Lomma i tårar: Julpynt och tindrande barnögon-jag orkar inte se mer död och fasa

 

Dokumentären, 20 dagar i Mariupol i södra Ukraina, ligger ute på SVT Play. Jag har försökt se den en och en halv timme långa dokumentären flera gånger. 

Jag klarar inte av det. 

Putins brutala krig flyttar obevekligt in i min hjärna. Det sliter, drar och kvider. 

Mina ögon tåras. 

Det är bara så fruktansvärt. Poetens ordrika språk känns meningslöst. (texten fortsätter efter bilden) 

Mest ont gör barnen som lemlästas och dör av Putins robotattacker. Oskyldiga små barn som aldrig kommer få leva, utan möter en fasansfull död. 

Jag vill skrika rakt ut: 

”Sluta för helvetet!” 

”Det är krig. Så går det till i krig.” svarar Putin med vansinne i blicken. 

Kan ingen stoppa människan? (texten fortsätter efter bilden)

Barnet ligger död på en skranglig bår. Omstoppad med ett blodigt täcka. 

En stor blodfläck på golvet. 

Livet har flytt. 

Jag blir tokig. 

När bomberna regnar över sjukhuset, föds en liten flicka på BB nr 3. (texten fortsätter efter bilden)

Personalen fantastisk. Mot alla odds skakar de liv i barnet. Den gravida mamman fick på vägen till sjukhuset ena foten bortskjuten. 

Hur slutar det för både mamman och barnet? 

Ingen som vet. 

Jag gråter och funderar över mer glitter i granen. Förstå att allting bara blir för mycket. Jag ville bara visa mina innersta tankar över hela helvetet. I text och bild. Och då har jag inte ens nämnt Hamas/Israel.