Här hittades ”Min älskade kaffemosters kastanjetter”

I går skrev jag om ett bokprojekt jag fått i skallen i all hast. 
Det skulle bli en riktig härlig feel good bok att älska med den självklara titeln: ”Min älskade kaffemosters kastanjetter”. 
Jag förstår att många inte tog min idé på allvar. På Facebook fanns en viss tveksamhet. 
När jag sedan berättade att, ”Min älskade kaffemosters kastanjetter”, en gång i tiden fanns på riktigt. Dystert nog har hon sedan länge gått till de sälla jaktmarkerna. 
Då återstod kaffemosterns kastanjetter som jag fick av henne som barn. Fanns de kvar i mitt spännande hem? 
Hustrun som är familjens egen Sherlock Holmes kallades in. Jodå, skatten spårades snabbt till pianostolen som inte öppnats på evigheter. 
Se där. 
Kastanjetterna vilade så vackert på Franz Schubert (1797-1828) underbara pianostycke, Serenad. 
”Det är inte sant?” 
Jag kramade kastanjetterna ömt. Hela och fina. Fullt användbara. Jag fick den där klumpen av gråt i halsen som vi män ofta sväljer. 
Det kanske blir en feel good bok ändå. 
Inte av mig. 
Mitt tålamod är nog för kort. 
Däremot är min son Johan författare. Han skriver populära barnböcker på löpande band. 
Johan blir också stum av goda tankar, när jag berättar så vackert kastanjetterna vilar på Franz Schuberts Serenad. 
Det blev som en magisk hälsning från Franz. 
Här nere ser ni en bild med de funna kastanjetterna. 
Till vänster min älskade kaffemoster. 
Ung. 
Strålande vacker. 
Stående i öppningen till ett utedass. 
Det var så hon var. 
Rolig.