Mopedbil i Lomma

Det här är Tommy. Han står i Lomma hamn med sin mopedbil. 
Jo, ni läste rätt-en MOPPEbil. 
När man är på väg att nå en viss aktningsvärd ålder, tror man sig ha sett allt, hört allt och kan allt. 
Det där får man revidera med ett leende några gånger om dagen. 
Ta bara det suveräna TV-programmet, Vem vet mest. 
Snart nog är man nere på jorden igen. 
I går rullade jag ut med rollatorn. 
Något äventyrligt och kraftstärkande. 
Slog mig ner på en bänk utan nämnvärt med fågelskit på, för en stilla vilostund i Höje å:s båthamn, en bit från lärosätet biblioteket. 
Lät blicken vila trött på några oljefläckar i vattnet. Plötsligt hörde jag hur det började puttra bakom mig. 
Det visade sig vara Tommy som kört från Staffanstorp till segelbåten som låg en bit bort vid Lommakajen, från där jag alltså satt och gjorde just ingenting, mer än glodde på ett par oljefläckar i vattnet. 
Tommy kom alltså puttrande in till parkeringsplatsen i sin MOPEDbil. 
Jag som sett det mesta i livet, såg något för första gången i mitt omåttliga spännande liv. Nej, ingen Epa-traktor utan en äkta mopedbil. 
Jag for upp. 
Tja, for och for.
Hur som helst.
Vänskapsband knöts. 
Jodå, Tommy hade köpt sin begagnade mopedbil för 55 000 riksdaler. Går att köra upp till 45 km/tim och lite till, om man trycker extra hårt på gasen. 
En utmärkt pyttebil i stadens jäkt och brus. För inte tala om parkering.
”Nytankad. 16 liter. Diesel. Drar 1 dl milen”, berättade Tommy och så skrockade vi belåtet, åt något som t o m kanske fått Åsa Romson börja hälsa på folk. 
Tommy bläddrade upp bilen och drog teknisk data för en annan som är helt idiot i sammanhanget. 
Gått om utrymme. Ser precis ut som en bil. Fast det är en moped. 
I bland blir livet hur kul som helst. 
Tack för att du räddade min dag, Tommy. 
Det var allt roligare än oljefläckarna.