Så här har vi aldrig tidigare sett berömda, Santa Monica Beach i Kalifornien. Det finns knappt ståplats kvar i den världsberömda badbaljan.
Det kanske inte är så konstigt, då Kalifornien just nu drabbats av en värmebölja med 45 grader i luften.
Vem kan inte då behöva ett uppfriskande bad?
För oss svenskar är det en helt unik bild från den världsberömda beachen. Vi har tidigare sett liknande bilder från Kina men aldrig någonsin USA.
Det är min vän stjärnfotografen, Nina Prommer som bor en halvtimmes väg bort som tagit bilden.
Nina har haft vänligheten att låta mig publicera den unika bilden på bloggen.
Tack Nina!
Dramatiken är nästan (om man tar i så byxorna far ner) lika stor som den omskakande filmen från 1970-talet, Skyskrapan brinner.
I dag den 30 juni är sista dagen för vältummade Selma, Jenny eller Gustav. Alltså de svenska pengarna som från och med i morgon brinner inne.
Blir helt enkelt ogiltiga.
Noll (0) värda.
Jag kollar min egna plånbok som påminner mer om de fattigast piano än om en skyskrapa som brinner.
Tomt med både Selma, Jenny och Gustav.
Det var då för väl.
Garanterat kryper det säkert fram en blå tjuga med en kvarglömd Selma. Redan i morgon: ”Selma låg i madrassen,” som hustrun skakar och knådar som en degklump till sommarbullar med sylt.
I så fall får väl Selma Lagerlöf bli ett minne bl(å)tt.
För övrigt vinner Polen över Portugal i kvällens första kvartsfinal i EM. Polen är ett underskattat lag.
Ronaldo raderas bort som Selma, Jenny och Gustav.
Tänk som det kan gå.
BONUS!
Ingen kan ha missat att Bruce Springsteen har varit i Sverige.
Nu får tidningsredaktörerna i Expressen och Aftonbladet läggas in för avgiftning.
Med brucetabletter.
Den här rötmånadsdebatten startade mjukt i samband med en krönika, Kerstin Weigl, skrev i Aftonbladet i slutet av maj.
Den rutinerade journalisten steppade försiktigt in i miljöpartiets nya språkrörs utseende, Isabella Lövin: det borde ryckas upp med läppstift och ett bra mineralpuder, en borste till Lövins kläder hade inte heller skadat.
Det blev saknaden av läppstiftet som fastnade mest bland bleka feminister.
Nu går Isabella Lövin själv in i matchen.
Till Aftonbladet säger hon:
”Det var en anmärkningsvärd krönika. Det är ett oerhört steg bakåt om kvinnor till skillnad från män ska ha ett särskilt krav på sig vad det gäller läppstift eller skönhetspoäng.”
Därmed kommer läppstiftet att förmodligen även rulla in i kommande Almedalen. Årets första rötmånadsdebatt är alltså redan här:
läppstift.
Jag själv förknippar läppstift med en hit som Lilla-Babs hade för 100 år sedan, ”Läppstift På Din Krage”.
Det var Connie Francis som slog igenom med låten i slutet av 1950-talet. Det uppstod en lucka när Elvis ryckte in i lumpen. Connie Francis blev först med att fylla ut tomrummet.
Den svenska texten snabbskrevs givetvis av geniet, Stikkan Andersson.
Nu kan t o m Lill-Babs bli hot stuff i Almedalen.
FOTNOT. Det är sådana här kopplingar som gör att det är mysigt att bli gammal.
Det som aldrig någonsin fick inträffa.
Inträffade.
England med 54 miljoner invånare fick stryk med 2-1 mot lilleputte landet, Island, med 330 000 invånare.
Det är en sak att lämna EU. Det är en helt annan sak för varje sann engelsman, att åka ur EM av en jävla liten vulkanö ute i Atlanten.
Det är en sorgens dag i det stolta engelska kungadömet, t o m flaggorna slokar på husfasaderna.
Det sägs att drottningen som går mot 100 år, funderar på börja träna cykelsparkar.
"Någon får ju ta tag i det," säger man från Buckingham Palace.
Det sägs också att tågen i England har börjat köra baklänges. Resten av Europa kör för fasiken sina tåg framlänges.
Det sägs så mycket en sådan här dag.
Min rapportör låter emellertid meddela direkt från en pub på engelska landsorten:
”Stämningen låg. Mycket, mycket låg.
När slutsignalen gick svor man kvällens vanliga strof:
Fuckin Iceland!
Fuckin Iceland!
Sorgen dränktes med ännu en pint.”
Baksmällan kan aldrig bli värre ändå.
Läs också inlägget här nedanför.
Jag skrev det tolv timmar innan matchen började.
Lars Lagerbäck hänvisade själv till Bob Houghton, efter den sensationella segern mot England.
Får man själv vara lite stolt en sådan här afton?
Jag fann boken i min välsorterade (hrm) bokhylla som absolut ingen annan människa i dag minns.
Bob Houghton kom in som rekordung tränare i MFF. Förde in den s k engelska skolan med långa bollar på Bengt och cementförsvar.
Trist till döden att titta på men ack så effektivt.
Malmö FF tog guldet 1974.
Magister Bob snabbskrev en bok om sin engelska modell som min journalistkollega, Stefan Thylin, översatte till svenska. Fotografen, Lasse Eklöf, tog demonstrationsbilderna med MFF-spelare som ställde upp i lera och grus. Det gick undan. Boken kom ut 1975 lagom till den allsvenska premiären. (texten fortsätter efter bilden)
På GIH:s fotbollslinje i Stockholm gick Lars Lagerbäck och MFF-backen, Roland Andersson som under studietiden spelade med Djurgården IF (ej populärt). De blev vänner för livet. Bobs Houghtons bok blev något av studielitteratur för de nyfunna vännerna. De måste ha slukat boken med hull och hår.
Svensk fotboll blev efter det sig aldrig mer riktigt lik.
I kväll spelar lilleputten Island mot stora England i åttondelsfinal i EM. Risken är stor för kollision.
Givetvis finns Roland Andersson vid Lagerbäcks sida. Även Englands boss, Roy Hodgson, har garanterat slukat Bobs bok, fast med den engelska texten.
Bob tipsade Halmstad BK om kompis Roy, resten är historia.
Summa samarium inför kvällens högintressanta match:
LasseRoland vet precis hur Roy kommer lägga upp systemet som i sin tur vet precis hur LasseRoland kommer bygga upp en cementvall, med Islands största valfångare i täten.
Bob Houghtons ande kommer sväva över Allianz Riviera i Nice i kväll, var så säker på det.
Jag ryser av spänning.
Tänk om lilleputten vinner?
Min resa sedan 1950-talet inom sportjournalistikens värld är praktfull. Det var när Elvis rockade loss som jag slukades av sporten. Jag läste allt jag kom över.
Mitt första universitet blev Idrottsbladet som Torsten Tegnèr startade 1915. Finliret kom med Rekordmagasinet och All Sport.
Idrottsbladet blev också en plantskola för många legendariska sportjournalister, inte minst det levande sportbiblioteket, Tommy Engstrand.
Jag har också genom åren samlat på mig några hyllmeter sportböcker. De allra flesta hastverk. Brödskrivna. För lönen var mager och krogens groggbord kostade pengar.
Det händer att jag plockar ner en gammal sönderläst sportbok och läser om den för femtioelfte gången. Någon kritik mot sportvärldens pampvälde, handel och vandel, doping, resultat eller pengar under bordet förekommer aldrig någonsin i dessa böcker.
Samtliga inlindade i bomull. (texten fortsätter efter bilden)
Då dimper den prisbelönte sportjournalisten, Olof Lundhs bok, ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll”, ner från Albert Bonniers förlag.
Mats Olsson skrev i Expressen, att det brinner om sidorna. Det inte bara brinner utan är rena rama eldstormen. Här slaktas heliga kor på löpande band.
I 19 kapitel får jag en resa med brandhjälm som kommer/har redan gjort, skakar om den svenska fotbollsvärlden i sina grundvalar: en värld där familjen fotboll är en lullande-lallande grupp maktfullkomliga människor blir Lundhs bok till en dos stryknin.
Ingen glöms bort.
Alla hängs ut.
Sida upp och sida ner.
Svenska fotbollförbundet med dess ordförande, Karl-Erik Nilsson, tvår sina händer. Spelarövergångar som absolut inte tål dagsljus. Sändningsrättigheterna i TV är sin egen snåriga skog med miljarder i potten. Halv-och helkriminella fladdrar förbi. En damfotboll som behandlas som något katten släpat in. Zlatan, naturligtvis. Omgivningen förvandlas till ballerinor.
Jag läser med förtjusning en unik svensk sportbok som aldrig tidigare har präntats ner. Jag sätter in den i bokhyllan bredvid Solzjenitsyns, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.
Inte för det stilistiska utan för omskakningseffekten.
Heja, Olof Lundh!
I vanliga fall får man myror i brallorna. N u har t o m partiledarna, Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson, fått myror i skallen.
Det otroliga har nämligen inträffat.
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet skakar hand.
Inte ens sagotanten, Astrid Lindgren, hade kunnat få till en sådan omöjlig kombo i Bullerbyn.
Orsaken till handskakningen är Brexit.
Storbritannien lämnar EU.
Jubel på yttersta vänsterkanten från Jonas Sjöstedt.
Jubel på yttersta högerkanten från Jimmie Åkesson.
Alla andra i blomsterriket sitter still i båten.
De förtroliga vännerna (hrm) möts i mitten.
Visserligen mosar nästan Sjöstedt fingrarna på Åkesson. Men vad gör det, en sådan här glädjens dag. Nästan som en omöjlig kärleksförklaring.
Om denna unika handskakning kommer vi tyvärr inte att få så många rapporteringar om. Väl många journalister lutar nämligen åt vänster. Vilket resulterar i att Jonas Sjöstedt tar över manegen. Inte minst i Rapport och Aktuellt.
För så går det nämligen till i Sverige.
Efter nattens åskväder, är det inte bara majstången som måste förankras stadigt i marken.
Även hela EU gungar betänkligt efter britterna valt att lämna EU. Tack och lov, kan jag erbjuda en alternativ läsning till dagens politiska röra: pund som störtdyker, en David Cameron som gjort tidernas självmål, EU som inte vet varken in eller ut (som om det skulle vara något nytt).
I Lomma härjat en parasolltjuv som kommer om natten och snor uteserveringars parasoller. Bara en sådan sak är omöjlig att inte nämna, i dessa tider med brexit.
Glassfabrikens populära glasskiosk nedanför biblioteket med ett vackert läge vid Höje å, brandskattas på parasoller.
Glasskungen som driver Glassfabriken i Lomma slår nu till.
Hantverkare kallas in: det borras, bultas och som strössel ett extra hänglås. Parasolltjuven i Lomma ska stoppas till varje pris.
Inte ens Storbritanniens premiärminister äger ett uns av denna förtjusande handlingskraft. ”Det här är väldigt dyra parasoller. Jag betalar gärna ut 5000 kronor till den som kommer med ett tips så tjuven kan gripas. Folk är inte lite fräcka.”, säger Lommas Glasskung och viftar med vapenarsenalen-bulten och låset.
Trevlig midsommar önskar jag alla bloggens läsare.
Själv ska jag räkna över mina fattiga pund i byrålådan.
Sverige utslaget från den stora lekplatsen i fotboll, EM i Frankrike.
En tung dag.
De flesta av oss nördar vill gå och gömma sig. Dra något gammalt över den kvidande kroppen. Jag väljer rikta spaningen mot den lilla ön med det tappra folket i norra Atlanten.
Island.
Hur är det möjligt att deras fotbollslag är så mycket framgångsrikare än Hamrèns krampaktiga landslag?
På Island finns inte ens någon Zlatan.
Knappt något folk alls.
Jag ser följande orsaker från min kikarposition i Lomma.
Under 2000-talet har man byggt mängder med inomhushallar för fotboll. Konstgräs året om. Ingen behöver längre lira fotboll i snö, lera och stormbyar.
Även pojklagen har professionella tränare. Inga lallande föräldrar som i Sverige. Direkt ett elittänk.
Det har resulterat i att Island i dag har 90 (!) spelare i utländska klubbar.
Från det hårda livet i hundratals år som fiskenation, har man hårdheten med sig i generna. Svensken Lars Lagerbäck blev själva kronan på verket.
Han styrde upp den mer bohemiska inställningen bland spelarna. Ja, hela fotbollsorganisationen på Island.
Lars Lagerbäck pekade med hela handen.
Fiskepojkarna vet att ombord på en trålare ute på ett vindpinat Atlanten, är det kaptenen som styr och ställer.
Lars Lagerbäck blev som en sjökapten på en jättetrålare.
Hela Island gör som Lagerbäck säger.
Basta!
Avrundningen är som ett skott i krysset.
Läser på Islandsbloggen om Islands minsta kommun.
Skorradalshreppur.
Där bor 53 personer.
Jo, ni läste rätt.
53 personer.
Jag plockar ner kikaren och tar mig för pannan.
Yngve Brodd-kvalhjälten mot Belgien som glömdes bort. Även på Googles är det magert. Finns endast en suddig bild på Yngve i landslagsdräkt, samt autografen som gick för 21 riksdaler på Tradera.
Så kan det gå, Zlatan Ibrahimovic. Tidens tand är obeveklig. Maler ner gamla storstjärnor till ingenting.
För anfallaren Yngve Brodd från Seglora församling utanför Borås gick allting alldeles för fort. Debuterade i allsvenskan för Örebros SK 1952. Hamnade nästan omedelbart i OS-laget som tog bronset i Helsingfors under sommaren.
Därefter proffs 22 år gammal i Toulouse FC i Frankrike.
Allt och ett under samma år.
Sedan tystnad.
En svensk lirare som gör succé i franska ligan, men ingen, absolut ingen, bryr sig. 1961 upptäcks han åter.
En svensk stjärnforward i Frankrike?
Yngve Brodd kallas plötsligt in till VM-kvalet 1961. I matchen borta mot Belgien vann Sverige med 2-0. Yngve gjorde båda målen.
Succé.
Den gången.
Tala om underskattad spelare.
Jo, så hittades en liten bortglömd bild på Yngve. I det svenska landslaget-inringad av mig- i en vanlig landskamp mot Ungern 1963.
Sedan inget mer.
Belgienhjälten glömdes bort för alltid.
Tänk på det, Zlatan.
Fast du lyser klarare än solen i Karlstad om du gör som Yngve. Smäller in två bollar och ger Sverige en skön seger mot Belgien.
Förmodligen applåderar Yngve Brodd någonstans i Sverige.
När det stundar dramatik, gäller det hänga med.
Jag skrev i veckan om att min gamla slitna TV-soffa gått till de sälla jaktmarkerna. Jonas från Svedala kånkade in en ny vidunderlig TV-soffa.
Bryssel är namnet på skapelsen som en tanke inför kvällens helt avgörande match mellan Sverige-Belgien.
Maximerad bekvämlighet med ställbar rygg och utfällbart fotstöd i båda sitsarna. Reclinersoffa.
Ljudlös skapelse som går på el.
En soffa att både gråta ut i och skrika sig hes. Och sova av sig besvikelsen.
I värsta fall.
Nu fick jag göra den svensk, så det sjuder av svenska fotbollsgrabbar OCH damer i soffan inför kvällens nervdrama.
Dessutom Zlatans sista landskamp.
Om inte...så jag jag lät härligheten vila ut i den svenska flaggan på löpsedeln.
Nu kör vi så det ryker.
Sug i er bilden.
Har precis avslutat en fantastisk biografi om Spaniens berömdaste tjurfäktare, El Cordobès. Han blev illa stångad av tjurarna 19 gånger. Mindre skadad otaliga gånger. Två gånger svävade El Cordobès mellan liv och död.
Inte mindre än sex av tio matadorer dog för 50 år sedan av tjurens horn. Stridstjurarna dog emellertid alltid.
El Cordobès fyllde 80 år den 4 maj i år.
Jodå, han lever fortfarande.
Jag finner många likheter med vår egen världsstjärna, Zlatan Ibrahimovic. Inte minst det gränslösa modet.
Den fattiga uppväxten.
För slippa äta gräs blev El Cordobès apelsintjuv.
Zlatan blev cykeltjuv.
För Zlatan blev skolgången lite si och så. Mesta tiden skolkade han. El Cordobès lärde sig varken läsa eller skriva.
Först 1965 då hans tjurfäktningsstjärna stod i zenit, förstod han att jorden var rund och inte platt.
Samma år drog fattigpojken som ägde ett mod utöver det vanliga, nästan in en halv miljard kronor i dagens valutaomvandling.
Med andra ord, nästan i stil med Zlatan.
El Cordobès byggde sig ett garage med plats för 100 bilar. Möjligen är inte Zlatan där än. Fast, vem vet?
Båda har investerat i otaliga fastigheter.
Mest berömd?
El Cordobès blev Gud i Spanien, Mexico och Sydamerika. Zlatan blev Gud över alla, om han får säga det själv.
En sak till.
Leendet.
Samma förföriska leende.
Fast tjurfäktaren log alltid. Även med ett horn i sidan.
Det gör inte Zlatan.
Råttfångaren i Hameln, är en berömd saga från bröderna Grimms spännande värld.
Det handlar om den holländska staden, Hameln, som angrips av råttor. Då kallas den oförliknelig råttfångaren in som med sin flöjt fångar in alla råttorna/mössen. De boende blir glada och hurrar för sin rådige och fiffige råttfångare.
Nu är brödernas Grimms klassiska saga på väg utspela sig i verklighetens Lomma.
Nåja, inte fullt ut, men om man vrider storyn några varv, så blir det rätt så kul ändå.
Lomma kommun har nämligen förbjudet (nyhet) en bostadsrättsförening i orten att använda sina rått/möss-fällor i betong. Hanteringen sköts av Anticimex som fyller på med gift en gång i veckan.
Betongfällorna lär fungera utmärkt.
”Den 1 juli i år år det slut. Kommunen stoppar fällorna. Trist men sant,” säger föreningens styrelseordföranden till mig.
Då återstår det bara att få göra som i Hameln. Kalla in råttfångaren själv. I detta fallet får det bli kommunhövdingen, Anders Berngarn.
Frågan är om Anders ens kan få ljud i en flöjt. Jag betalar gärna några utbildningstillfällen. Ett politiskt initiativ, så god som något.
Dessutom avsevärt mycket roligare än Sverigedemokraternas förslag om att förbjuda all utländsk mat i skolorna.
Pling-Plong!
Det är alltid en stor sak, i en by av Lommas storlek, när räddningstjänst rycker ut med pukor och trumpeter.
Läser att en person med god hörsel kan uppfatta, sortera och tolka ett ljud: från en surrande mygga till vrålande jetmotorer.
En utryckningssiren skär ofta genom allt och alla. De boende blir på tåspetsarna. Lyssnar intensivt efter var det tar stopp.
Var?
Olycka?
Sjukdom?
Någon man känner?
Frågorna staplas som veden i vedboden.
I förmiddags brakade ambulansen rakt in i grönskan. Den stannade först på den smala gångvägen utanför mitt boende: bland träd, häckar och buskar.
”Jaha, nu tror alla att det är Rockbäck som ska hämtas,” sa jag luttrad till hustrun som varit med om både det ena och det andra.
”Säkert som amen i kyrkan,” svarade en hårt prövad hustru, med oro i blicken.
För det var inte mig man var ute för ta hand om. Även om så tyvärr ofta har varit fallet. Nu vet ni i alla fall det.
Jag lever och mår faktiskt riktigt prima.
Trist att någon annan mår mindre prima.
Jag hoppas sannerligen att allt slutar lyckligt.
Det här är amerikanaren, Jackson Pollocks berömda, dropp och stänk-konst, som slog igenom under 1950-talet.
En kontroversiell konst.
I dag värderas Pollocks konst till hundratals miljoner. Möjligen då en eller två, Zlatan Ibrahimovic.
Pollocks konst är för ett otränat öga rena färgröran.
Skit med andra ord.
Zlatans konst har i de båda EM-matcherna varit en färglös röra.
Skit med andra ord.
Efter matchen mot Italien sågade jag Zlatans insats-skrålla en bit ner på bloggen. Jag ställde frågan om jag skulle bli ensam om den kapningen.
Sydsvenkans krönikör ska vi inte ens nämna.
Expressen och Aftonbladet vågade inte ta till sågen.
De borstar nämligen alltid Zlatans rygg.
Jag ficka gå till DN och deras krönikör, Johan Esk. Han befinner sig i samma sågverk som jag. Läs Johan Esk krönika HÄR.
Hustruns (bonnadotter) lilla potatisodling till midsommar håller på spränga potatislådan i bitar. I alla fall har blasten fått en grönskande spader.
Normalt har testet varit köpta (dyra) sättpotatis.
Det har funkat.
I år återgick hustrun till, ”förr i tiden”. Vanliga King Edwards placerades i äggfack inomhus. Det groddes för glatta livet.
Den 9 april planterades ”pärorna” i gamla potatislådor från barndomshemmet. Nu ser vi resultatet.
Blasten växer så det knakar över alla håll och kanter. Vackra blommor slår också ut. Vansinnigt kul.
En fråga som kvarstår.
Finns det några ”potäter” under all den rikliga blasten?
Svar får vi i nästa vecka.
Till midsommar.
Håll ut!
Av en världsspelare som Zlatan har man all rätt i världen, att förvänta sig mer av i en sådan här tät turnering som EM i Frankrike är. Mycket, mycket mer.
I första matchen mot Irland gjorde vår världsstjärna inte mycket väsen av sig. Såg mest ointresserad ut av uppgiften. Visade i stället en viss irritation över sina medspelare.
I den andra matchen mot Italien var han inte mycket bättre. Visserligen hade hade han hård uppvaktning, främst av Chiellini, men det är något som Zlatan är van vid. Det borde inte påverkat honom alls.
I matchen mot Italien (0-1) fanns det heller något att klaga på lagkamraterna som gör en riktigt bra match.
Nej, Zlatan var faktiskt en slät figur under 93 minuters spel.
Det är sanningen.
Hör och häpna.
Zlatan Ibrahimovic har inte haft ett enda avslut på mål under de båda EM-matcherna.
Uselt!
Visst, det gör ont att skriva det, men så är det faktiskt. Problemet är att han skämt bort oss. Tills nu.
Ska bli intressant och se om det finns några sportjournalister som vågar såga Zlatans insats.
Förmodligen blir jag ensam om den sågningen, av vår livs levande legend som tappat all fart. Det är synnerligen trist.
Han har mycket att bevisa i den sista matchen mot Belgien.
Här kånkar boysen in vår nya TV-soffa. Lämpligt före Sveriges ödesmatch mot Italien i EM. Om övriga svenskar räknar med de svenska spelarna med Zlatan i spetsen i dag, satsar vi på vår nya TV-soffa som en lyckoamulett.
Inte ens Erik Hamrèn hade räknat med den.
Den är väldans skön sitta i, så det bör bära hur långt som helst i dagens franska nervdaller. Vår gamla TV-soffa har gjort sitt.
TV-upplevelserna: otaliga olympiader-sommar som vinter-sedan 1974. Samtliga VM-och EM-turneringar. För inte tala om massor med andra fotbolls-och hockeymatcher samt Patrik Sjöbergs världsrekord i höjdhopp 1987.
Minnena av alla svettningar i skinnsoffan är megastort.
Jag skänker soffan en sista blick. Det har varit en lång och trogen kamp. Nu är det slut. Jag tittar på den sönderplockade TV-soffan.
Torkar bort en tår (jo, så ska man skriva).
Sophögen nästa.
Tack för allt.
Det här blogginlägget blir unikt.
Det innehåller nämligen ingenting.
Jo, du läste rätt.
Absolut noll och intet av värde. Orsaken är tämligen enkelt.
Varje timme pumpas det ut drös med nyheter världen runt. Vissa intressanta, men det flesta sorgligt brutala.
Då känns det skönt att få skriva om just ingenting.
Inte ens ett barr.
Bara en tomt blogginlägg med meningslös text.
”Så kan du väl ändå inte skriva,” kanske du tycker.
”Jodå, det kan jag visst,” svarar jag som om jag vore styv i korken.
Men det är jag inte.
Alltså styv i korken.
Om jag varit det, hade även jag kunnat kastat mig in i det aldrig sinande nyhetsflödet. Några smarta analyser kunde man väl alltid levererat som en annan Leif GW. Nu är det så, att jag vill inte.
Låter allt bli ett stort tomrum.
Det känns riktigt skönt just nu att får skriva just ingenting.
Bra jobbat om du hängde med i denna usla text så här långt. Nu kan du koppla av igen. Texten är nämligen slut.
Nu.
De gamla isländska sagorna handlar ofta om släktfejder. Blodiga strider, dråp och hämnd. Den mest kända av sagorna är Njals Saga.
Nu skrivs det en ny isländsk saga i Frankrike av alla ställen, Lars Saga.
Innehållet snarlikt de gamla relikerna: kamp och en hård strid som får hårtussarna att ryka. Så här gick det till när Lars Saga skrevs i S:t Etienne i går i matchen mot Portugal (1-1). Det är som vända blad.
Fienden anföll på bred front i över 94 minuter. I Lars Saga parkerades ingen buss i det täta försvarssystemet utan några massiva fisketrålare.
Framför armadan spann Lars Saga ett fiskenät som så fiffigt fångade in ”The golden boy”, Ronaldo. Han sprattlade gång efter annan som en ishavstorsk i fångstgarnet.
Till slut blev torsken, förlåt, Ronaldo, torsk på slåss mot en hel fiskeflotta: började skälla på sina lagkamrater. Viftade med armarna. Blev allmänt grinig.
På bänken satt Lars Saga och myste.
Det gick precis efter hans ritningar.
Försvarsspelet med de stabila fisketrålarna styrda av Kari Arnason och Ragnar Sigurdsson kan döda vilket stjärnlag som helst. Nu var det Portugal stjärnlag som blev ett glödande kapitel i Lars Saga.
I dag delas det gratis ut idol andlitsmyndir (idolporträtt) på Lars Lagerbäck i vulkanernas skugga på Island.
Jag bugar för detta fantastiska försvar av massiva trålare.
Det gör inte Ronaldo som fortfarande sprattlar i nätet här nedanför:
Jag citerar direkt från Aftonbladet:
”Så här twittrade Igor Lebedev – parlamentsledamot och medlem i det ryska fotbollförbundets exekutivkommitté.
”Jag ser inget fel i att fansen slåss. Tvärtom. Bra jobbat grabbar. Fortsätt så här”
Man tager sig för pannan.
Ryssen, Igor Lebedev, 43 år, måste vara hjärndöd. Hur kan en ledare från ett land hylla sina huliganer av värsta sort?
Obegripligt.
Det gör inte saken bättre-snarare sämre-att han faktiskt till utseendet påminner om landets egen landsfader, Putin.
Nej, någon jävla ordning får det allt vara även bland ryska parlamentsledamöter och medlemmar i det ryska fotbollförbundet.
Är det inte doping som sanktioneras av ryska ledare, så vet vi nu också att huliganism premieras.
Någon måste stoppa idiotin.
Putin borde visa huggtänderna mot sina egna. I stället skickas förtrupper fram med dårar i spetsen.
Usch!
