Minne nedskrivet i Lomma: Mannen som gick upp i rök!

 

Får man leva ett hyfsat långt liv passerar många människor ens revy. 

Vissa fastnar för evigt. 

Andra blir till en kort parentes. Lämnar inte det minsta spår efter sig. 

Vissa kändisar som jag träffat i mitt yrke som journalist stannat kvar. Enbart för de gjort avtryck på scen, heller trevliga privat som Lasse Berghagen, saligen i åminnelse. Visst har man även mött skitstövlar. 

Det hör till. 

En som jag aldrig glömmer var ingen kändis alls. Han var en helt vanlig men ovanlig medmänniska som ofta satt i mitt barndomskök och kedjerökte. 

Satt han inte där satt han hemma i sitt eget kök och kedjerökte. Alltid propert klädd i en grå kostym, hatt och en svart slips. Lång-och pekfingret nikotingula. 

Jobbade som växlare på SJ. 

Vi var släkt på något vis. 

Prata var inte hans likör. 

Han satt tyst och kedjerökte. 

Bill hette märket.

Tuff cigarett.

Hans liv en gåta. 

En dag satt han inte längre i vårat kök. 

Mr Nobody var död. 

Min mamma berättade det. 

Rakt på sak. 

”Han är död. Rökte ihjäl sig. Bill tog hans liv.” 

Plötsligt var köksstolen tom. 

Det kändes konstigt. 

Mannen hade bokstavligen gått upp i rök. Mamma behövde inte ens längre vädra ut all rök från köket. Jag hörde aldrig talas om någon begravning. 

Mannen som satt och kedjerökte i mitt barndomshem kanske brann upp. Blev till egen aska. 

Tja, vem vet. 

Så kan också ett liv sluta.