Där ingen vill bo

Jag följer den norska TV-serien, ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. Norske gutter og jenter bosätter sig på fjällsidor, folktomma fjordar eller ute på”vidda” i ödemarken bland fjällripor och renhorn. 
Jag gapar av förvåning. 
Hur är de funtade? 
Då ramlar BILDERNA (tack, tack) från kanonfotografen, "Handlarens pojk", Lennart, ner i mailboxen. Plötsligt, Gott Folk, skulle jag kunna göra en TV-serie på temat: ”Där ingen vill bo”. Vägen som går till ingenstans. 
Det är bara den trolska storskogen som äter upp varje bit av mänskligt liv. Lika långt till en kopp kaffe som till kaffestaden Santos i Brasilien. 
Ja, där tog jag nog i, men det måste man om det ska bli bra TV.

Vägen som går till ingenstans slutar i Svinskinnet. 
Underbart namn.
Svinskinnet.
Smaka på det. 
En rondell för timmerbilar. 
Slut. 
Bara så. 
Om du sedan vet var du ska gå, knallar du rakt ut i skogen. Över stock och sten. Till slut, om du visste vart du gick, kommer du fram till Hästvedden. Fortsätter du fem ödemarks mil till, kan det vara Gävle nästa.

Hästvedden. 
Slå det namnet. 
För 70-80 år sedan bodde här en skogsbonde med sin familj. Det var ett mycket, mycket hårt liv. 
I dag finns bara den raserade ladugården kvar som mer påminner om en skräckfilms interiör. När jag var barn fanns hela ladugården kvar. 
På den tiden fanns här ängar som bönderna i byn odlade säd och slog hö på. 
På den tiden slog vi barn ihjäl möss i ladugården med spadar. 
Ingen ville bo där då heller. 
Jordkällan ser faktiskt lika dan ut i dag som i min barndom. Märkligt. 
Då, på den tiden, var det vårt Schlaraffenland. 
En sagans värld. 
Hästvedden.
Vägen till ingenting ledde trots allt fram till någonting. 
Det hade kunnat bli bra TV.