Var glad i ålderdomen-liten betraktelse från Lomma

 

Den här kolteckningen gjorde jag som tackkort 1986. Jag hade fyllt 40 år. 

Fest, glam och tjo. 

Nu snart 38 år senare, har jag lyckats med konststycket bli nästan dubbelt så gammal. 

”Var glad. Du lever,” tänker jag. 

I vissa fall mot alla odds, men ändå. Du lever, så var glad och tacksam över det. 

Ser jag mig omkring, blir jag knappast glad. Det senaste året, i åldersspannet 50-75-år, är det allt för många vänner som lämnat jordelivet. 

Det känns tungt, minst sagt. 

Vänliga och trevliga medmänniskor som plötsligt inte finns kvar. Vissa träffade jag ofta på väg ner mot Centrumtorget i Lomma. Vi luftade våra tankar om livet i allmänhet. Alltid behagliga möten. 

Nu borta. 

Andra byttes sladder med på torget. 

Nu är de också borta. 

Det är inget vara glad över. 

Tvärtom.

Döden kom så plötsligt. 

Därför ska man vara extra glad över att man får leva. Visst, ålderdomen är bökig. 

Syn, hörsel, minnet, och mycket annat, checkar sakta ut. Medicinskåpet växer lavinartat. Du blir stamkund på Vårdcentralen och det stora sjukhuset. Vet inte riktigt, om du ska ta till dig sjukvårdspersonalen med läkarkåren i spetsen som dina nya vänner. Det kan i alla fall bli spännande och omtumlande möten. 

Du undrar över varför röntgenpersonalen ofta är tvära människor. Du måste också vara vaksam vid inläggning på en avdelning. 

Får du rätt medicinering? 

Det kan vara lite si och så med det. 

Faktiskt. 

En gång blev jag erbjuden en spruta. 

Nej tack, jag har inte diabetes. 

Fel patient. 

Det var nära, så visst är det spännande att bli gammal. Det är sådant felbeslut man blir glad över hinna stoppa. Om man har förståndet i behåll, vill säga. 

 Påven Franciskus, 87 år, har sagt att ålderdomen i sig är en välsignelse som Gud skänkt. Den lär oss, att vårt liv är avsett gå bortom dödens övergång till evigt liv. 

Fan tro't, sa Relling.