Jag har levt ett långt och olidligt spännande liv. Varje påsk som barn, var påskkärringarnas kvastflygning till Blåkulla en sagans upplevelse som blev till sanning.
Sedan blev barnet något större.
Och ännu STÖRRE.
Nu var barnet en trist torr vuxen person.
Åren gick.
Och gick.
Och gick.
En dag blev man en gammal gråhårig gubbe.
Då blev man barn på nytt: tjöt av glädje när Lommas påskkärring, Evelyn, under skärtorsdagen lyfte med sin kvast mot Blåkulla.
Avfärden kunde följas på Facebook.
Det såg ut så här:
Vid sådana unika stunder vill man bara ta upp en förtjusande applåd.
Då gjorde jag det:
klapp-klapp.
Däremot kom världens överraskning när Evelyn tittade fram i Blåkulla. Ja, vi talar om en chock.
Något FLAXade översvällande glad åt Lommas egen påskkärring.
”Välkommen till Blåkulla, Evelyn”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar