Jag har som journalist fått många människor att ställa upp och berätta om sina sorger och glädjeämnen för mig. Många har t o m utan mankemang ställt upp på bilder, andra har jag fått lirka med. I vissa fall har det slutat med brakande löpsedlar.
Därför bör man som journalist också bjuda på sitt spännande liv.
Det gör jag nu.
Den här historien börjar en helt ordinär trettondagsafton 1997. Det är kväll och utomhus biter kylan ordentligt i skinnet.
Jag ska sätta mig till ett festligt dukat bord för en gemensam måltid med goda vänner. Plötsligt känner jag hur det tränger på.
Jag blir tvungen att uppsöka toaletten.Till min förvåning är urinen röd och tjock som jordgubbssylt/kräm.
Det blir iltransport till akuten i Lund. Väl där öppnas motorvägen med gräddfil rakt i famnen på ett läkarteam. Jag förstår att jag drabbats av något allvarligt och blir livrädd. Sjukhusmaskineriet går omedelbart igång med full kraft. Liemannen knackar på dörren: provtagning, inläggning, utredning på längden och tvären. Jag fortsätter pinka röd kräm/sylt.
Dagarna går. Tiden smälter samman. Till slut sitter en läkare framför mig och vickar med röntgenplåtarna.
"Du har cancer. Njurcancer. Vi måste operera dig så fort som möjligt," lyder det dystra beskedet.
Jag blundar och vill vakna upp ur den onda drömmen.
Samlar mig och säger:
"Cancer? Dör jag nu? Jag vill leva. Hör du det. Jag vill inte dö nu. Jag har inte tid att dö. Förstår du?"
Mina frågor är många.
Vill aldrig ta slut.
Jag kramar mina nära och kära som fått något slocknat i blicken.
Det blir en operation som tar närmare tio timmar, avsevärt längre tid än beräknat. Något hakar upp sig. Jag skärs nästan mitt itu.
"Jag tror jag fått bort allt, är det första jag hör kirurgen säga," när jag vaknar upp ur narkosen.
Dagarna efteråt blir till suddiga minnesbilder.
Jag levde, men det var inte mer heller.
Snittet rekordlångt. En sjuksköterska på avdelningen mäter upp det till 65 cm. Trots floder med morfin-sprutor och i dropp-har jag vansinnigt ont.
Det var det som var ett helvete.
Det enorma snittet.
Fick till och med överlevnadsdropp. Bara en flaska kostade då för 20 år sedan 10 000 kronor: en vit trögflytande vätska som smakade stekt fläsk i munnen.
Ett tag är jag säker på att få träffa mina indianer i de sälla jaktmarkerna. Det viktigaste till slut: jag överlever.
Jag har tur.
Tumören som den där trettondagen börjar blöda.
Avslöjade sig själv.
Det är inte vanligt.
Tumören hade inte trängt igenom njurväggen eller ner i urinblåsan.
Min livsklocka var fem i tolv.
Den fick aldrig slå 12 slag.
Jag överlevde.
FOTNOT: vinjettbilden (illustration) är från ett annat dramatiskt ingrepp. Jo, det är jag på bilden. Jag är nämligen bra på att överleva. Jag vill också framföra ett personligt tack till mästerfotografen Helge Rubin som hade sinnesnärvaro nog att ta bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar