Nobelhysterin förvandlar journalister till Disney-figurer!

Den journalistiska yrkeshedern, har drunknat i Alfred Nobels världsberömda pris.
Spelreglerna för press, radio och TV, känns i sammanhanget mindre viktiga. Jag kan också konstatera att slagsidan tilltar för varje år.
I år slog SVT alla tänkbara rekord. Nobelsändningarna förvandlades till en OS-sändning/bevakning. Redan i arla morgonstunden gick starten och avslutades med en wienervals sexton timmar senare.
För att blanda upp konfekten, korvstoppades vi tittare med hyllningsporträtt på samtliga gren segrare. Vi fick i stort sett lyssna till samma mantra. Om igen.
Fast det finns en stor skillnaden mot ett olympiskt spel. Vi vet redan på förhand vilka som vunnit guldmedaljen. Loppen är så att säga, redan avklarade.
Jag har väl sällan skådat ett sådant ofantligt/offentligt gullande. Dessa lärda vetenskapsmän måste ha blivit omtumlade av allt kladd. För inte tala om litteraturpristagaren, Tomas Tranströmer.
Här tappade journalisterna all sans och vett. Då talar jag inte bara om kulturjournalisterna, utan även hårdkokta nyhetsreportrar blev till snövita gossar.
Själva Nobelfesten, är ett journalistiskt kapitel för sig själv.
De kvinnliga reportrarna förvandlas i sina långa klänningar till små prinsessor. Männen struttar omkring som glada pingviner.
Tidningsjournalisterna vill helst visa upp sig i stassen med en halv meter stor fotobyline.
Radiojournalisterna blir mer anonyma. De får lita på röstens modulering. Knepigt nog.
TV-journalisterna är de stora vinnarna. De spelar upp som påfåglar.
”Helst helbild. Tack.”
Nobelhysterin har förvandlat landets journalistik till ”baka kaka i sandlådan-journalistik”. Och journalisterna till Disney-figurer.
Visst är jag avundsjuk.
Jag vill också vara med.
Vem vill inte få vara Joakim von Anka för en dag?