Samtalet

Det var en sommardag för några år sedan. Inne på hjärtklinikens sjuksal, Lunds Universitetssjukhus, kunde jag se ut genom sjukhusfönstret, hur ett oväder tornade upp sig. Det var alldeles tyst och stilla, bortsett från några klickande ljud från maskinen som bevakade mitt liv. 
En helt vanlig förmiddag på ett svenskt sjukhus. All aktivitet nästan osynlig, ja, bortsett från alla pipande och klickande apparater. På en hjärtavdelning kan man nästan ta på stillheten.
Plötsligt bröts tystnaden av slammer. En säng rullades in. Den fick den tomma platsen bredvid min. 
I sängen låg en man kopplad till slangar och andra livsuppehållande, ack så viktiga otyg. Hjärtinfarkt. 
Blickar möttes. 
Mannen såg skärrad ut.

För att använda Tobias Billströms språkbruk: 
mannen var varken blond eller blåögd. 
”När jag en terrorist vid min barm”, grunnade jag i min okunniga värld. 
Dagen flöt fram i ett behagligt tempo. 
Mannen sov mycket. I bland hörde jag honom prata tyst för sig själv, på ett språk jag inte förstod, men anade. 
Arabiska. 
Muslim. 
Naturligtvis. Muslim. 
Något annat fanns inte i mina tankar.
Nästa dag log och tilltalade han mig på en bladning av arabiska, engelska, tyska och skånska.
Helt obegripligt.

Till lunchen serverades kassler, ratatouille med kokt potatis. 
Gris! 
Muslim! 
Hualigen. 
Men mannen tuggade i sig med god aptit. Under eftermiddagen kom familjen på besök, en bekymrad hustru, en tioårig pojke samt en äldre vacker dotter som pratade riktigt bra svenska. 
Hon fick bli vår tolk.

  Mannen började berätta: 
”Min släkt har alltid bott i Basra, en stad i sydöstra Irak. Jag var köpman. Våra liv flöt lugnt och stilla, tills Saddam Hussein störtades. Det var i och för sig skönt, men det släppte loss krafter i mitt land som ingen hade räknat med. 
Muslimska grupperingar hotade genast med att utrota oss kristna. Man skulle skära halsen av både mig och min familj. 
För vi är kristna precis som du och fick fly hals över huvud. Något bestämt mål hade vi inte. Mycket dramatik. 
Varför vi hamnade i Sverige. vet jag inte. Hur som helst, i Sverige blev vi väl omhändertagna. Vi älskar Sverige. Och nu det här. Jag är mycket nöjd med vården här, problemet är att ingen förstår mig".
Mannen tystnar och suckar tungt. 
Vi ler mot varandra. 
När jag kom hem från sjukhuset, gick jag omedelbart till vårt fantastiska bibliotek i Lomma och grävde fram allt som fanns om Irak, muslimer, kristna och andra minoriteter i det trasiga landet. 
Jag visste inte att det fanns kristna irakier. 
I dag vet jag bättre. Många som stannat kvar, har gått ett grymt öde till mötes.
Min vän från Irak och jag, hade båda tragglat Martin Luthers trista teser. 
Mannen var lika mycket terrorist som jag, alltså inte alls. 
Jag skämdes över min okunnighet.
Jag tänker på honom varje gång jag besöker Lomma kyrka. Det är också min irakiska vän och hans familjs kyrka. 
Vi borde tänka till mer än en gång, innan vi dömer ut folk som inte är blonda och blåögda.