I dag har Stålfarfar fått något av en revival: pågatåg döpt efter sig, på Youtube kan han höras sjunga, Barnatro, Tryggare kan ingen vara, Blott en dag och Guldgrävarsången, nostalgisida på Facebook, tidningsartiklar och mycket mer därtill.
Stålfarfar cyklade från Haparanda-Ystad 1951. Det s k Sverigeloppet. Stålis (kallades så) fick inte vara med. Han var 65 år och ansågs för gammal. Då cyklade han samtidigt sträckan på en vanlig standardcykel-och vann, sägs det.
Bensinen var Champis.
Läsken vi minns med saknad.
Kalas-reportern, Gösta Ollèn, på Expressen gjorde honom till nationalidol. Jag minns den vuxna världen som suckade beundrande: människan urgammal med vildvuxet hår och skägg, fantastiskt.
I dag är jag fem år äldre än vad Stålfarfar var den där sommaren 1951. Även om jag inte skulle fixa Haparanda-Ystad, så känner jag mig inte det minsta urgammal. Synen på oss åldringar har ändrats drastiskt sedan dess.
Numera anses inte 65 år var något att komma med.
Det var det däremot för 66 år sedan.
Fyllde du 50 år fick du oundvikligt en käpp av de närmaste. Många haltade nämligen betänkligt redan vid den åldern.
Trettio år senare opererades det in höftproteser., hjärtklaffar samt numera många andra reservdelar i människokroppen.
Rörligheten 2017 går inte att jämföra med hur det var 1951. Vi gubbar och gummor har fått nytt sprutt i ben och kropp.
Stålis dog 1987, över 100 år gammal. Han var från skånska Gantofta.
Nu är Stålfarfar hetare än någonsin-30 år efter sin död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar