Åka tåg i Nordkorea

I Sverige klagar vi över våra tåg som har svårt med tidtabellen. Det kan vara raserade kontaktledningar. Det kan också vara för mycket snö, regn, vind eller sol. Det kan också vara något helt annat som ingen har tänkt på. 
Klagar gör vi med all rätt. 
I Nordkorea åker man också tåg. 
Den Kära Ledaren har egna privata järnvägsstationer. 
Han brukar upprepa att järnvägen är landets nervsystem. I så fall ett nervsystem som borde få långvarig sjukhusvård. 
Naturkatastrofer är inga bekymmer i jämförelse med alla tekniska problem. Järnvägens elnät, själva nervtråden, är åt helvete; ständiga fel på motorer, räls och strömavbrott. Godstågen månader försenade osv. 
Låt oss följa med på en tågresa till staden Sariwon, 63 kilometer söder om huvudstaden Pyongyang. 
Med Pågatåget Malmö-Ystad tar ungefär samma sträcka ca 50 min. 
Redan på stationen i Pyongyang kommer informationen. Tåget är tre timmar försenat. 
Du har alltså god tid på dig att köpa en biljett. Det finns tre köer; en för partifunktionärer som slipper köa i timmar samt har eget väntrum, en för militärer respektive vanliga medborgare. Turister? Vad är det? 
Nu gäller det att kunna visa upp ett speciellt respass, med uppgifter om vart du ska resa och vem du är. 
Utan passet, ingen tågresa. 
Reser du ändå och upptäckts, döms man till tre månaders hårt straffarbete. Fast med viss risk fungerar mutsystemet. 
Äntligen skakar så tåget i gång. 
Ofta tar kraften slut. Då går tåget så sakta att bönderna med sina oxkärror kör förbi tåget. De hejar och skrattar åt dig. 
Vid första stoppet, järnvägsstationen i Hwangju, blir väntan lång. Två timmar. Ingen förklaring ges, alltså nästan precis som hemma i Sverige.
Det förekommer också att tågen på längre sträckor, kan bli upp till tio dagar försenade. Så ingen bekymrade sig över läget.
Hur som helst. 
Tåget mot Sariwon stånkade sig fram med sin lilla kraft en bit i taget.
När mer än halva dagen gått, i bästa fall, förhoppningsvis, är vi äntligen framme vid målet, Sariwon. 
Perrongen fylls snabbt av resenärer som hoppar ner från tågets tak. 
Fripassagerare. 
Vid utgången står säkerhetsmän och misshandlar folk. Ja, om du inte har pengar då, förstås. Det har knappast någon. 
”Har ni respass, era jävlar?” 
Slagen haglar. 
Kaos råder. 
Det är ett helvete att åka tåg i Nordkorea. 
Jag tror jag tar min cykel nästa gång. 
Andra sidan. 
Cyklar finns det knappast några alls i landet. Ja, om du inte är partifunktionär då, förstås. FOTNOT. Uppgifterna är till övervägande delen hämtade från boken, Käre Ledare, av Jang Jin-sung.