Bloggen skjuten under teaterföreställning

Det mest berömda teatermordet i historien lär väl vara när skådisen, John Wilkes Booth, sköt Abraham Lincoln 1865. Den amerikanska presidenten satt i sin loge och såg, Our American Cousin, på Fordteatern i Washington, när han mördades.
Nu har det inträffat igen. Nåja, nu tar jag allt i, men det var dramatiskt nog.
Det var i andra akten av Producers, succéföreställningen på Slakthuset i Malmö som det inträffade. Hela ensemblen brakade loss i sången, Springtime for Hitler. Stormtrupperna rusade in. Då avfyrades kanonen med en tung smäll som fick oss att hoppa till i bänkraderna.
Kulan for ut bland publiken och briserade i min panna på rad 3. Konfettin eller vad det heter, kramade mitt huvud kärleksfullt, se vinjettbilden.
Jag minns att jag för en sekund fick ögonkontakt med skådisen som avlossade kanonen. Visst hade han ett förnöjsamt leende på läpparna.
Fullträff!
Nej, jag blev inte det minsta skadad, utan skrattade så jag höll på svälja konfettin eller vad det nu heter.
För ska sanningen fram har jag sällan haft så roligt på en teater. Tempot är makalöst. När upphovsmannen, Mel Brooks, såg den svenska uppsättningen lär han ha blivit lyrisk. Jag förstår honom.
Claes Malmberg går från klarhet till klarhet. Han är bara galningen Max Bialystock på riktigt. Magnus Härenstam gör Hitler med många glimtar i ögonvrån. Kim Sulocki är bara så otroligt bra, man nästan storknar. Claes Månsson. Han är unik. Plastiken enastående.
Heja Claesarna!
Så där kan man hålla på och räkna upp hela gänget. Sofie Lindberg och Henrik Hjelt inte att förglömma.
Jag blir gärna skjuten i huvudet många gånger om av denna makalösa uppsättning.
Det är härligt med teaterkanoner.