Så blev jag åldersmobbad!

Den 11 augusti 2011 var min sista förbrukningsdag. Sedan blev jag folkpensionär. Eftersom olika "bäst före" varor har olika lång hållbarhetstid, åkte jag snart definitivt på min absolut sista förbrukningsdag som legitimerad åldring. Datummärkningen hade alltså gått ut.

Någon månad före jul blev jag uppringd av en chefsperson på Lokaltidningen som bla ger ut Lommabladet. Han var rapp. Ville hemskt gärna inleda ett samarbete med mig. Kanske som krönikör? Undrade om han kunde bjuda på lunch på Golfrestaurangen i Lomma? Det låter trevligt, svarade jag. Jag har som folkpensionär all tid i världen. Jaså? Folkpensionär? Ordet hängde kvar i luften. Du kan väl skicka mig ett mail, om dag och tid. Pang på med luren, sedan har jag inte hört något. Spolad. Jag känner mig helt klart diskriminerad. Fy på er Lokaltidningen.

Regeringen skärper nu lagen mot åldersdiskriminering. Det är naturligtvis bra. Någon jävla ordning får det trots allt vara. Det går inte att behandla gamla elefanter hur illa som helst. Alla levande människor äger sin rätt till sin egen värdighet. Därför bör varje individ bemötas med respekt. Den här fjanten på lokaltidningen ger jag inte ett ruttet lingon för.

Det händer tyvärr att vissa gamla elefanter går ett steg för långt-som Hollywood-ikonen Mae West (1893-1980). Denna legendariska slagfärdiga kvinna lät sig luras in i ett filmprojekt, ”Det våras för mormor”. Damen var då 85 år gammal. En film alla har glömt. Mest berömd genom att trummisen i Beatles, Ringo Starr, hade en pytteroll. Mae West slocknade och dog efter filmen. Förhoppningsvis tänkte hon på ett av sina mera berömda ordspråk: ”Är det en pistol du har i fickan, eller är du bara glad att se mig”.