"Kommer inte på frågan.” 
”Vi får inte glömma champagne till tolvslaget” 
”Nattamat? Det har alltid Sigrid och Börje.” 
Jag vet inte om det är normalt, men det sägs att det är normalt under veckorna med halv-och helfabrik i de svenska hemmen. 
Fredagsmyset är reserverat för Tacos. 
Lördagarna är man bortbjuden. 
Söndagarna vilar man ut med en hämtpizza. 
Därför förvandlas nyårsfesten till ett tröskverk för hälsa det nya året välkommen. Plötsligt ska värdfolket förvandlas till stjärnkockar i köket som det tar minst tio år att bli. Om ens det räcker. 
För inte duger bruna bönor med stekt fläsk som man ändå inte kan laga. Nej, en nyårsafton ska det vara oxfilé. 
Det är nu det kan gå riktigt åt helvete vid spisen. 
Hur man ska veta hur Majsan, Knut, Ebbe, Stina, Anita, Alf och allt vad de heter, vill ha sin oxfilé stekt? 
Därför sitter alla och tuggar i sig en sönderstekt filé, till tonerna av underbart gott. Dunkvinet har dekanterats till karaffen.
Luftas.
Gott Nytt År!