Bilden är från en stökig garderob någonstans i Sverige. Det är alldeles i början av 1970-talet. Garderoben fungerar som loge till Sveriges då hetaste rockartist, Pugh Rogefeldt med band, efter ett framträdande i den landsomfattande turnèn.
Packade som sillar i garderoben, tillsammans med allt som där hör till, plus gitarrer samt med cigaretten i högsta hugg, intervjuar jag landets senaste rockstjärna.
Jo, det är jag med utsträckt arm, svarthårig med skägg. Och, naturligtvis, cigaretten John Silver utan filter.
Pugh Rogefeldt hade slagit igenom med dunder och brak med, ”Ja, dä ä dä". Sveriges första rockalbum på svenska med Jojje Wadenius och Janne ”Loffe” Carlsson.
Bara en sådan sak.
Pugh var alltså hetare än spisen. Svårt för dagens ungdomar att förstå.
Jag hade egentligen inte tänkt publicera detta unika tidsdokument, men så ryter Ulf Lundell till på sin blogg. Texten fortsätter efter bilden.
”Blivit invald i Swedish Music Hall of Fame.Tack för det.
Märklig sak.
Gullan Bornemark och Jussi Björling och allt där emellan.
Men jag säjer, jag ryter faktiskt:
Var är Pugh Rogefeldt?
Han betydde nästan hur mycket som helst för mej och många andra som ville skriva låtar på svenska.
Jag tycks per automatik bli en slags jurymedlem i och med detta inval.
Jag säjer redan nu:
Pugh Rogefeldt!”
Ulf Lundells rytande avgjorde saken.
Den historiska bilden med mig och Pugh Rogefeldt, inklämda tillsammans i en liten garderob, åkte ut på bloggen.
För jag håller med Ulf. Jag gillar också Pugh, t.ex. ”Hog Farm”, en klassiker.
Platsar Gullan Bornemark borde Pugh också fått varit med.
Hur intervjun gick?
Alldeles utmärkt, vad jag minns över 40 år senare.
Pugh Rogerfeldt var en vänlig ung man, ännu så länge bara i början av en unik karriär. Stöket i garderoben gjorde också sitt till.
Avslappnat.
Tusentals mil från all glamour.
Rock`n`roll när det är som bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar