Sommar månaden juli som vi nu säger tack och farväl till, har varit en märklig upplevelse, för en gammal ärrad bloggare.
Ungefär i mitten av månaden kom det en massiv invasion av finnar till bloggen. Det rörde sig om flera tusen på en och samma gång, i stort sett.
Experter anlitades.
Ingen kunde ge någon vettig förklaring till detta enorma intresse från grannlandet Finland. Snart nog klingade intresset av. Blev normalt.
Den senaste veckan fick så ryssarna blogg spader. Calle Rockbäcks BLOGG blev plötsligt högsta mode i Ryssland. (texten fortsätter efter bilden)
Ni kan själva se på bilden här ovanför som jag fått från mitt bloggverktyg. Ryssland är alldeles svart med besökare till min blogg (grönt från andra länder).
Nu kom det plötsligt in tusentals ryssar.
Sju dagar i veckan.
Invasionen pågår fortfarande.
Även denna gången är intresset för mina blogginlägg helt obegriplig. Jag har publicerat närmare 3500 blogginlägg sedan starten 2008.
Nu kan jag se att ryssarna sprider sig som drönare över gamla blogginlägg. Orsaken är lika mystisk som den finska invasionen.
Kanske är det så, att när Ryssland inte får vara med i Rio-OS för all doping, finner man tröst i min blogg.
Långsökt.
Visst.
Andra sidan har jag inga dopingtester.
Till min blogg är alla människor välkomna: både dopade som rena läsare.
Ett märkligt originellt avtryck i juli 2016 blev det allt.
Vi möts i augusti med nya friska tag. Möjligen med en och annan finsk pinne. Bakad av en rysk babusjka.
Hipp som happ.
Det tog drygt tre minuter (inte fyra som Sydsvenskan skrev) för Zlatan Ibrahimovic att göra mål för sin nya klubb.
Med en konstspark signerad Zlatan gjorde han 1-0 till Manchester United i vänskapsmatchen mot Galatasaray på Ullevi i Göteborg.
”Snacka om drömstart i sin nya klubb, säger TV-experten, Anders Svensson, i TV5.
Tränaren, Mourinho, gav Zlatan en halvlek, sedan stuvades laget om till andra halvlek. Matchen slutade 5-2 till Manchester.
Det är som det är med vänskapsmatcher, så här nära en seriestart. Inte mycket att bry sig om. Om nu det inte varit för Zlatans debut i klubbtröjan.
Och han gjorde ingen besviken.
Zlatan visade i alla fall upp delar av sitt unika register som en av världens bäste fotbollsspelare. Snacka om en spännande höst att se fram emot i Premier League.
Zlatan har i alla fall presenterat sig för engelsmännen.
Det kommer mera.
Var så säker på det.
Efter matchen sa Zlatan till TV5:
"Skönt att få göra ett mål. Jag är nöjd med min debut."
Polisen, Mikaela Kellner, ligger tillsammans med en poliskollega och solar i en Stockholmspark.
Då slår tjuven till.
Snor deras mobiltelefon.
Något han ångrar bittert i dag.
SWITCH..och så ligger tjuven nitad med ett fast polisgrepp. Mikaelas högra knä pressar ner tjuven som nästan blir ett med gräsmattan.
Jag älskar bilden.
Det inträffade just då.
Av en polis i bikini.
En oerhört stark bild från ett unikt polisingripande.
Mikaela lägger ut bilden med förklarande text på Instagram.
SWITCH..., säger det igen.
Bilden blir viral på nätet med en pistolkulas hastighet. Alla världens tidningar i papper eller på nätet publicerar bilden. Sociala medier hakar på.
Den fantastiska bikinipolisen blir på två röda sekunder världsberömd. Allting började som sagt var med Mikaelas inlägg på Instagram.
Vi lever i ett nytt tidevarv.
Det är hur kul som helst att få vara med.
Bra jobbat, Mikaela.
Originalet här nedanför.
I går skrev jag om ett bokprojekt jag fått i skallen i all hast.
Det skulle bli en riktig härlig feel good bok att älska med den självklara titeln: ”Min älskade kaffemosters kastanjetter”.
Jag förstår att många inte tog min idé på allvar. På Facebook fanns en viss tveksamhet.
När jag sedan berättade att, ”Min älskade kaffemosters kastanjetter”, en gång i tiden fanns på riktigt. Dystert nog har hon sedan länge gått till de sälla jaktmarkerna.
Då återstod kaffemosterns kastanjetter som jag fick av henne som barn. Fanns de kvar i mitt spännande hem?
Hustrun som är familjens egen Sherlock Holmes kallades in. Jodå, skatten spårades snabbt till pianostolen som inte öppnats på evigheter.
Se där.
Kastanjetterna vilade så vackert på Franz Schubert (1797-1828) underbara pianostycke, Serenad.
”Det är inte sant?”
Jag kramade kastanjetterna ömt. Hela och fina. Fullt användbara. Jag fick den där klumpen av gråt i halsen som vi män ofta sväljer.
Det kanske blir en feel good bok ändå.
Inte av mig.
Mitt tålamod är nog för kort.
Däremot är min son Johan författare. Han skriver populära barnböcker på löpande band.
Johan blir också stum av goda tankar, när jag berättar så vackert kastanjetterna vilar på Franz Schuberts Serenad.
Det blev som en magisk hälsning från Franz.
Här nere ser ni en bild med de funna kastanjetterna.
Till vänster min älskade kaffemoster.
Ung.
Strålande vacker.
Stående i öppningen till ett utedass.
Det var så hon var.
Rolig.
Här håller jag armen om min älskade kaffemoster med kastanjetterna.
Det är ca 66 år sedan.
Snö och kallt.
Vinter.
Vi var glada ändå.
Min älskade kaffemoster lät alltid skrattet spegla sig i sitt leende.
Jag fick en tår i ögonvrån, när jag fann den illa medfarna bilden.
Min kaffemoster älskade mig, över allt annat. Mitt lilla jordklot bestod enbart av snälla människor.
Några år senare for min kaffemoster till Spanien.
En unik och fantastisk utflykt på den tiden.
Hon kom hem brun som en pepparkaka. Skrattandes kramade vi varandra, både länge och väl. En främmande värme med okänd kryddoft slog emot mig.
Så gav hon mig ett par kastanjetter.
Ännu en stor sak på den tiden.
Jag har sedan dess aldrig kunnat släppa dessa kastanjetter. Flamenco musik blev något av min melodi.
I morse slog det mig: om jag skulle skriva en feel good bok med titeln, ”Min älskade kaffemosters kastanjetter”?
Fast då måste jag låta bloggen vila.
”Ja, för du måste först skriva en synopsis. Det är viktigt,” säger, Kusin-vitamin, Lennart Eriksson, i Holm utanför Halmstad till mig.
Låt mig sova på saken.
Titeln är i alla fall klar:
”Min älskade kaffemosters kastanjetter”.
Den känns så rätt i tiden.
Alltid en början.
Pokémon har rekordsnabbt blivit en världsfluga. Jakten pågår runt omkring oss pensionärer. Vi följer det med stigande förvåning.
Det finns bara ett, eller två, krux med det hela.
Hur kommer jakten sluta när skolorna börjar, om några veckor?
Vi kommer få lärare som drömmer mardrömmar om Pokémon-figurer som härjar i klassrummen. Det blir ett liv och kiv.
Regeringens egen skolgosse, Gustav Fridolin, kommer uttala sin förtjusning över jakten.
”Jag fångade själv en utanför Jan Björklunds bostad, minsann.”
Föräldrar ser sin sina. De minsta barnen upp till 10-11 tio år, äger oftast mobiltelefoner av billigare sort.
Enbart för ringa mamma och pappa.
Jag hör redan gnyende från mina barnbarn.
”Jag vill också ha en mobiltelefon, så jag jag spela Pokémon.”
I Lommas skolor finns det föräldrar som har mer än råd. Deras småttingar jagar redan för fullt.
Det finns också andra föräldrar som har mindre råd.
Några inte alls.
Räkna med ett hallybaloo ut av Guds nåde, när skolorna börjar.
Jag följer det från parkett.
Skolgårdarna kommer förvandlas till monsterplatser, sanna mina ord.
"Det tänkte jag aldrig på," säger Gustav Fridolin.
FOTNOT. Gustav Fridolins uttalande har jag själv hittat på, i min lätt kåserande text. Tro inget annat.
Det är så jag tolkar dagens besked om ett nytt kraftkorn i MFF:s tränarstab. Fotbollsexperten från TV, Jens Fjellström, blir alltså ny assisterande tränare i MFF. Den nyheten såg ingen komma.
Sportchefen, Daniel Andersson, betonade vid dagens presskonferens att Fjellström framför allt kommer bidra med sin analytiska tyngd.
"Med sin analytiska förmåga kommer han att vara klockren. Jag har länge haft Jens i tankarna och vi har pratat mycket genom åren. Jag känner att vi tänker fotboll på liknande sätt," förklarade Daniel Andersson vid presskonferensen.
Vi som följt Jens Fjellström genom åren på C More/TV4 otaliga fotbollssändningar, har lärt oss att oraklet fullständigt kan smula sönder ett lag med sin analytiska förmåga.
Det är just på den ömma punkten som den nuvarande huvudtränaren, Allan Kuhn, visat upp klara brister. Märkligt också att Kuhn själv lös med sin frånvaro.
Frågan vad den andre assisterande tränaren, Olof Persson, ska göra i framtiden, är obesvarad. Ja, mer än att bära koner till träningspassen, vill säga.
Med den trevlige Jens Fjellström i truppen har MFF också skaffat två framtida lösningar: dels som sportchef om Daniel viker ner sig, dels om Allan Kuhn får lämna.
Frågan som kvarstår.
Kan Jens (120 matcher i MFF) mer än domarreglerna och analysera till döds?
Någon tränarutbildningar har han knappast.
Många frågor hänger alltså i luften.
Tyvärr finns det ingen sportjournalist i Malmö numera som har förmågan att reda ut Allan Kuhn med ny överrock.
Hur funkar passformen?
På Höglandssjukhuset i Eksjö, ska man låta testa apotekspersonal sköta medicinutdelningen åt sina patienter.
Det här är den bästa positiva nyheten jag hört på år och dagar. Tyvärr kommer den här goda nyheten dränkas i krig, terror och fasor som drunkningsdöden.
Varje år avlider patienter på svenska sjukhus på grund av felmedicinering. Din värsta fiende du möter som inlagd patient är just en slarvig sköterska.
Det kan kosta dig döden.
Då gäller det se upp med medicintilldelningen.
Där kan det gå riktigt åt helvete.
Jodå, jag har råkat ut för det flera gånger. Tack och lov har jag haft ork och kraft att avstyra felmedicineringen i tid.
Övervägande delen av personalen är för det mesta väldigt professionella. Det räcker det finns en Slarv-Maja ombord på avdelningen (det finns det nästan alltid).
Det här med att apotekspersonalen nu ska testas i medicinhanteringen till oss patienter, låter som en lisa för själen.
I Storbritannien har det fungerat i många år.
Varför dröja till 2016 i Sverige?
Kör fullt ut.
NU!
FOTNOT. Vill du veta mera om svensk sjukvård. Läs mitt tidigare inlägg. Klicka HÄR!
De flesta svenskar som lider av eksem i någon form, borde sitta som gubben på löpsedeln: väl påpälsade med hatt under ett parasoll.
Det är naturligtvis ingen enkel sak i den svenska högsommaren med solen i högform.
Statistiken på området är osäker.
Ungefär 1 miljon svenskar lider av eksem, av en eller annan form. Några hundratusen så illa att de borde undvika solen helt.
För dessa stackars satar gäller gräddvit som en engelsman.
Själv har jag varit en soldyrkare under hela mitt liv. Jag har snabbt förvandlats till en vacker gräddkola.
Det tog slut för över tio år sedan.
Jag opererades för hudcancer. Visserligen ofarlig, men ändå. Tappade lusten för både solen och badet (fuskade med solen).
Numera brottas jag med eksem. Ser ut som en flamingo. Kliar som hela Norrlands myggarmé har landat på kroppen.
Resultatlösa åtgärder har sats in. Nästa anhalt blir Hudkliniken i Lund.
Där kommer jag springa på min lekkamrat som har klippkort till stället.
”Ingen sol. Täck kroppen med kläder. Mössa, keps eller hatt på huvudet. Sitt under ett parasoll”.
Läkarens ord träffar mig som ett piskrapp.
Vi är som sagt var några 100 000 svenskar som ingen talar om.
Det glömda folket.
Natten mellan lördagen och söndagen inträffade det omöjliga.
Min blogg klev över den magiska gränsen, 11 000 000 besökare. Plötsligt tickade det in 11 001 475 på Googles mätning.
Jag vet inte vad klockan var. Jag befann mig i drömmarnas land. Drömde om havregula fält utan slut.
Det kan ha varit bloggen jag såg.
Ärligt talat.
Jag förstår ingenting.
När jag kollar bloggens interna statistik, ser jag att 69 184 besökare kommer från USA. Mer än hela Halmstad. 17 279 från Putins Ryssland. Tyskland närmare 30 000. 3 346 besökare från Kina. Så där håller det på. I verkligheten är det fler ändå.
Besökarna från Sverige i särklass flest. Givetvis.
Faktum är att jag har haft besökare in till bloggen från de flesta länder på jordklotet.
Orsak?
Uppe till höger på bloggen finns ett översättningsverktyg. Du kan under en sekund översätta all min svenska text till närmare 50 (!) språk.
Ja, alla bloggens inlägg från 2008 i ett nafs.
Otroligt.
Den reklam jag gjort för Lomma kommun under alla år är helt ovärderlig. Detta är något som ingen av de styrande i vårt ålderstigna kommunhus har fattat. Aldrig någonsin det minsta tack, har någon orkat med.
Jag kör vidare så länge jag kan hålla mig själv samman. För i sommar blir jag nämligen en gammal vis man.
11 001 475 TACK!
Det återstår knappt 2000 besökare, så passerar bloggen den magiska siffran av 11 000 000 miljoner besökare via Google.
En helt makalös, osannolik, otrolig siffra.
Möjligen passeras gränsen när jag senare under dagen bänkar mig för att se Malmö FF-Kalmar FF på Swedbank Stadion.
Det innebär, Gott Folk, att min lilla enkla blogg har haft fler besökare än vad det finns bosatta i Sverige.
Det är en sådan jämförelse som får mig att tacka ödmjukt.
Välkomna åter.
Kan man säga så åt 11 000 000 besökare?
Ja, det är klart man kan.
Det går också bra att skriva ut siffran.
Det här var på den tiden då barnen började bli vuxna. Sommarens semester skulle fyllas med äventyr, långt före alla äventyrsland poppat upp.
Det här var alltså på den tiden en pappa själv fick leta upp äventyret. För min del bar det av med familjen söder ut.
I södra Frankrike klappade bilskrället samman. Även det ett äventyr.
En vänlig fransk bilmekaniker ordnade en annorlunda fransk biff. Vi körde vidare.
Ett av målen var Albertville, vid foten av Europas högsta berg, Mont-Blanc.
Albertville skulle arrangera vinter-OS. Gossarna tyckte det var spännande. Pappan slog knut på sig själv.
Tänk att få komma till ett blivande vinter-OS stad mitt i stekheta sommaren?
En annan varm sommar kördes Vasaloppet. Baklänges. Start i Mora. Målgång Sälen. Barnen jublade. Mamman tyckte det var barnsligt.
Rutin fanns, således, för ett större äventyr än så.
I Albertville bestämde nämligen pappan (jag), att köra upp till Charmonix, startpunkten för bergsklättrare till toppen av Mont Blanc, 4810 m.
Barnen snart vuxna jublade, medan mamman morrade:
”Med den skruttiga bilen.”
Därför, kära vänner, sitter jag klistrad vid dagens etapp 19 i Tour de France.
Cyklisterna kör nämligen samma väg uppför Mont Blanc som familjen Rockbäck gjorde med sitt bilskrälle.
Det gick bra då.
Inte ens en kokning.
Hoppas det går lika bra för dagens cyklister.
Utan en skruttig bil.
FOTNOT. På löpet dagens häftigaste stigning. Bilden av den pajade bilen i Frankrike.Här nedanför dagens etapp i Tour de France.
Ja, så är det faktiskt.
Hör man nu till de lyckliga som har en samling verkligt goda vänner, så var rädd om vänskapen.
Vårda ömt som det är en runsten från vikingatiden.
Minst.
Själv har jag efter min olycka 2014 varit en usel runsten. Jag har varit-och är delvis fortfarande-väldigt självupptagen i kampen tillbaka till livet.
Det är som man dräneras. Ingen kraft kvar.
Du förvandlas nästan till en kuf som sitter och ruggar i ett hörn. Asocial är ett annat ord. Trots att du har vänner som ger all tänkbar stöd åt sin havererade runsten, är det svårt nå fram genom all sly och bråte som gömmer klenoden. (texten fortsätter efter bilden)
Nu har jag fått min egen runsten att ta hand om.
Bilden här ovanför är min lekkamrat Leifs knä. Jag skrev om det för en tid sedan i samband med gossen Samuels knäskorpor.
Om ni bara visste hur jag fick tjata på Leif, att söka hjälp på Vårdcentralen.
En sådant allvarligt hyvlat knä ska man icke vårda själv.
Nu är Leif en av världens 100-tals miljoner s k Google-doktorer. Kunskap hämtas också från läkarböcker, från anno dazumal.
Min runsten var en osedvanlig hårdnackad typ. Jag fick tjata i dagar innan Leif kastade in handduken.
Till slut blev det Vårdcentralen och ett rejält medicinsk bandage-bilden till höger-som ICKE går att köpa på Apotek.
Nu försöker jag få min runsten fatta, att det här har sin tid.
Jag strider mot flera 100 miljoner Google-doktorer.
Kampen pågår.
Var rädd om din runsten, säger jag.
Konstvärlden nobbade Gunilla af Halmstads tavla om sina arbetskamrater på Kiviks Marknad för över 50 år sedan. Fina Liljevalchs vårsalong tackade nej till Gunillas tavla i akryl på duk.
”Ja, precis så var det,” bekräftar Gunilla själv för mig.
Under 1960-talet var Gunilla af Halmstad landets mest berömda strippa. Det gjorde inte saken bättre när hon blev legenden, Sten Bromans musa.
Skvallerpressen slog knut på sig.
På gamla dagar har Gunilla börjat måla tavlor. Motiven är hämtade från sitt eget, minst sagt, omtumlande liv.
Här berättar hon om sina forna arbetskamrater på Kiviks marknad som nu blivit akryl på duk. (texten fortsätter efter bilden av tavlan)
”Ja, det var tider det. Fantastiska människor på många sätt som man fick lära känna och arbeta tillsammans med.
Från vänster på tavlan här ovanför strippan, Miss Dicky. Om henne sas det att hon kunde vissla Marseljäsen med arslet. Hon kunde mycket men jag fick tyvärr aldrig höra henne vissla Marseljäsen med akterkastellet.
Nästa är gummi-mannen, Martino. Han kunde vända ut och in på sig, hur som helst, Tror nästan på han saknade mänskliga leder.
Mannen i mitten är fakiren Mr Swing som du har skrivit många blogginlägg om. Han kallades för djävulen i den röda slängkappan. Brände hål på sig så blodet skvätte. Det hände ofta att folk i publiken svimmade.
Strippan Miss Manana dansade de sju slöjornas dans, utan en tråd på kroppen.
Till slut längst ut till höger på tavlan, svärdslukerskan Miss Leiane. Hon svalde svärd som det var praliner.
I dag är det enbart fina minnen kvar,” berättar Gunilla af Halmstad vidare för mig. (texten fortsätter efter bilden)
Liljevalchs vårsalong nobbade alltså den historiska tavlan. Det konstnärliga värdet kan alltid diskuteras, men historiken, Gott Folk, historiken.
Den går inte av för hackor.
”Calle, du får tavlan av mig. Helt gratis. Jag vill inte ha ett rött öre för den,” slutar Gunilla af Halmstad vårt samtal.
Jodå, några dagar senare dök klenoden upp med posten. Nu lyser tavlan upp mitt hem. Ett Kiviks marknad som aldrig mer kommer tillbaka.
Jag vet inte hur jag ska tacka Gunilla.
Det får bli en slängkyss.
Postas.
FOTNOT. Mer Gunilla af Halmstad på bloggen. Klicka HÄR!
Ja, hoppla.
I bland är postgången i landet snabbare än en dalahäst.
Gunilla af Halmstad hade knappt landat i min slängkyss, innan hon kvitterade med ett eget kisses:
"Tack för slängkyssen, här kommer en tillbaka".
Det är bara till att buga sig djupt.
Här sitter journalisten, Albert Londres (1884-1932), och vilar upp sig. Det kan han behöva.
Albert är en av Frankrikes störste avslöjande reporter någonsin. Om inte den störste i sitt slag.
En fantastisk journalist.
I början av 1970-talet dammades hans namn av i samband med storfilmen, Papillon, hade premiär med Steve MacQueen och Dustin Hoffman. Filmen och boken baserades på Alberts avslöjande om straffkolonin i franska Guyana.
Djävulsön.
Albert gillade raka rör. Journalistik var enkelt för honom. Flyhänt skulle vi säga i dag.
Det blev många och långa resor runt världen, för avslöjande reportage om krig och annat elände.
1924 stannade han hemma under sommaren i Frankrike. Det spektakulära cykelloppet, Tour de France, borde synas i sömmarna. Fram till dess var det alltid sagans värld i beskrivningarna om loppet.
Tour de France har aldrig varit något för veklingar. På den tiden var det värre än värst. Det var en lång utdragen tortyr för deltagarna.
Arrangörerna ställde orimliga krav på cyklisterna.
Albert Londres-se bilden här nedanför-lyckades få några franska stjärncyklister att berätta sanningen om tappade tånaglar, utmärglade av diarré, flagnande hud, varande bölder, nattlig feberyra, darrande av frossa, usla cyklar, lera upp till hårfästet (asfaltvägar fanns inte) med mera elände.
Väskor öppnades.
Fram plockades flaskor med kokain. Och det här är kloroform för tandköttet, pillerburkar i mängder med okänt innehåll. Man vet att av stryknin gick åt. Konjak. Allt, ALLT som fanns svaldes för att överleva.
Det var ingen hejd på det.
Albert skrev.
Det blev ett ballyhoo, men inte för all narkotika, utan för att de tävlande behandlades som slavar. Albert Londres själv dog under ett riskabelt uppdrag i en brand på en båt i Asien. Någon såg till att undanröja denna farliga journalist.
Det får mig tänka till: kommer Putin och hans anhang att ljuga sig blåa över Wadas dopingavslöjande av ryskt idrott med trådar rakt in i Kreml?
Ja, jag tror.
Vi hade behövt Albert Londres i dag.
Källa: Mängder med artiklar, samt, givetvis, Joakim Jakobsen bibel över Tour de France. Övrigt: Det skulle dröja över 40 år till, innan man tog itu med den explosionsartade dopingutvecklingen i Tour de France. Ja, tog itu och tog itu.
Visst, det ska villig erkännas. Kiviks marknad var roliga förr i tiden.
Det var galenskap i kubik.
Tidningen SE pumpar 1976 ut om rekord i nakenhet. Då får man allt ta i. Inte så att det på något vis var konstigt med nakenhet på Kiviks marknad, men rekord.
Det var under mer än en tio-års period alltid rekord i sex på Kiviks marknad.
En gång skulle jag skriva ett reportage om saligheten. Det var på den tiden sexshower var på upphällning.
Dåtidens marknadsgeneral slog plötsligt till med förbud. Mitt sexpar som laddat för samlag inför publik i ett sunkigt tält, föll nästan i gråt av besvikelse.
Mannen skolade snabbt om sig till eldslukare. Märkligt att han inte brann ner till en askhög. Kvinnan stod vänd mot publiken och putade ut med sin nakna röv.
Det var allt.
Bondgrabbarna på träbänkarna buade mest.
Fyllan var en annan stor sak på gamla tiders Kiviks marknad.
Det krökades friskt.
I dag öppnar Kiviks marknad i dagarna tre. Det blir mycket saft och bullar. Det mest spännande att se är ett gäng plastgrodor.
Det var faktiskt roligare förr i tiden.
Då var det galenskap i kubik.
Allt var möjligt. Och inträffade.
Plastgrodor?
Nä, fy för den lede.
Jag erkänner rakt av. Jag kan väldigt mycket om sport, men inget alls om golf. Däremot förstår jag givetvis att Henriks seger som förste svensk är historisk.
Han slog även alla tider The Open-rekord, då han gick på hela 20 under par. Där slår jag i backen.
Då ringer mobilen.
Det är bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan. Han är golfare och lyrisk. Jag fattar genast hur stort det egentligen är. Han jämför med både Ingemar Stenmarks och Björn Borgs bragder.
Jag tänker på Zlatan, men säger ingenting.
Bäst så.
Människan har slagit knut på sig.
Nämligen.
Tack Rolle för du tog in mig på banan.
Grattis, Henrik Stenson.
Vips, så hamnade även golfen på bloggen.
Tacka inte Henrik för det utan Rolle af Trollhättan.
En gång för mycket länge sedan fanns det en film som hette, ”Prinsessa på vift”, med Gregory Peck och Audrey Hepburn.
Filmstjärnor när filmstjärnor var filmstjärnor.
Det var då det.
Nu gjorde jag om filmen, men med min krycka. Denna molniga men hyfsat varma söndag, travade jag runt i Lomma med enbart en krycka. Slog mitt pers som Klyftan alltid sa.
Vid Lommas underbart vackra busshållplats var jag soppatorsk. All kraft borta, t o m kryckkäppen blev svettig.
Nu gällde det hämta krafter och ta sig hem. Matchen mellan AIK-MFF stod på kvällen program.
Jag slog mig ner på en bänk som mången resenär vilat gumpen efter bussen. Då stannade plötsligt en bil.
”Calle, vi kör dig gärna hem, sa en förtjusande kvinna och log mot mig. Var det inte självaste prinsessan som var ute på vift?
Jag tackade för vänligheten men avböjde.
Skam den som ger sig.
Hem tog jag mig. Det gick på fälgarna, med en kryckkäpp som kroknat. Fast tänk så många fina snälla filmstjärnor det finns som kör omkring i Lomma. Bjuder en soppatorsk gubbe en räddningsplanka.
Tack Boel och Benny.
