Jag kan väl inte direkt lova äta upp min hatt, men jag tror att vägen ut i Europa ligger öppen för Måns Zelmerlöw med låten, ”Heroes”.
Det är en stark låt.
Inte minst i dessa sammanhang de nyskapande animationerna av små trevliga tomtar, i en rätt så läcker scenografin som inte känns färdig. Där finns det mer att jobba på, våga gå hela vägen.
Nu räckte det för raka vägen till finalen i Friends Arena.
Den andra låten med JTR som också gick direkt vidare, gillade jag inte.
Nog om den.
Däremot drog Hasse Andersson en vinstlott med, ”Guld och gröna skogar”, som gick till andra chansen. Möjligen tar Hasses resa slut där.
Låten blir i vilket fall som helst en sommarhit. Hasse kommer få fullt upp med både, ”Allsång på Skansen” och ”Lotta på Liseberg”.
Hasse får byta ut hunden mot att tälja guld och gröna skogar i sommar.
Men som sagt var, Måns Zelmerlöw kan som sagt var vinna hela rasket.
En duktig artist som trollar fram egna små blåaktiga tomtar på scenen. Både låten och animationen går hem med råge.
Fast jobba vidare på själva scenografin.
Då kan Måns t o m med sina tomtar segla ut i Europa.
Jag ljuger om jag påstår att jag som barn var en fena på åka skidor. Orsaken var tämligen enkel; det fanns sällan snö för skidåkning i Malmö under 1950-talet.
Fast en morgon när jag vaknade låg staden med sina gnisslande spårvagnar i vitt. Det såg ut som en vinter ska göra.
”Skidor, mamma”, skrek min späda ljusa barnröst.
Skidor blev det.
Mamma gick upp på vinden och hämtade ett par skidor. Hennes egna laggar med bambustavar och allt från 1933.
”Inte lönt att köpa dig några skidor. Snön är ändå borta i morgon. Det går bra att ta mina gamla som jag fick av farbror Oscar som tillverkat dom själv, så var rädd om skidorna. Gjorde av stabilt trä från skogen i norra Uppland”, förklarade mamma.
Därför debuterade jag på ett par tunga jätteskidor från 1933, eller så.
Det var ett helvete få fast bindningen på pjäxorna som snart var iskalla som iglos.
Ovallat körde jag också.
Inte ens ett stearinljus till valla.
Salta var inte aktuellt. På den tiden smälte all snö bort av salt.
Därför packade sig snön omedelbart under skidorna.
Till slut staplade jag mig fram som en fullblodsidiot. Spännena/bindningarna lossnade också. I ett kör. Bambustavarna alldeles för stora. Funkade faktiskt bättre som spjut.
Det gick...det gick...åt helvete.
”Där ser du. Det är inte lätt att köra skidor”, sa min mamma och försökte skrapa loss snömodden under skidorna.
Min karriär som skidåkare dog.
Omedelbart.
Sedan dess har jag hatat allt vad skidåkning heter. Utom då att titta på riktiga tävlingar som jag lärde mig älska.
Jag lärde mig också snart alla namnen, Sixten Jernberg, Mora-Nisse osv.
Numera ångrar jag, att jag inte sparade mammas skidor. De fick sluta sina dagar i en container 1993. Synd på så rara ting som platsat i dagens Antikrundan.
PUFF...så tittade fire glade jenter ut i den svenska guld-väggen.
Det gick alltså inte riktigt som våra damer tänkt sig i stafetten.
På tredje sträckan trasslade Rydqvist in pjäxorna i varandra. Norskan flög bort i fjärran. Svenskan låg och kravlade i snön. Där rök alla möjligheter till guld.
Silver-Fina-Stina Nilsson på sista sträckan kunde endast köra för silver.
Detta 21-åriga underbarn på skidor är en fröjd att skåda. Trots sin ringa ålder, klok och lika taktisk skicklig som Marit Bjørgen som fyller 35 år den 21 mars.
I matchen om silvret hade naturligtvis inte finskan minsta chans mot Stina.
Förbaskade pjäxor.
Fast ska sanningen fram, så fanns det inget att göra åt urstarka Bjørgen denna dag. Även om Charlotte Kalla körde andra sträckan med full fräs, om Herrskapet förstår vad jag menar. Gör man det, kör man också i kapp Johaug, vilket Kalla gjorde.
Mäktigt.
Vi avrundar med att lära oss ett nytt norskt ord från Verdens Gangs rubriksättare i dag;
knuste.
Det betyder krossade.
Tack för det.
Nåja, det kommer fler tävlingar. Herrarnas stafett i morgon, 30 km damer på lörddag och så då fem-milen på söndag.
Då måste vi täppa till hålet i den svenska väggen som norskorna öppnade i dag.
Plugge hullet som det heter på norsk.
Ja, det är den stora frågan.
Håller den svenska väggen i dag när damerna kör sin stafett?
Norge har ett ruskigt starkt lag. Faktum är att det kan avgöras på andra sträckan som SVT skriver på sin hemsida i dag.
Då ställs Kalla mot en revanschsugen Johaug. OM Charlotte Kalla kan knäcka norskan, men bara om, kan det gå vägen.
Jag tror Maria Rydqvist behöver en god marginal och gå på mot Astrid Uhrenholdt Jacobsen - och på slutsträckan kan det bli en ny spurtduell mellan Silver-Fina-Stina Nilsson och Marit Björgen.
När de möttes i sprintfinalen vann Björgen VM-guldet, men sedan dess har norskans form sviktat.
Fast
Sofia Bleckur får bara inte krokna på första sträckan. Det har hänt förr i stafettsammanhang. Hemska minnen.Hennes motståndare Heidi Weng, är vass.
Frågan är alltså om den svenska väggen håller för alla påfrestningar ute i skidspåret.
Jag är tveksam.
Bild och text här nedanför har jag saxat från SVT:s hemsida.
Johan Olsson gjorde det igen. Vann VM-guld på 15 km fristil i Falun.
Såg ni hur han gjorde det?
Människan sprang och studsade upp för backarna, inte minst mördarbacken.
Även Johan hade fått som Charlotte Kalla i går; guldvalla.
Ingen kunde hänga med Johan Olsson. Det var härligt att se.
Han SPRÄNGDE sönder den norska väggen som föll i bitar.
Ni vet hur det började, med väggen, vill säga.
Norge tog hem fem raka guld. VM i skidor förvandlades till norska mästerskapen. Vi svenskar gnisslade tänder. Norrmännen hånade oss.
Jag tillverkade en norsk vägg och körde ut den på bloggen.
Bitter.
Allt såg nattsvart ut för våran del.
Då kom Charlotte Kalla igår.
Detta underverk till kvinna utklassade alla och spräckte den förskräckliga norska väggen.
Vi kunde plötsligt SE genom väggen. Guld och snöiga skogar.
Det var en härligt öppning som Kalla ställde till med. Plötsligt kunde vi också se fram mot en ny guldjakt i dag.
Det blev det, men som Johan Olsson åkte.
Den förtretliga norska väggen exploderade.
Det återstod endast några fladdrande bitar av det norska skidundret.
På andra plats kom fransmannen, Manificat (magnifikt namn, för övrigt). Norge tog tröstbronset med Anders Gloeersen.
Fast den förbannade väggen åkte åt helvete.
Tacka Charlotte Kalla och Johan Olsson för det.
HURRA för VM-GULD!
Charlotte Kalla inte bara knäckte väggen, utan smulade faktiskt sönder och samman hela rasket på damernas 10 km i Falun.
Det var en fröjd och se Kalla åka skidor i snöovädret. Inget kunde stoppa henne i dag. Väldigt imponerande att hon klarade av pressen.
Hon smulade inte bara sönder den norska väggen, utan hela fältet och vann guldet, 41 sek före amerikanskan Diggins.
Bronset tog en annan amerikanska, Gregg 46,9 efter Kalla.
Det är stora tidsskillnader på 10 km.
För inte tala om det norska sammanbrottet.
Bäst blev Weng på plats 22, 1,51,9. En makalös utklassning från Charlotte Kalla.
Värre ändå skulle det gå för favoriterna, 27 Johaug 2,14 efter och 31 Bjoergen hela 2,23,6. Det här var absolut inte norskornas dag. De är nästan flera dagar efter.
Ett dundrande fiasko.
Verdens Gang skriver det själva i sin rubrik och körde genast också ut en förklaring.
Smørebom.
FOTNOT: Smøre betyder valla.
Nej, det här ska inte handla om långa bollar på Bengt. Utan om den hemska sjukdomen ALS.
Bengt drabbades i början av 1990-talet och var en nära anhörig till mig.
I ungdomen var Bengt en mycket lovande fotbollsspelare, i nuvarande div II.
Det blev tyvärr en kort karriär.
Annat kom emellan.
I stället blev Bengt en framgångsrik säljare hos en av världens största däcktillverkare. Han flängde land och rike runt.
Tills en dag då Bengts tunga inte riktigt ville hänga med. Det satt också något i halsen.
Rätt snart kunde Bengt inte prata. Han fick kommunicera med omgivningen med att skriva lappar. Bengt hade fått den då helt okända sjukdomen ALS som ofelbart leder till en djävulsk död.
Jag hade då aldrig hört talas om ALS.
Vad fan var det här? (texten fortsätter efter bilderna)
Vid nattens Oscarsgala fick, Eddie Redmayne, en Oscar för bästa manliga skådespelare i filmen, "The Theory of Everything".
Eddie spelar superforskaren och geniet, Stephen Hawking, som har ALS men obegripligt nog lever.
En gåta även för världens läkarkår.
Bengt fyllde 50 år 1994, sedan förtvinade han bort och dog. Läkarna stod handfallna inför sjukdomen. Det fanns och finns inget botemedel mot den hemska sjukdomen.
Bengt och jag höll kontakten in i det sista.
På den tiden fanns inte mail, så vi faxade till varandra.
Jag fick ingående rapporter från Bengt hur den helvetiska sjukdomen, bit för bit, bröt ner honom. Stängde ute Bengt från omvärlden.
Han förvandlades till slut, till en grönsak, men fortsatte med stor möda och knacka ner sina fax till mig.
Till slut handlade vår korrespondens nästan enbart om att möta döden. I detalj redogjorde han för mig hur sjukdomen åt upp honom inifrån. Jag grät och läste, grät och läste. Det var fasansfullt.
Jag försökte hjälpa till på mitt lilla vis. Kontaktade mina vänner i USA, duktiga amerikanska läkare, men nej. ALS var och är lika med döden. "Möjligen om 20-30 år har man knäckt gåtan", sa man till mig.
Jag tänkte att en dag skulle jag skriva om Bengts fruktansvärda dödskamp.
När jag nu letar fram det rikliga faxmaterialet är allting blankt. All text har under de senaste 20 åren helt bleknat bort.
Sorgligt men sant.
Jag saknar honom mycket. Han var en god kamrat och nära vän.
Jag skänker Bengt en Oscar i himlen.
Inte ett Mello utan tuggummipop.
Nu var det Isa som med ”Dont`t stop” tuggade sig vidare till finalen.
Fast det som intresserade mig mest var renskötaren, Jon Henrik Fjällgren, som till tonerna av ”Lejonkungen” och ”Dansar med vargar”, jojkade sig in i svenska folkets hjärta. En låt som, minst sagt, stack ut. Om den sedan går hela vägen, är en helt annan historia.
Själv kunde jag inte låta bli göra kopplingen till Sven Gösta Jonsson (1930-2013), även han same eller lapp som vi sa på 1950-talet.
1959 fick han en dunderhit med ”Vid foten av fjället”, fast alla kände igen låten med textraden, ”Jag är lapp och jag har mina renar.”
Lappen Sven Gösta kallades också för den rockande samen. Varför begriper jag inte.
För minst av allt rockade Sven Gösta. Det var mest lägereld i vildmarken över hans sång.
Det ska bli intressant och följa Jon Henrik i finalen. Fast någon dunderhit som ”Jag är lapp och jag har mina renar” blir aldrig ”Jag är fri”.
Bäst var som vanligt programledarna Sanna och Robin.
Ni är förvånansvärt bra.
Om några timmar har vi svaret. Det ska bli olidligt spännande.
Marit Bjørgen, Therese Johaug och Heidi Weng, heter den norska väggen som ska knäckas. Lätt blir det inte.
Fast Charlotte Kalla har gjort det förr.
Det är den svenska tröstnappen.
En lättnad är att inte polskan, Justyna Kowalczyk, kommer till start.
Senare i dag kör också Markus Hellner, Calle Halfvarsson, Martin Johansson och Lars Nelson. Jaha, här har Norge ytterligare en stark vägg.
Det är-fast det finns flera-Petter Northug som Lars Nelson måste slå för ta guld.
Just det, jag tippar inte Hellner utan Nelson.
Klockan 13.00 går starten; skiathlon - 7,5+7,5 km för damer och 15+15 km för herrar.
Du hänger väl med?
PS. Ja, väggen knäcktes. Av en ryss. DS.
Klockan är kvart över åtta på morgonen. En vanlig fredag morgon i februari.
I världens städer kokar morgontrafiken. Det är minst sagt trångt om saligheten. Långa stunder står allt stilla. Ett osande plåthav. Tusentals bilar.
Vid den här tiden på morgonen kan det vara jobbigt nog att ta sig in till Malmö.
Själv har jag en gång kört bil i morgontrafiken på självaste Manhattan, New York.
En grötig mardröm med nästan, men bara nästan, livet som insats.
I dag har jag åkt bil i Lomma kvart över åtta på morgonen.
Mitt i värsta rusningstrafiken med stingsliga morgontrötta bilförare.
Nej, inte alls.
Det var tomt, tomt och åter tomt.
Inte en bil så lång ögat kunde se.
Du milde min tid, var fanns alla människorna?
Inte i Lomma, i vart fall.
Alperna?
Sälen?
Åre?
Nej, för tusan.
Lommaborna har lämnat byn för sol och bad. Lommas kommunhövding, Anders Berngarn, hittade jag i Karibien. I Aruba, 8437 km bort.
Inte konstigt att det är så tyst i Lomma.
Nej...jag är inte ett DUGG avundsjuk, så det så.
Bada i Karibien, när vi har Lomma Beach.
Asch, har någon en sollampa?
Tidigare SE-bankens lokal med fasaden ut mot Centrumtorget i Lomma, ser i dag inte mycket ut för världen. Skylten med Folktandvården, gör inte saken bättre.
I maj månad när träden grönskar blir saken biff, i ordets rätta bemärkelse. Då ska allt vara fix och färdigt. Butiken/restaurangen/avhämtning, Slaktaren, öppnar här ut mot torget.
”Vi hoppas på kunna öppna upp verksamheten i mitten av maj. Det blir två kockar från Mat & Destillat i Lund som kommer att sköta ruljansen", bekräftar entreprenören, Per Henriksson, för mig.
Se där, det var väl en liten kul nyhet i den gråmulna vintern.
En gång i tiden hade Lomma t o m två slaktare.
Enligt Lasse S som hört av sig, fanns dels Dinesson som låg i hörnan Skolgatan/Storgatan. Sedan fanns det en köttbutik där Doris Dam huserar i dag.
Det ordnades t o m styckningskurser i Lomma.
I Tommy Nordströms fantastiska BILDSKATT fann jag nedanstående bild från mitten av 1950-talet.
Visst är bilden läcker. Känner du igen någon? Finns du kanske rent ut av med på bilden? Hör i så fall av dig till mig.
FOTNOT. Azzurro, tidigare Oliveras, öppnar sin verksamhet i morgon-fredag-kl.17.00
I dag invigs VM på skidor i Falun. TV har tapetserat Dalarna med kameror.
Inte det minsta stavtag får missas. Varje svett-och snordroppe redovisas. Hemma i TV-soffan sitter vi på första parkett och följer skidornas julfest.
Det var annat när VM på skidor gick i finska Lahtis 1958.
Det var här som Sixten Jernberg vann klassiska 5-milen. Slog Veikko Hakulinen, Finland, och tog guldet.
Det var hur stort som helst. Glömmer det aldrig.
Bakom sig hade Sixten fyra finnar och döptes till en svensk stålman.
På den tiden lyssnade man på Hylands glödheta rapporter i ångradion med skrapljud. Vi unga skrek oss hesa av glädje.
Fast det var inget mot stafett-guldet. Sverige slog ruggiga Sovjet som tog silver, slagna med 29 sekunder.
En historisk seger, ansågs det. Största skidsegern någonsin osv.
Här nedanför har ni de historiska guldhjältarna som alla har glömt i dag, 57 år senare, fr. v. Sixten Jernberg, Lill-Järven Larsson, Sture Grahn och Per-Erik Larsson.
Damerna då, kanske ni undrar.
I dag är vår största skidstjärna, Charlotte Kalla, en kvinna.
Så var det inte 1958.
En kvinnlig skidåkare ansågs av många mer som man än kvinna.
Tidsandan, mitt Herrskap.
Den var inte nådig mot kvinnliga skidlöpare.
Det gjorde inte saker och ting bättre att Sovjets damer sopade hem rubbet, 10 km och stafetten. Bilden här nedanför visar de Sovjetryska damerna i Lahtis 1958 i det senaste kommunistiska modet.
Pälsmössa på.
Snön i Lommas pulkabacke lyser med sin frånvaro. Här skulle det varit fullt race med pulkor, barn, mammor och pappor med saft och bulle.
I stället sitter barnen i backen och spanar efter det som inte finns; snö. Det är med andra ord en typisk skånsk vinter i Lomma.
En GRÖN vinter, när det är vintersportlov denna veckan.
”Trist”, tycker alla barn.
Även om det inte finns någon snö, händer det att kylan räcker till för att skapa is på dammarna i Lomma.
I år räcker inte kylan alls till för trolla fram någon is till barnen att åka skridsko på.
Övermåttan trist.
Läser i Sydsvenskan om att i Lund fick man skrapa is från Ishallen, så barnen fick något att åka skidor på.
Dubbelt övermåttan trist.
Nu ska ingen tro att detta är en högst ovanlig vinter i Skåneland.
När jag var liten gosse upplevde jag mängder av den här typen av vintrar i Malmö. Det har alltså inte alls något med klimatförändringen att göra. Men trist är det för alla barn.
Snacka om vintersportlov med förhinder. Visst tycker man synd om ungarna som sitter på toppen av Lommas pulkabacke och spanar efter snö.
Titta på betyget från 1950-talet som jag lagt in i löpet här ovanför. Mitt betyg från vårterminen i fjärde klass på Rörsjöskolan i Malmö.
Ruben Wetterberg hette vår lärare som var väldigt poppis.
Det här evinnerliga kattrakandet bland våra politiker om betyg från årskurs fyra, är alltså inget nytt alls.
Till slut har det nu blivit en blocköverskridande överenskommelse i den heta betygsfrågan. Det ska testas på 100 skolor över hela landet.
Ingen har frågat oss som var med om det för 55-60 år sedan.
Blev vi sämre människor för vi fick betyg?
Eller snarare bättre samhällsmedborgare?
Inget vet, för ingen har frågat.
Alla vi som var med och fick betyg på den tiden har ännu inte fått alzheimer.
Vi skulle garanterat kunnat bidraga med ett och annat i betygsfrågan.
Mitt betyg från klass 4a från 1950-talet är väl inget att skryta över. Ungefär en medelmåtta, med topp i musik, AB+.
Jag sjöng bra och kunde klinka på ett och annat instrument.
Förvånad blir jag över endast B- i historia. Fast visst tusan, jag minns vilket trist tjat det var om sten-brons-och järnåldern.
Det var dötråkigt, tyckte jag och sket i ämnet historia.
För övrigt fick vi betyg redan efter andra terminen i årskurs två, så det så.
Vad vi tyckte om att få betyg anno dazumal?
Jo, det gillade vi.
Ingen av oss blev direkt galna för det.
Många gjorde karriär i stat och kommun, andra startade framgångsrika företag. Själv blev jag journalist.
Jag har lagt in ett foto av mig själv som jag kunde tänkas sett ut på den tiden. Fast då var mina drömmars mål att bli professionell fotbollsspelare i italienska Milan.
En ny Gunnar Nordahl.
Fast frågan som gnager; varför har ingen av dagens politiker hört av sig till oss som levde under betygshetsen för 55-60 år sedan?
Ja, säg det.
Ännu är vi inte alla döda.
FOTNOT. Samlarbilderna på fotbollsidoler i tablettasken Alfa, var tusenfaldigt mycket roligare än betyg i skolan.
Det har uppstått ett problem, det talas tyst om: trängsel i Paradiset.
På 1960-talet sjöng Jan Sparring i Hylands Hörna;
”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.”
Det blev ett himla liv ute i stugorna. Så där kunde man väl inte sjunga i TV: om Gud, religion och pärleportar?
Jo, det kunde man allt.
I alla fall Jan Sparring (1930-1992) som blev något av en religiös folkhjälte.
Fick t o m åka runt bland landets Folkparker och öppna den där pärleporten. Det gav ordentligt med klirr i den gudomliga kassan.
För 50 år sedan var det så gott som folktomt i Paradiset. För Jan var platsen Gudagott att drömma om. Den religiösa sången flödade ymnigt över landet. (texten fortsätter efter bilden)
Det tycktes endast vara Jan Sparring med trosfränder i Filadelfia som hade förmånen att kunna få slinka in genom pärleporten.
I dag är läget ett helt annat.
Det råder trängsel i Paradiset.
Pärleporten har utrustats med svängdörrar: självmordsbombare, terrorister som gärna ser sig bli skjutna till döds.
Det finns enbart ett syfte.
Få komma till Paradiset.
Den eviga dvalan med guld och gröna skogar.
Ett himmelskt liv.
Själv föredrar jag en hängmatta i ett verklighetens eldorado.
Själva livets paradis.
FOTNOT. Allt behöver inte stämma med historien, men det mesta.
Mariette från Halmstad tar hem kvällens Melodifestival.
Nu vet alla som känner mig om, att jag är en usel tippare, men ändå.
Jag har tjuvlyssnat på samtliga sju låtar; bäst Mariette från Halmstad.
Resten kan vi glömma snabbare än blixten.
Tanterna Marie och Sannes ballad är så tråkig, så vår amerikanska klocka på väggen från 1899 stannade.
Nej, det här bli en tung kväll för alla musikälskare.
Vi får hoppas på att programledarparet räddar aftonen.
Får jag något starkt?
Den andra låten med JTR som också gick direkt vidare, gillade jag inte. 
