Memoarflik: Sportjournalisten Olof Lundh knäckte mig

Min resa sedan 1950-talet inom sportjournalistikens värld är praktfull. Det var när Elvis rockade loss som jag slukades av sporten. Jag läste allt jag kom över. 
Mitt första universitet blev Idrottsbladet som Torsten Tegnèr startade 1915. Finliret kom med Rekordmagasinet och All Sport. 
Idrottsbladet blev också en plantskola för många legendariska sportjournalister, inte minst det levande sportbiblioteket, Tommy Engstrand. 
Jag har också genom åren samlat på mig några hyllmeter sportböcker. De allra flesta hastverk. Brödskrivna. För lönen var mager och krogens groggbord kostade pengar. 
Det händer att jag plockar ner en gammal sönderläst sportbok och läser om den för femtioelfte gången. Någon kritik mot sportvärldens pampvälde, handel och vandel, doping, resultat eller pengar under bordet förekommer aldrig någonsin i dessa böcker. 
Samtliga inlindade i bomull. (texten fortsätter efter bilden)

Då dimper den prisbelönte sportjournalisten, Olof Lundhs bok, ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll”, ner från Albert Bonniers förlag. 
Mats Olsson skrev i Expressen, att det brinner om sidorna. Det inte bara brinner utan är rena rama eldstormen. Här slaktas heliga kor på löpande band. 
I 19 kapitel får jag en resa med brandhjälm som kommer/har redan gjort, skakar om den svenska fotbollsvärlden i sina grundvalar: en värld där familjen fotboll är en lullande-lallande grupp maktfullkomliga människor blir Lundhs bok till en dos stryknin. 
Ingen glöms bort. 
Alla hängs ut. 
Sida upp och sida ner. 
Svenska fotbollförbundet med dess ordförande, Karl-Erik Nilsson, tvår sina händer. Spelarövergångar som absolut inte tål dagsljus. Sändningsrättigheterna i TV är sin egen snåriga skog med miljarder i potten. Halv-och helkriminella fladdrar förbi. En damfotboll som behandlas som något katten släpat in. Zlatan, naturligtvis. Omgivningen förvandlas till ballerinor. 
Jag läser med förtjusning en unik svensk sportbok som aldrig tidigare har präntats ner. Jag sätter in den i bokhyllan bredvid Solzjenitsyns, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.
Inte för det stilistiska utan för omskakningseffekten.
Heja, Olof Lundh!